Vinter

Den första snön har kommit till Gyllbergen och i morgon väntas det mer.

Reklam!

Middle East Tecnical Universitys Nordcypern-campus.

Reklam

Sumas Mountain, Vancouver, Kanada. Magnus Johansson avslutade jobbet med kartan.

Reklam...

Fler kartor jag ritat på:

Gyllbergen, mångårigt hobbyprojekt söder om Borlänge.

Idkerberget, angränsande till Gyllbergen men lite annorlunda terräng.

Reklam...

Några kartor jag ritat på de senaste åren:

Ogaskura Valley utanför Kutaisi i Georgien. Ritat tillsammans med Pavel Ivanov.

Zikatar i norra Armenien. Ritat tillsammans med Pavel Ivanov och Jan-Olov Andersson.

Torsdag 18/9, Hemresa

Klev upp onödigt tidigt (visade det sig) och promenerade till flygplatsen. Vädret var lite fuktigt och faktiskt det närmaste regn jag upplevt under de senaste två veckorna. Incheckning och säkerhetskontroll gick mycket fortare än jag trodde så det var gott om tid för frukost innan planet mot Philadelphia lyfte. Inrikesflygningarna i USA med US Airways har på senaste tiden utvecklats till rena budgetflygen där allting utom prislappen håller Ryan-Air-klass. På den internationella flygningen till Stockholm fick man i alla fall mat så att man överlevde, men särskilt gott var det inte varken nu eller när jag flög i motsatt riktning. Sammantaget så är inte US Airways något flygbolag jag skulle rekommendera om inte alternativen är mycket dyrare.

Det här dygnet blev ganska kort med nio timmars tidsomställning och nu när jag sitter på Arlanda och skriver det här så funderar jag på hur jag ska klara av att hålla mig vaken till en lämplig tidpunkt i kväll så att jag kommer in i någorlunda rätt dygnsrytm direkt.

Onsdag 17/9, Tillbaka till Seattle

Packade ihop mina saker på morgonen och hoppade sedan på Greyhoundbussen mot Seattle. Detta klassiska sätt att resa har lite dåligt rykte nuförtiden, men jag såg varken till några fyllon eller uppenbart kriminella under mina dryga fyra timmar på bussen. Gränspassagen in i USA gick överraskande snabbt för min del. Visade upp min gröna lapp som satt fasthäftad i passet sedan förra besöket och sedan var det bara att kliva på. I centrala Seattle bytte jag till lokalbussen ut mot flygplatsen och tog mig sedan med en kort promenad fram till mitt motell. Eftersom det fortfarande var ganska tidigt på kvällen så stack jag ut på en löptur för att reka lite hur jag skulle ta mig till flygplatsen i morgon bitti. Det kändes bra att springa så jag tyckte det var lika bra att köra lite intervaller på gatorna i ett bostadsområde. 8 x 2 minuter blev det till slut, men jag skulle nog ha kört lite längre intervaller eftersom jag hade svårt att komma upp i någon riktigt hög puls. Kanske är jag bara i bra form? Har i alla fall anmält mig till Avestas medeldistans i helgen så vi får se hur det går då med jetlag och allt.

Tisdag 16/9, Avslutning

Ägnade en stor del av dagen åt att digitalisera karta. När jag var klar med det så var det dags att ta tag i ekonomin och tidredovisningen. Fick till slut ordning på det mesta. På kvällen var det meningen att jag skulle åka ner till centrala Vancouver för att lämna tillbaka bilen som jag lånat, promenera lite och äta middag med Andrea och Magnus. Det visade sig dock att Andreas bil, efter att ha fungerat klockrent tidigare, helt enkelt inte ville starta idag. Eventuellt kanske det bara var så enkelt att bensinen var slut. Tydligen hade något liknande inträffat tidigare. Lösningen blev i alla fall att jag lämnade bilen där den stod och att John skjutsade mig istället. Middagen åt vi på Granville Island, vilket tydligen var precis i närheten av där Henrik Löfås ritade karta när han var i Vancouver. Efter att ha ätit gott så var det dags att säga adjö till Magnus och Andrea.

Måndag 15/9, Sista dagen med fältarbete.

Åkte ut till Sumas Mountain för att försöka avsluta kartan på ett snyggt sätt. Den bit som återstod var den nedersta delen av sluttningen ner mot den lilla sjön Chadsey Lake. Tanken är att det ska bli ganska enkelt för den som vill att utöka kartan med området runt sjön så att det går att få ut lite längre banlängder. När jag parkerade bilen på morgonen så träffade jag en kille från BC Hydro som jobbade med att bygga en ny mast uppe på berget. Det står redan två master där uppe, men det finns en förberedd yta där man ska sätta upp en tredje. Förhoppningsvis ska det inte behövas mycket ändringar på kartan när de är klara.

Söndag 14/9, Stawamus Chief

Idag var det dags för en mycket speciell orienteringstävling. Platsen var berget (eller klippan kanske man snarare ska säga) Stawamus Chief utanför Squamish en bit norr om Vancouver. På vägen ut fick jag för första gången sedan jag kom till Vancouver chansen att träffa gamla Tunalöparen Ted de St Croix som var en av dem som samåkte med oss i Rance-vanen dit. När vi kom fram hade vi en timmes promenad längs en stig genom skogen med cirka 600 meter stigning upp till TC som låg uppe på en av de mer avsides belägna hällmarksområdena i området. Vi märkte redan nu att vi orienterare inte var direkt ensamma på berget utan det var massvis med turister som tagit chansen att klättra upp denna sensommardag med fantastiskt fint väder. När alla tagit sig upp och Magnus kommit tillbaka från utsättning av kontrollerna så startade tävlingen. Det fanns två banor, 2,2 eller 1,2 kilometer och kartan var i skala 1:2500. Terrängen var extremt hällmarksbetonad med endast lite öppen tallskog och buskar på vissa ställen. En extra spänningsskapare var naturligtvis också att på vissa ställen var kartkanten ett 600 meter högt stup, vilket är lite läskigt när man springer på en sluttande häll strax ovanför.



Jag startade ganska sent i startfältet på den långa banan och tyckte att jag kom in bra i orienteringen i början av banan som gick uppe på den högsta toppen i området, 3rd Peak. Efter ett tag sög dock de branta uppförsbackarna musten ur benen och jag började bli trött. På väg in till trettonde kontrollen gjorde jag ett klassiskt parallellfel och fick läsa in mig på kontroll 14, vilket ledde till en tidsförlust på runt en minut. Ut från sjuttonde läste jag fel på några branter och gjorde en extra sväng som inte bara var längre utan även innehöll 15 meter extra stigning. Tyckte dock att det kändes hyfsat att springa under hela banan. När alla kommit i mål och tiderna lästs av visade det sig att jag tagit hem min första seger i nordamerika. Tvåa var Thomas Nipen som var en knapp minut efter. Mina 36 minuter säger nog lite om hur extrem terrängen var.



När vi efter tävlingen även hunnit med att plocka in kontrollerna och titta lite mer på utsikten så åkte vi till en närbelägen sjö och badade. Lite svalt i vattnet var det, men det får man nog räkna med i mitten av september även om vädret varit varmt de senaste veckorna. På kvällen digitaliserade jag lite mer karta och planerade hemresan. Jag blir nog tvungen att bo på motell natten innan avresan för att ha en chans att hinna med planet.

Kartan

Lördag 13/9, Grönområden

Fortsatte att rita områden som är ganska olämpliga för orientering överhuvudtaget men som behövs för att kartan ska hänga ihop. Idag var det mer näst intill ogenomträngliga grönområden än kuperingen som var problemet. Tur att det finns en stig genom djungeln som gör att det går att ta sig igenom i alla fall. På kvällen åkte jag tillbaka till stan för att förbereda mig för morgondagens tävling.

Fredag 12/9, Mer branter

Bodde på campingplatsen och gav mig på morgonen ut för att rita lite ännu längre ned på sluttningen. Hittade mest branter och nedfallna träd idag och blev lite less när jag insåg att det inte fanns någon mer fin terräng som jag skulle hinna rita innan det är dags att åka hem. Det är bara att inse att om de intressanta områdena i utkanten av kartan ska bli ritade så får det bli någon annan som får göra det. Jag stannar i alla fall en natt till på campingplatsen för att hinna med så mycket som möjligt.

Torsdag 11/9, Varning för stup!

Idag ritade jag till ett litet område i norra änden av kartan som jag haft ögonen på ett tag men som tidigare varit nedprioriterat. Det visade sig vara riktigt fin terräng med öppen lättlöpt skog, en del kurvbildsdetaljer och en stor sänka som borde kunna skapa bra vägvalsproblem. Kartkanten fick bli ett par 20-metersstup eftersom det nedanför dem mest var brant och detaljfattigt.

Onsdag 10/9, Vilodag

Bestämde mig för att ta ledigt från fältarbete idag. Efter åtta dagar i rad med 6-7 timmars ritande så kändes det välbehövligt. Satt ganska länge vid datorn och digitaliserade, men kom ändå inte riktigt ikapp med det jobbet. På kvällen var det sedvanlig onsdagsträning, den här gången på Magnus helt nyritade karta "Princess Park". Vi sprang gafflad kavleträning med gemensam start och terrängen visade sig bestå av en del ganska fin skog, lite löpning på gator och ett skolområde. Jag kände mig ganska seg men det var roligt att springa ändå. Efteråt var det social afton med mat på den lokala puben och där fick jag höra ännu mer av eftersnacket från helgens rogaine. Jag hade lite erbjudanden om att vara med i 24-timmarsklassen, men avböjde eftersom det nog skulle inverka lite väl mycket negativt på kartritningen.

Kartan

Tisdag 9/9, Brant sluttning

Ritade mer brant sluttningsterräng idag. Såg inte till piggsvinet idag trots att jag återvände till nästan samma ställe. Tack vare det fina vädret så har kartritningen gått mycket framåt sedan jag kom tillbaka från Canmore, men det går fortfarande långsamt. Terrängen visade sig vara betydligt mer detaljrik än vad jag trodde när jag började och med ett grundmaterial som till stora delar består av vitt papper så är det inte lätt att få till allting rätt på första försöket.

Måndag 8/9, Piggsvin?

Dagens kartritning bestod mestadels av en brant sluttning med öppen skog. I ett parti med riktigt höga branter och klippor stötte jag på ett konstigt djur. Tror det kallas "porcupine" på engelska och piggsvin på svenska. Djuret har långa borst över hela kroppen och verkar mest röra sig väldigt långsamt. När jag kom närmare började det klättra upp i ett träd.

Lyckades inte få höjdkurvorna att stämma vid dagens slut, det saknas två kurvor på delar av sluttningen. Knepigt att få ihop det när man inte har något riktigt grundmaterial.

Piggsvinet

Söndag 7/9, Undervegetation

Ritade ett ganska detaljfattigt område idag. Det som inte saknades var däremot undervegetation, där ljuset kommit ner till marken var det rejält mycket smågranar och ormbunkar.

Lördag 6/9, Jagad av uggla

Åkte ut till skogen på förmiddagen. Kände mig trött hela dagen och fick inte riktigt så mycket gjort som jag skulle vilja. Blev förföljd av en uggla som verkade försvara sitt revir i nästan en timme. Ugglan flög hela tiden och satte sig på grenar i närheten och stirrade på mig. Trodde först att jag skulle bli attackerad, men det klarade jag mig från.

Den närgångna ugglan

Fredag 5/9, Mer kartritning

Ritade karta och åkte sedan tillbaka till Vancouver eftersom det nu blivit nödvändigt att digitalisera lite och skriva ut nya rekunderlag. Kom i säng ganska sent efter att ha suttit länge med OCAD på kvällen.

Torsdag 4/9, Födelsedag

Firade min födelsedag genom att rita karta och knappt träffa en enda människa på hela dagen. Måste passa på att vara ute i skogen nu när vädret faktiskt är bra. Hade ganska stora problem med att få ihop avstånden på en brant sluttning idag, blir nog tvungen att lösa en del av det vid datorn. Övernattade återigen på campingplatsen.

Onsdag 3/9, Träning

Ritade karta, men avslutade ganska tidigt på eftermiddagen för att ta mig in till den traditionsenliga onsdagsträningen i Vancouver. Idag var det poängorientering i Robert Burnaby Park som gällde. Fint väder och betydligt fler deltagare än för två veckor sedan. Jag lyckades hyfsat med poängorienteringen trodde jag, men när jag var klar och på väg tillbaka till målet märkte jag att jag glömt en kontroll längst bort på kartan, sprang tillbaka och tog den också för att få lite extra träning. Kände mig ganska sliten, troligen både från helgens tävlingar och kartritningen. Försökte digitalisera lite på kvällen men var alldeles för trött för det.

Dagens karta

Tisdag 2/9, Tillbaka till kartan

Tvättade mina kläder på förmiddagen och åkte sedan, trots lite regn, ut till Sumas Mountain för att fortsätta rita. Det gick över förväntan, idag var vädret faktiskt bättre uppe på berget än nere i stan. Stannade på Vedder River Campground över natten, precis som förra gången jag övernattade ute på "landet".

Måndag 1/9, Kavle

Barebones avslutades med en budkavle, vilket tydligen är ganska ovanligt i nordamerika. Formatet var att varje lag bestod av fyra löpare, varav en ungdom, som var och en sprang två sträckor. På vissa av sträckorna gick flera lagmedlemmar ut samtidigt enligt 25-mannamodell. Laguppställningarna var i grunden klubblag, men för att alla som ville skulle få springa en lämplig sträcka så flyttade tävlingsledningen en del löpare, vilket visade sig lyckat eftersom tävlingen blev väldigt jämn och spännande. Jag blev snabbt värvad till ett Vancouverlag med Meghan Rance och Andrea Balakova som kompletterades med den snabba D10-löparen Rachel May, som även fungerade som vår lagledare genom att hålla reda på våra sportidentbrickor och starttider. Efter fyra avverkade sträckor med en del strålande insatser, ett halvtaskigt medeldistanslopp av mig och troligen även en felstämpling som ingen verkade bry sig om så fick jag gå ut med tätkontakt på den avslutande sprintsträckan. Sträckan var gafflad och innehöll en del småklurig orientering inne på ett lägerområde med massvis av tipitält. Vid sjunde kontrollen kom jag ikapp Emily Kemp som gått ut först av alla på slutsträckan och vid tionde såg jag Eric Bone i Team USA framför mig. Vid fjortonde gjorde Eric ett litet misstag och jag började få lite närkontakt med honom, det var dock inte förrän vid näst sista som jag verkligen kom ikapp eftersom han tvekade lite vid det nya huset som inte var med på kartan. I spurten om segern var jag dock chanslös, vilket jag nog även varit om jag inte legat på max för att jaga under hela slutdelen av banan. Som lag var vi i alla fall väldigt nöjda med vår insats och firade genom att äta upp medaljen vi fick i pris.

Utan att skämmas allt för mycket överlämnade vi kontrollintagningen till de som hade lite kortare resväg, duschade snabbt och satte oss i bilen för den långa resan hemåt. Nu fick jag chansen att se de snöklädda klippiga bergen i dagsljus och nu förstod jag äntligen varför de fått sitt namn för här var det verkligen klippigt. Efter en matrast, ett antal förarbyten och cirka 10 timmar så blev jag avsläppt hemma hos familjen Rance i New Westminister igen.Medeldistansbana

Sprint

Bakre raden: Erik Sundberg, Meghan Rance, Andrea Balakova

Främre raden: Rachel May

Söndag 31/8, Snö!

På morgonen vaknade vi upp till flera centimeter blöt snö utanför fönstret. Inte direkt önskevädret för mig som definitivt inte hade några riktiga vinterkläder med mig. För förmiddagens tävling hade i alla fall arrangörerna ordnat så att det fanns skolbussar som körde skytteltrafik fram och tillbaka till tävlingsområdet från förläggningen där varma duschar väntade. Jag valde att åka ut med den första bussen, vilket kanske inte var riktigt idealisk om man ville ha ett bra resultat eftersom det låg runt en decimeter snö i terrängen. Efter att jag sprungit ikapp de som startade före mig redan vid andra kontrollen så fick jag spåra och skrapa av snön från SI-enheterna under större delen av banan. Det var riktigt svår orientering med grop- och åsterräng över större delen av kartan och snön som tyngde ned träden gjorde det inte lättare. Jag hade stora problem med att få ihop orienteringen och slängde nog bort runt 7 minuter på olika små misstag längs banan. Men det visade sig ändå att mitt lopp räckte till en andraplats bara en halvminut efter Magnus Johansson som även han var långt ifrån att göra ett perfekt lopp. Trots riktigt uselt väder så startade ändå de flesta dagens tävling och kämpade sig runt i kylan.

Efter lunch, en liten trebensorientering där två löpare har sina ben sammanbundna och middag så var det på kvällen dags för nattorientering. Jag lånade en liten diodlampa att springa med men kände mig inte så handikappad av det eftersom de flesta av deltagarna körde med liknande utrustning. Den längsta och tuffaste banan som jag sprang var 4,4 rejält snabblöpta kilometrar och det var gemensam start som gällde. När starten gick så blev det en rejäl rusning till första kontrollen och sedan visade det sig att Patrick Goeres fortsatte i samma tempo runt hela banan. Vi andra fick mest inrikta oss på att hänga med honom. Mot slutet av banan blev det lite lurigare med kontroller i ganska bökig skog och klungan samlades ihop något. Till slut var ändå Patrick starkast och kunde springa ifrån till en säker seger men jag lyckades genom ett smart vägval ut på asfaltsvägen till näst sista kontrollen ta hem andraplatsen.

Mount Laurie-kartan

Nattorientering

Härligt med orientering i snö?

Lördag 30/8, Sprint + Jaktstart

Vi vaknade upp till strålande solsken och kunde se de vackra bergen som omger Canmore genom köksfönstret. Det var lite kyligt på morgonen, men när det var dags att starta på förmiddagens sprint hade temperaturen stigit någr grader och det var riktigt behagligt. Dagens tävlingar hade TC på Canmores längdskidstadion, där bland annat Gunde Svan körde hem guldmedaljer under OS 1988. Sprinten gick helt inne i det täta spårområdet där själva orienteringen var ganska enkel men det fanns en del småknepiga vägvalsproblem med höjdskillnader och möjligheter att gena genom mer eller mindre tät skog. Jag gjorde ett bra sprintlopp och det kändes hyfsat att springa men jag var ändå lite förvånad att jag bara var 4 sekunder efter segraren Eric Bone (som verkar dyka upp på alla tävlingar i den här delen av nordamerika). Jag trodde att till exempel den kanadensiske sprintspecialisten Patrick Goeres skulle slå mig med ganska mycket på en så här löpbetonad bana.

Efter ett par timmars vila och en muffins till lunch så var det dags för jaktstart över medeldistans baserat på förmiddagens resultat. Även medeldistansbanan hade lite mer skogsterräng än sprinten men det var ändå ganska mycket stiglöpning på banan. Jag inledde direkt från startpunkten med att ta ett annat vägvalän Eric för att förvilla de bakomvarande lite, men det blev inte riktigt så bra som jag tänkt mig och sedan hade jag problem med att riktigt komma in i orienteringen. Jag gjorde många små misstag under banan och var chanslös mot Eric som både sprang och orienterade bättre. Trodde även att jag skulle få släppa förbi Magnus som startat cirka 25 sekunder efter mig, men han visade sig vara ännu tröttare än vad jag var på slutet så jag kunde behålla min andraplats i sammandraget. På prisutdelningen fick jag, och alla andra pristagare, ett slemmigt leksaksskelett i pris.

På kvällen tog vi oss ut till ett KFUM-läger en bit utanför Canmore där vi ska bo under resten av helgen. Vi fick middag och även lyssna på två föredrag. Det första bestod av att banläggarna förklarade för oss hur vi ska bära oss åt för att bemästra morgondagens långdistansbana på kartan "Mount Laurie". Det andra föredraget hölls av sextonåriga Emily Kemp som berättade om sina upplevelser på årets junior-VM i Göteborg. Det märktes ganska snart att hon inte bara är en av kanadas största orienteringstalanger just nu utan att hon även är väldigt duktig på att hålla presentationer inför publik.

Under kvällen började det tyvärr regna och väderprognosen inför mogondagen ser inte lovande ut, det talas till och med om risk för snö.

Sprinten

Jaktstarten

Skidcentret i Canmore.

Fredag 29/8, Lång bilresa

Förmiddagen ägnade jag mest åt att packa och vid lunchtid blev jag upphämtad av Magnus, Andrea och Gar som jag skulle åka tillsammans med till Canmore. Det blev en väldigt lång dag och kväll i bilen. Framme var vi inte förrän strax före ett på natten, men det berodde lite på otur längs vägen också då vi fastnade i bilköer på grund av två olika olyckor på vägen ut från Vancouver och dessutom tappade en vindrutetorkare uppe i Klippiga Bergen. Det regnade större delen av resan och så även när vi kom fram till Canmore, där vi den första natten skulle övernatta i Adrian Zissos hus eftersom den officiella tävlingsförläggningen inte öppnat ännu. Adrian är tävlingsledare och den som organiserar det mesta kring de här tävlingarna, som kallas "Barebones" eftersom de är tänkta att vara enkla arrangemang utan en massa krångligheter.

Torsdag 28/8, Träning i regn

En ny dag som gick helt i regnets tecken. Satt inne och digitaliserade på förmiddagen, men på eftermiddagen kom jag i alla fall ut på en löprunda i New Westminister. I stort sett alla gator i grannskapet visade sig se ut precis som den jag bor på, men jag hittade i alla fall en fin park en bit bort. Passade även på att tvätta kläder, för i morgon ska vi åka till Canmore för orienteringstävlingar under långhelgen (Labor day på måndag).

Några bilder från skogen

Så har mörkt är det i skogen för det mesta. Inte helt lätt att fotografera med mobilkamera.

Räserbilen.

Vindfällen är inte något som skogsägarna bryr sig om i Kanada.

Fin utsikt över Fraser River, även om molnen hänger lite lågt.

Någon lägger ner väldigt mycket energi på att bygga downhillbanor för mountainbike.

Onsdag 27/8, Upptäcktsfärd

Var lite skeptisk till om det skulle bli nagon kartritning idag eftersom det regnat hela natten, men frampå förmiddagen verkade vädret ändå tillräckligt stabilt för att jag skulle åka ut i skogen. När jag kom fram visade det sig fortfarande vara lite för blött för att rita karta, så jag tog en promenad till de delar av skogen jag ännu inte besökt i stället. Hittade en hel del intressant, både i form av fin terräng och riktigt stygga högar med vindfällen. Till slut kom jag ändå i gång med att rita en riktigt intressant del av kartan, nästan som stockholmsterräng med distinkta höjder och branter. Förutom en del nedfallna träd så är även löpbarheten utmärkt.

Tisdag 26/8, Björn!

Efter lite överläggningar med Magnus, som i egenskap av pojkvän till bilägaren även verkar vara bilförvaltare, så bestämde vi att vi tillsammans skulle åka till närmaste däckfirma direkt på morgonen för att försöka få däckproblemet ur vägen så fort som möjligt. Firestoneåterförsäljaren i New Westminister jobbade snabbt, men däcket gick tyvärr inte att rädda, så nu sitter det ett begagnat udda däck på höger fram. Kände mig riktigt nöjd med att knappt ens halva förmiddagen slösades bort på detta missöde så att jag kunde komma ut i skogen redan före 12.

På väg uppför de nedre delarna av Sumas Mountain blev jag väldigt överraskad när jag plötsligt fick se en liten nallebjörn skuttande på vägen framför bilen. Är ingen björnexpert direkt, men jag skulle gissa att det var en fjolårsunge av arten svartbjörn. Spanade ivrigt efter om även mamma björn skulle vara i närheten men såg ingenting. Den lilla björnen försvann ganska snabbt ut i tätskogen bredvid vägen och syntes inte till mer. Det kändes ganska skönt att sitta inne i bilen i stället för att möta björnen ute i skogen måste jag säga och eftersom det var ganska många kilometer kvar till det ställe där jag tänkt rita karta så var jag inte det minsta orolig för fler björnmöten.

Ritade karta i drygt sex timmar, sedan började det regna och jag åkte hem.

Måndag 25/8, Punktering

Bättre väder idag, men inte direkt något strålande sommarväder ändå. Åkte i alla fall ut till Sumas Mountain och ritade i den blöta skogen. Det gick hyfsat, men jag blev avbruten av en kraftig hagelskur som tack och lov bara pågick i 15 minuter. På grund av risk för fler skurar så ställde jag in alla planer på camping idag. Fram på eftermiddagen när jag var både trött och frusen så rullade jag som vanligt ner för den knöliga grusvägen med Ford Escorten, men när jag till slut kom ut på asfalten så hörde jag något mysko ljud från hjulen. Stannade och kollade däcken. Det satt en bult eller kraftig skruv av något slag i höger fram och man kunde höra hur luften pös ut. Lyckligtvis fanns det både domkraft och reservhjul i bilen så det var bara att plocka fram Formel-1-kunskaperna och byta hjul på cirka 8 sekunder (nästan, som vanligt när jag byter däck så är det någon mutter som sitter lite extra hårt så att man får ta till alla möjliga tricks som inte står i instruktionsboken). Motorvägen in till Vancouver är ungefär dubbelt så tråkig när man har ett så kallat "loserdäck" (max 80 km/h) på bilen men jag fick i alla fall god mat när jag kom hem.

Söndag 24/8, Innesittardag

Idag regnade det oavbrutet från morgon till kväll så jag satt inne och digitaliserade och läste nyheter från Sverige. Hann även med att för första gången se ett helt avsnitt av Sopranos. (John och Meghan Rance såg ytterligare 7-8 avsnitt eller något liknande från DVD-boxen, men så mycket tålamod hade inte jag.

Lördag 23/8, Stora vandrardagen

Tidigare under veckan har det varit väldigt ont om människor i skogen, men idag var det plötsligt fullt av liv. Många verkar ta det som en lördagspromenad att gå vägen uppför berget och titta på utsikten och andra använder den som träningsslinga för Motocross eller MTB. När jag kom på morgonen så gav jag en gubbe skjuts en bit uppför berget så att han skulle få lite kortare väg att gå ner till den lilla sjön som finns här uppe. Gubben varnade mig för alla björnar som ska finnas här, men några sådana har jag ännu inte fått se. Träffade även några vandrare som undrade vad jag sysslade med och när jag berättade att jag ritade karta var kommentarerna "Wicked" och "That's cool!". På kvällen åkte jag tillbaka till Vancouver eftersom jag nu smutsat ner alla mina kläder och vädret dessutom ser ut att försämras till söndagen.

Fredag 22/8, Bättre väder

Började dagen med att åka till Chillawack och hämta en grindnyckel som gör att jag kan köra ytterligare några kilometer på den krokiga grusvägen uppför berget och på så sätt kan spara lite tid. Vädret var idag helt okej men de senaste dagarnas regn gjorde att det fortfarande var rejält fuktigt i skogen. Undvek man de värsta grönområdena så gick det i alla fall utmärkt att rita karta. Idag kom jag in i ett område som var lite mer grovkuperat än det jag ritade i tisdags. Bitvis är det väldigt brant i skogen med sänkor och åsar av kontinentalt snitt. Stannade ytterligare en natt på campingplatsen som nu blivit totalt fullbelagd inför helgen.

Torsdag 21/8, Mer regn

På morgonen dröjde regnet fortfarande kvar lite grann men så småningom klarnade det upp och jag åkte iväg mot skogen. Att vädret var bra i Vancouver hjälpte dock föga, när jag började klättringen upp på berget så kom regnet tillbaka. Det verkade som hela Sumas Mountain var insvept i moln idag med fuktig luft och periodvis duggregn som följd. Jag var i alla fall envis och väntade först en och en halv timme i bilen på att regnet skulle sluta innan jag till slut gjorde ett försök att rita lite på kartan. Det gick bra i hela 16 minuter innan det började regna igen. Bara att ge upp och ta en promenad i skogen för att spana in de områden jag inte redan sett. Såg två hjortar och ett antal ekorrar. När jag åkte ner från berget visade det sig naturligtvis att vädret var alldeles utmärkt nere på slätten. Eftersom väderleksprognosen visade på bra väder i morgon så letade jag reda på närmaste campingplats och slog upp mitt tält där för natten.

Onsdag 20/8, Wet och WET

Det regnade i stort sett hela dagen idag så inget fältarbete överhuvudtaget blev gjort. Däremot digitaliserade jag det mesta av gårdagens arbete och så hann jag med att göra en del internetärenden, bland annat publicera den här dagboken på min blogg. På kvällen hängde jag med John på veckans orienteringsträning. I Vancouver är onsdag träningskväll och det finns en orienteringsbana under ungefär 48 av årets veckor. Eftersom det är ganska ont om lämpliga skogsområden nära stan så är det för det mesta någon form av parkorientering som erbjuds. Så även denna gång. Vi sprang en bana på cirka 4,5 kilometer på kartan "Trout Lake" som enligt både kartritaren och de flesta deltagarna var en av de tråkigaste parkerna i stan som finns karterade. Jag försökte i alla fall springa på ganska fort men fick ändå klart stryk av bland annat killen som startade en minut efter mig. Hjälpte till att plocka in några kontroller efteråt som nerjoggning också.

Tisdag 19/8, Kartritning

På morgonen packade jag den lånade bilen med en massa campingutrustning och kartritningsgrejer. Tanken var att jag skulle åka upp till Sumas Mountain och rita och sedan försöka övernatta lite närmare för att slippa delar av bilresan på cirka 8 mil. När jag äntligen fått ordning på allting och kommit fram till skogen så var klockan nästan 12. Klarade i alla fall av att rita karta ganska koncentrerat i sju timmar trots att lite duggregn då och då. Det var mestadels väldigt fin och öppen skog, men grundmaterialet var inte till mycket hjälp när det gällde kurvbilden så jag fick jobba ganska hårt för att få till kartan bra. Blev till slut för trött och hungrig för att fortsätta och åkte direkt till närmaste Burger King för att fylla på med energi. Studerade de hotande molnen som rullade in västerifrån en stund och beslutade sedan att åka tillbaka till Vancouver i stället för att leta efter en campingplats. När regnet, efter bara några minuter i bilen, började falla så kändes beslutet helt rätt.

Måndag 18/8, En första titt på skogen

Vaknade upp till ett lätt regn utanför fönstret. Inget lysande väder för kartritning direkt men jag och John åkte ändå ut för att ta en första titt på kartområdet. Det är en ganska lång resa på vägar med mycket trafik så meningen är att jag ska försöka övernatta lite närmare skogen vissa nätter.

Till att börja med hade vi vissa problem att hitta rätt väg för den sista biten upp på Sumas Mountain där kartan är belägen. Till slut insåg vi ändå att den krokiga och gropiga vägen vi åkte på måste vara rätt eftersom det inte fanns någon annan. Vi parkerade bilen vi den sista vägbommen, där det fortfarande återstod ett par kilometer till toppen av berget och tog sedan en lång promenad över stora delar av kartområdet. Delvis är det väldigt fin terräng med gammal barrskog utan undervegetation och lagom kupering, men det finns också områden som är väldigt branta eller täta. Tror nog att det ska kunna bli en bra karta till slut i alla fall.

Söndag 17/8, Kanada

Ägnade förmiddagen åt att köra vägen nedanför Mount Rainier till Seattles flygplats. En liten besvikelse eftersom berget knappt syntes och det dessutom var molnigt och regn i luften. Lämnade tillbaka hyrbilen och hoppade sedan på första bussen jag hittade till Vancouver. Hade egentligen tänkt vara snål och ta en lokalbuss in till Seattles centrum för att sedan åka på billigaste sätt över till Kanada, men jag tröttnade rejält på att släpa på min tunga packning redan när jag gick vilse i parkeringshuset på flygplatsen. QuickShuttle tog mig i alla fall någorlunda kvickt genom gränspassagen och in till Vancouvers centrum där jag blev avsläppt någorlunda nära en station för lokaltåget SkyTrain. Åkte tåg en bit och blev sedan upphämtad av John Rance som det är meningen att jag ska bo hos under den närmaste månaden eller så.

Familjen Rance visade sig bo i ett trevligt hus i något som motsvarade mina förväntningar på ett typiskt nordamerikanskt tättbyggt villaområde med spikraka gator. För närvarande är det bara han och dottern Megan i familjen som är hemma men på kvällen kom även Magnus Johansson, som är ordförande i Greater Vancouver Orienteering Club, över för att äta lite mat och diskutera kartritningen det är meningen att jag ska göra. Tittade lite på grundmaterialet som är ganska uselt nä det gäller kurvning, men det finns i alla fall en del gläntor och liknande att utgå från.

Lördag 16/8, Poängorientering i Spokane

På kvällen igår pratade jag lite med campingföreståndaren som hävdade bestämt att det brukade gå älgar förbi strax intill min campingplats tidigt på morgonen. Jag var lite skeptiskt men strax efter klockan 4 vaknade jag av något ljud utanför tältet. Det lät som om ett stort djur gick och betade gräs och frustade alldeles i närheten. Jag stack ut huvudet genom tältöppningen men det var fortfarande kolmörkt ute så jag såg ingenting.

Vid sjutiden när jag klev upp var det svinkallt ute, men himlen var klarblå och så fort solen började stiga så blev det varmare och till slut visade det sig att det här skulle bli årets varmaste dag i de här delarna av USA. Fram mot eftermiddagen steg termometern i bilen upp på tresiffriga fahrenheitgrader.

Idag var i alla fall planen att jag skulle springa en orienteringstävling i Spokane (195629 invånare). Det var återigen det populära "Street Scramble"-formatet som gällde. Den här gången var jag lite seriösare än i Cle Elum eftersom jag tyckte att jag behövde träna. Jag klarade av alla de 22 kontrollerna på lite drygt 92 minuter vilket nog betydde att jag tog hem segern i tvåtimmarsklassen. Det var ganska enkel stadsorientering på en "turistbyråkarta", det största problemet var trafiken, bland annat eftersom reglerna var att man skulle vänta på "WALK" vid alla övergångsställen. Det var bara ett tiotal deltagare på tävlingen men det berodde nog mest på att det var mitt i sommaren och dessutom rejält varmt.

Efter tävlingen åkte jag och badade i Columbiafloden på samma ställe som för två veckor sedan och tog mig sedan till ett billigt motellrum i Yakima. Tanken är att jag ska åka en lite annorlunda väg till Seattle i morgon bitti, förbi Mount Rainier.

Fredag 15/8, Spökstaden

Igår kväll tittade jag i kartboken och insåg att jag hade närmare 60 mil (svenska, inte amerikanska kortmil) att åka idag om jag skulle hålla mig till planen. Inte så mycket tid att göra annat än att köra bil alltså. Större delen av dagsetappen idag var på samma väg som vi åkte österut, det vill säga Interstate 90. Jag tog mig i alla fall tid att besöka en sevärdhet som vi hoppade över förra gången vi passerade, Garnet Ghosttown. Egentligen visste jag ingenting om vad som väntade där, men det såg intressant ut i kartboken och det skulle inte vara så långt från stora vägen heller. Det visade sig dock vara lite svårare än jag trott att ta sig till spökstaden, drygt 15 kilometer på slingriga grusvägar uppför var det. Väl framme visade det sig vara en övergiven gruvarbetarby med ganska många gamla byggnader intakta, bland annat saloon, hotell och affär. Jag gick även en sväng förbi några av gruvorna, där man runt förra sekelskiftet bröt guld, silver och koppar. Inte helt olikt de gruvhål man kan hitta i Borlängetrakten. Dagens övernattningsplats blev en camping i Cour d'Alene National Forest.

Torsdag 14/8, Världsarv

På morgonen hamnade jag i samspråk med tanten i motellreceptionen om konflikten mellan Georgien och Ryssland. Hennes farföräldrar var invandrare från Polen och hon hade fått med sig en ganska negativ syn på Ryssland från dem. Jag sade inte direkt emot henne men försökte i alla fall förklara att vi européer har ganska skiftande åsikter om hur vi ska hantera våra kontakter med det stora landet i öster. På det personliga planet känns det som om jag måste försöka höra av mig och ta reda på hur det är med de georgier jag känner. Mest orolig är jag nog för David som är militär i georgiska armén.

På väg ut från Cody bunkrade jag upp med mat på Walmarts, för nu skulle jag ut i vildmarken, det vill säga världens första och mest kända nationalpark, Yellowstone. Så mycket vildmark kändes det dock inte som när man trängdes med alla andra turister på de smala och krokiga (för att vara USA) vägarna. Det finns dock i alla fall minst två saker som gör Yellowstone unikt. Det är dels de många gejsrarna och heta källorna och dels att de vilda djuren är extremt orädda för människor efter att ha varit fredade från jakt i mer än hundra år. Bland annat såg jag en prärievarg (Coyote) helt lugnt passera alldeles i närheten av Old Faithful-gejsern där tusentals människor uppehöll sig och två gånger fastnade jag i trafikstockningar på grund av att det var bisonoxar på vägen. Jag gjorde i alla fall ett litet försök att komma bort från folkmassorna genom att sticka ut och springa en sväng på några av de mindre välbesökta vandringslederna.

För den som undrar om Yellowstone skulle vara ett bra ställe att springa orientering måste jag dock koma med tråkiga besked. Stora delar av skogen brann ner i jättebranden 1988 och det finns fortfarande stora ytor som ser helt förstörda ut. På andra ställen ligger det massvis med döda träd på marken eller så är det extremt tät ungskog. Någon särskilt intressant kurvbild eller klippformationer syntes knappt heller till, där sådant förekommer är det oftast alldeles för brant för att springa.

Onsdag 13/8, Eldstrid på gatan

Efter några dagar utan särskilt mycket förflyttning kände jag mig idag tvungen att åka en ordentlig bit västerut för att så småningom kunna ta mig till Vancouver där det är meningen att jag ska rita karta. Jag ställde siktet mot Buffalo Bills egen stad Cody i nordvästra Wyoming. Vägen gick genom torrt prärielandskap men också på slingriga vägar över Bighorn-bergen. Kom fram till Cody i god tid för att hinna se den dagliga eldstriden utanför hotell "Irma". Deltagarna vägde upp bristande skådespelartalanger med högljudda revolversmällar. Överlag kändes hela staden som lite väl mycket Disneyland för min smak. Hoppade över kvällens rodeo och tittade på OS på mitt ganska trista motellrum i stället.

Tisdag 12/8, Kärnvapen och konstiga berg

Sov gott i tältet, men det var extrem fuktigt när jag vaknade på morgonen. Åkte en liten runda genom Badlands, som till större delen består av ökenliknande ravinlandskap, på morgonen. Alldeles intill nationalparken ligger ett lite annorlunda historiskt nationalmonument. Det är en nerlagd kontrollcentral och avskjutningsramp för kärnvapenmissiler som öppnats för besökare. Mellan 1962 och 1993 fanns här militär personal på plats i ett skyddsrum tio meter under jord som ständigt var beredda att vrida om nycklarna för att skicka iväg ett hundratal megaton mot Sovjetunionen och andra Warsawapaktsländer. USA:s aktiva arsenal av interkontinentala ballistiska missiler har reducerats från cirka 1000 vid kalla krigets slut till att nu bara vara 450, men de anläggningar som finns kvar ska visst vara väldigt lika den som jag fick se idag. För att vara mindre sårbara för motståndarnas attacker så är missilerna utspridda över geografiskt väldigt stora ytor och i USA finns de till större delen runt flygbaser långt norrut i de centrala delarna av landet. Till exempel var avståndet mellan kontrollcentralen och avskjutningsrampen jag besökte runt 15 kilometer och avståndet till Ellsworth Airforce Base var i sin tur cirka 60 kilometer.

Efter detta studiebesök vände jag tillbaka västerut mot Wyoming igen. Jag styrde mot ett väldigt konstigt naturfenomen, berget Devil's Tower som består av nästan lodräta sexkantiga kolumner i jätteformat. Någon slags vulkanisk process har skapat denna formation och sedan har erosionen tagit med sig det lösare omgivande berget och lämnat berget bart. Berget är heligt för indianerna och även ett mycket populärt tillhåll för bergsklättrare. Själv försöke jag mig inte på att klättra upp men däremot tog jag en ganska lång löptur på stigarna runt omkring så att jag fick se berget från alla möjliga vinklar och efteråt övernattade jag på campingplatsen strax intill. Av de sevärdheter jag sett hittills är nog Devil's Tower den som jag absolut skulle rekommendera alla som är i närheten att besöka. Berget är precis så imponerande som det ser ut på bild med fåglar som kretsar kring toppen och hjortar som betar i skogen runt om.

Måndag 11/8, Många monument

Idag hade jag många sevärdheter inplanerade men inte så mycket bilåkande inplanerat. Bara några kilometer norr om Alliance låg dagens första monument, Carhenge. Trots strålande sol på morgonen så var det lite av en besvikelse. En massa gamla bilar som staplats på varandra ute på en åker var inte så mycket snyggare än det låter, men det var i alla fall gratis. Jag fortsatte ganska snabbt norrut mot bergsområdet Black Hills i sydvästra hörnet av South Dakota. Efter att ha färdats fram över den platta jordbruksmarken i Nebraska var det ett skönt avbrott att komma till de lagom böljande men lite steniga skogklädda kullarna. Jag såg väldigt mycket fin orienteringsterräng längs vägen idag, tyvärr hade jag inte haft tid att försöka kontakta den lokala orienteringsklubben som faktiskt finns här.

Mitt första stopp i South Dakota var den gigantiska, men ännu inte färdigställda, statyn Crazy Horse Memorial. Här kunde man se det sönderspränga berget på långt avstånd och köpa diverse indiankrimskrams medan man trängdes med alla andra turister. Jag fortsatte ganska snabbt mot originalet, kolossalporträtten av de amerikanska presidenterna vid Mount Rushmore. Här var det ännu fler turister, men lite mindre krimskrams. Trots att man inte fick lämna stigarna kunde man här faktiskt komma lite närmare själva porträtten, men jag vet inte riktigt om det var bra eller inte för då insåg man bara att inte heller detta monument var färdigställt. Tydligen avbröts arbetet när konstnären Gutzon Borglum dog och de planerade bysterna blev bara porträtt. Jag tycker i alla fall att världens rikaste land skulle kunna kosta på sig att snygga upp berget lite och köra bort den fula sprängstenen som ligger nedanför. Jag funderade också lite på om det var någon mening med att den något överskattade 1900-talspresidenten Theodore Roosevelt fått den mest undanskymda platsen på berget.

Idag var det den första dagen jag tänkt bo i tält, vilket fungerade alldeles utmärkt. Efter att ha stannat till i Rapid City och klippt håret åkte jag mot Nationalparken Badlands och hittat där en väldigt enkel, men gratis, campingplats som dessutom låg ungefär där den var markerad i kartboken.

Söndag 10/8, USA-mästerskap dag 2

Efter lördagens ganska jämna tävling i H21-klassen så stod det klart att det skulle bli söndagens kraftprov på 15,5 kilometer som skulle bli helt avgörande. Tävlingen blev dock inte alls lika tuff som befarat eftersom det idag var till stor del extremt snabblöpt terräng (flacka grässlätter) och dessutom höll solen sig gömd bakom moln under hela dagen. Totalsegern togs av William Hawkins (ett ganska okänt namn till och med för mig som tycker att jag brukar ha bra koll på hela världens orienterare) före Fredrik Eliasson, IK Stern som vann dag 2 på dryga 80 minuter. Själv sprang jag ganska bra, men fick ändå släppa förbi Eric Bone, som trivdes bra med den snabba terrängen, i sammandraget. Nisse hade lite problem med den manuella stämplingen men gjorde ändå enligt egen utsago ett hyfsat lopp.

Med hotande åska i bakgrunden avklarades prisutdelningen i rasande takt. Helt felfritt blev det dock inte på första försöket när man skulle hålla reda på att enbart de som var kvalificerade (medborgare osv) skulle ha pris. När de första regndropparna började falla skildes mina och Nisses vägar. Han skall nu tillbaka hem till jobbet och fick skjuts av en äldre herre som skulle flyga hem från Denver i stort sett samtidigt.

Min plan var nu att köra en sväng in i Nebraska och South Dakota och titta på sevärdheterna där innan jag styr hyrbilen tillbaka mot Seattle och sedan tar mig vidare upp till Vancouver i Kanada. Under eftermiddagen var vädret ostadigt mest hela tiden och vid några tillfällenkom det så häftiga störtskurar med både åska och hagel att jag blev tvungen att stanna bilen vid vägkanten. Ganska tidigt på kvällen stannade jag i Alliance, Nebraska och tog in på ett motell. Och tur var det, för samtidigt som jag checkade in rapporterade hotellpersonalen, som lyssnade på lokalradion, att bilar fastnat i djupa vattenpölar under en viadukt bara några hundra meter längre fram längs vägen. Även denna kväll tittade jag på de, ur svensk synvinkel, ganska tråkiga OS-sändningarna medan regnet föll utanför fönstret.

H21-banan dag 2

Lördag 9/8, USA-mästerskap dag 1

Av någon anledning hade vi fått tidig start (mellan 9 och 10) båda dagarna av mästerskapstävlingen. Uppstigning och kontinental frukost tidigt alltså. Det var dock inte helt fel med löpning på morgonen idag när det var soligt och inte mycket skugga på banan. Både jag och Nisse sprang seniorklassen som hade 10,4 kilometer och tog oss runt utan större misstag. Vi var dock några minuter efter segraren som hade strax under 61 minuter. Terrängen var ganska lik fredagsträning men möjligen något mer kuperad.

På eftermiddagen passade jag på att köpa nya joggingskor (ganska precis halva priset mot hemma), men efter det gjorde vi inte mycket mer än att ligga inne på motellrummet och titta på OS medan vädret utanför varierade mellan duggregn och ösregn.

H21-banan dag 1

Fredag 8/8, Sprint och Pizza

Även idag var det träningstävling på förmiddagen. Dagens terräng var betydligt öppnare och flackare än igår och jag klarade nästan att springa min 5,4 kilometersbana under 6 minuter per kilometer. Bra karta och god sikt gjorde att orienteringen blev ganska lätt, det var egentligen bara att springa så rakt som möjligt och läsa av alla detaljer. Ofta är tydliga stenformationer enklare att använda sig av än den ganska diffusa vegetationen. Efter att den första banan var avklarad fanns det även en kortare sprintbana för de som ville. Jag tog det lite lugnare och använde den som nedjoggning.

Efter träningen åkte vi en extra sväng förbi Veadauvoo-området där de största och läckraste klippformationerna finns. Vi klättrade runt lite amatörmässigt bland stenar och klippor men gav upp när det blev för brant och högt. De mer seriösa klättrarna som hade ordentlig utrustning såg ut att ha ännu mer roligt när de tog sig upp även på de högsta topparna.

På kvällen var det picknick-pizzaparty som anordnades av USA:s juniorlandslag. Efter att vi under eftermiddagen upplevt en ordentlig störtskur i centrala Laramie så var vi lite oroliga att det skulle regna på oss, men på campingplatsen i närheten av tävlingsterrängen var vädret mycket bättre. Vi åt en pizza och umgicks med lokala orienterarna. Bland annat fick vi träffa Mikell Platt som är den som både ritat alla kartorna i Laramieområdet och även lagt de flesta av banorna. Vi pratade en hel del om kartritning och framtiden för tallskogarna i den här delen av USA som tydligen hotas av en annalkande skalbaggsattack.

Torsdag 7/8, Bergsbestigning

Efter en "kontinental frukost" bestående av mestadels snabbhavregrynsgröt så åkte vi ut till vår första träningstävling i Laramie. Det har pågått träningsorienteringar med egen tidtagning både på förmiddagar och eftermiddagar ända sedan i måndags här, men vår plan har hela tiden varit att ta god tid på oss att köra bil hit och komma fram i lagom tid för att ändå hinna med att vänja oss vid den höga höjden innan helgens tävlingar. Laramie ligger mitt ute på prärien på en höjd av cirka 2200 meter över havet, orienteringstävlingarna går dock på en högplatå strax öster om staden och höjden vi ska tävla på är ungefär 2400-2600 meter. Dagens bana var runt 6,5 kilometer och gick på kartan "Happy Jack", som enligt de uppgifter vi fått skulle vara den som var mest olik de andra. Terrängen var till större delen tallskog som delvis var ganska bökig. Mina farhågor om problem med den höga höjden visade sig ganska obefogade. Det kändes aldrig jobbigt att springa, möjligen blev man lite mer flåsig än vanligt.

På eftermiddagen ville vi utmana den höga höjden ännu lite mer och därför tog vi bilen västerut från Laramie till bergskedjan som kallas "Snowy Range". Som namnet antyder så låg det här fortfarande en del snö kvar på bergssidorna. Vårt mål var att försöka bestiga "Medicine Bow Peak" på drygt 3600 meter. När vi kom fram till parkeringen som låg på cirka 3200 meter över havet och endast 3 kilometer från toppen läste vi på varningsskyltar att man skulle hålla sig borta från bergstopparna på eftermiddagen eftersom risken för kraftiga åskoväder och blixtnedslag är stor. Vädret såg dock fortfarande strålande ut och vi beslöt oss för att ändå göra en toppattack. Promenaden uppför var inte så avancerad, men den tunna luften gjorde att det ändå blev ganska jobbigt. Vi nådde toppen utan några problem efter att på slutet ha passerat ett snöfält och del stenig mark. Det blev inget längre stopp på toppen, vi tittade en stund på utsikten över skogar och prärie och gick sedan ner igen.

På kvällen kände jag mig rejält trött och somnade tidigt.

Onsdag 6/8, Wasatch National Forest

Dagen inleddes med att vi tog en omväg genom Wasatch National Forest. Frukost åts på “Road Island Diner” i Oakley, en äkta amerikansk “Roadside Diner” från 1939. Wasatch visade sig bestå mestadels av skogklädda berg. Det växte till och med träd uppe på det högsta passet (10700 fot eller cirka 3200 möh). När vi kom ut på motorvägen igen vid Evanston i sydvästra hörnet av Wyoming väntade oss en ganska lång dagsetapp till Laramie. En bit ut på prärien regnade det på oss för första gången sedan vi kom till USA. Delvis var det ett ganska häftigt regn och åskoväder som vi hoppas slippa på förmiddagarna när vi ska springa orientering. När vi så småningom blev hungriga hade vi vissa problem med att hitta en restaurang i det glesbefolkade Wyoming. I Arlington såg alla hus, inklusive det utlovade matstället, ut att vara rivna och i Rock River stängde lunchstället redan klockan två på eftermiddagen så vi fick lov att hålla ut ända tills vi kom fram till Laramie. Innan vi tog in på Super8-motellet som ska vara vår bostad de närmaste fyra nätterna så hann vi med att köra en sväng runt universitetsområdet och titta på lite korp-softball. Reglerna för Baseball och Softball är ganska lika men inte riktigt exakt märkte vi.

Tisdag 5/8, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga.

Dagen inleddes med en morgonjogg längs floden och förbi vattenfallet i Idaho Falls. Det var ganska fina parker på båda sidor av floden och vi mötte till och med några andra hurtbullar som var ute på morgonpromenad. Efter frukosten gjorde ett studiebesök till det lokala mormontemplet och där fick vi veta allt vi ville och lite till om denna ganska underliga form av kristendom. Vi blev till och med påtvingade ett varsitt exemplar av Mormons bok på svenska.

Efter en liten omväg genom den mindre staden Logan där vi åt lunch hittade vi så småningom ner till Great Salt Lake och naturreservatet på ön ”Antelope Island”. Där tog vi ett snabbt dopp i det salta vattnet (14%). Det var svårsimmat eftersom benen hela tiden ville flyta upp, men om man bara ville slappa i vattnet så är det ju ganska bekvämt att flyta som en kork. På ön såg vi även några halvvilda bisonoxar på nära håll.

Fram mot kvällen tog vi oss in till centrala Salt Lake City och promenerade en sväng runt Templet där. För natten hade vi tänkt oss att hitta ett motell i stadens östra utkanter, men vi hittade inget lämpligt för än vi kom till den lilla byn Coalville en bra bit förbi Park City.

Måndag 4/8, Baseball Night

På morgonen klev vi upp och åt en väldigt stadig amerikansk frukost med både bacon och pannkakor i restaurangen i anslutning till motellet vilket gjorde att vi orkade köra bil under större delen av dagen. Inte långt efter Kellogg kom vi in i Montana där den stora motorvägen ”Interstate 90”, som vi hittills följt, böjer lite mot sydöst. Med hastighetsgränsen 75 miles per hour (cirka 120 kilometer i timmen) så gled vi snabbt fram mellan de skogklädda bergen. Så småningom passerade vi för första gången (men inte sista) vattendelaren mellan Stilla havet och Atlanten och eftersom just vattendelare är familjen Olssons stora intresse så var vi tvungna att stanna och ta några foton.

När vi nådde den lilla staden Dillon i sydvästra hörnet av Montana började vi fundera på om det inte snart var dags att stanna för natten. Vi åt i alla fall middag och undersökte vilka intressanta evenemang som fanns i området. Det visade sig vara ganska dött på en måndagkväll och därför körde vi vidare söderut mot Idaho Falls, vilket var en lyckträff.

Redan tidigare hade vi diskuterat möjligheten att se en Baseballmatch, eftersom det är den enda stora sporten som det är säsong för nu. När vi vid åttatiden på kvällen nådde Idaho Falls började vi med att köra en runda på stan för att se vad som hände där. På stadskartan hittade Nisse en grön fläck som såg ut som någon slags idrottsanläggning och vi styrde ditåt. Bingo! Massor av bilar parkerade och ljud från högtalaranläggningen ledde oss till kvällens match mellan Idaho Falls Chukars och Ogden Dodgers i den lokala baseballigan. När vi tagit oss in på arenan (vi behövde inte ens betala inträdet på tre dollar) var man redan inne i femte inningen av nio och ställningen var 1-1. Vår ankomst verkade dock negativt på hemmalaget som började spela riktigt dåligt. Att de repade sig lite mot slutet av matchen hjälpte inte utan det blev förlust med 5-7. Personligen tyckte jag det var lite väl lugnt på läktaren mot vad jag tidigare hört om Minor League Baseball. Förklaringen kom dagen därpå när vi fick höra att 52% av stadens invånare var mormoner.

Efter matchen var det hög tid att hitta logi för natten. Det var dock inga större problem, utan redan på andra försöket hittade vi ett motell med lediga rum och kontinental frukost.

Söndag 3/8, Dag 2 av Nortwest Forest Frenzy

Till söndagens tävling hade arrangörerna lagt ner ett jättejobb med att lägga om alla banor, flytta kontroller och trycka om kartor så att banlängderna nu skulle bli ungefär som det var tänkt. H21-banan, eller ”blue course” som man kallar den här, var alltså 8,5 km och Nisses röda bana 7,6 km. Idag sprang jag i något som i alla fall var i närheten av tävlingstempo och det gick riktigt bra även om jag tyckte att jag hade lite problem att ta ut mig maximalt i löpningen. En liten bom blev det dock på en otydlig glänta mot slutet av banan och resultatet var att jag hamnade på andra plats, bara 4 sekunder efter Nikolay Nachev, en bulgar som bor i Seattle och tydligen känner Kiril. Trean Brian May (inte gitarristen i Queen utan en tidigare amerikansk landslagslöpare) var endast 6 sekunder efter mig, så det var extremt jämnt i toppen idag.

Till prisutdelningen hade jag väntat mig en pampig ceremoni med prispall, pokaler och nationalsång , men den gick mer i svensk orienteringstradition där pristagarna rabblades upp så fort som möjligt. Nisse fick i alla fall ta emot en snygg och praktisk påse att förvara kompassen i för sin totalseger i H40.

När vi sagt adjö eller vi ses igen (många av deltagarna ska liksom vi fortsätta mot Laramie, Wyoming för de amerikanska mästerskapen) så styrde vi hyrbilen österut. Efter mycket funderande och rådfrågande av alla möjliga hade vi till slut bestämt oss för att köra en stor S-krok, där vi börjar med att åka rakt österut mot Idaho och Montana och sedan vänder söderut för att ta oss ner till Salt Lake City i Utah. Under eftermiddagen körde vi på i ganska rask fart och tog oss ända till gruvdistrikten i norra Idaho, där vi hittade både mat och motellboende i den lilla staden Kellogg.

Dagens bana

Lördag 2/8, Långa banor

Lördagens och söndagens tävlingar var ett så kallat ”A-meet”, det vill säga nationell tävling med fullständig klassindelning, som på eget initiativ arrangerades av enbart juniorer i 17-18-årsåldern. Förutom att man gjorde det klassiska OCAD-misstaget att lägga banorna på 10000-del när det skulle vara 15000-del så att banorna blev 1,5 gång så långa som det var tänkt så fungerade det mesta hyfsat. Den som klagade mest över banläggning var banläggarens far, de andra amerikanska orienterarna verkade rätt luttrade. Terrängen var extremt öppen barrskog med lite undervegetation och lagom kupering för att det inte skulle vara helt lättlöpt. Vädret var fint och soligt utan att vara extremt varmt så det gjorde nog att de flesta blev mer positivt inställda. Eftersom jag kände mig frisk idag så försökte jag mig på att jogga runt banan, men när jag ganska tidigt förstod att det var 11,9 km i stället för de utlovade 7,9 så beslöt jag mig för att bryta efter ungefär en timme. Nisse hade dock inga större problem med H40-klassens 9,4 km (som skulle ha varit 6,6) och kunde ta en klar seger.

På kvällen efter tävlingen fick vi middag med glass till efterrätt och umgicks med de övriga som bodde på Camp Koinoonia, vilket verkade vara majoriteten av de dryga hundratalet löpare som var på plats.

Fredag 1/8, Vattenfall och sprinttävling

Idag var det första dagen med orienteringstävlingar, två stycken till och med. Efter att vi noggrant studerat den speciella TV-kanalen för trafikrapporter i Seattleområdet tog vi ganska tidigt hyrbilen och körde österut mot Cle Elum. På vägen passade vi på att turista lite vid vattenfallet i Snoqualmie Falls. Fallet var inte riktigt lika vildmarksmässigt och imponerande som vi tänkt oss. Större delen av vattnet som rinner i floden leds numera in i en tub ner till ett kraftverk och bara en mindre mängd går över kanten på fallet. Vi tog i alla fall en liten promenad genom en väldigt fuktig, tät och brant skog ner till botten av fallet. Om tävlingsterrängen skulle vara på det sättet skulle det nog bli jobbigt tänkte vi. Lyckligtvis visade det sig att när man passerar passet över Cascade-bergen som sträcker sig längs kusten innanför Seattle och kommer ner på baksidan så blir klimatet genast mycket torrare. I Cle Elum visade det sig vara öppen och torr tallskog som bjöds.

Efter en sväng i downtown Cle Elum (population 1795) och en hamburgare på Dairy Queen lyckades vi på något sätt hitta till det lokala skolområdet där eftermiddagens sprint skulle avgöras. Vi var på plats i god tid, det vill säga långt före banläggaren Eric Bone. Till slut dök han i alla fall upp och började sätta ut kontroller så att tävlingen kunde starta. Nisse gjorde ett stabilt sprintlopp och blev tvåa, ett tjugotal sekunder efter vinnaren. Själv kände jag fortfarande av förkylningen som jag drog på mig efter 5-dagars och nöjde mig med att promenerera runt banan. Terrängen bestod till ena hälften av skolområdet med byggnader och idrottsplaner och till andra hälften av platt och öppen tallskog.

Efter middagen på den officiella tävlingsförläggningen ”Camp Koinoonia”, där vi även bodde under ganska spartanska förhållanden, så arrangerades en så kallad ”Street Scramble”. Tävlingsformen är en sorts Rogaine i stadsmiljö där kontrollpunkterna inte är utmärkta utan man i stället bevisar att man varit på rätt ställe genom att svara på frågor av typen ”När töms postlådan vid postkontoret i South Cle Elum?” Varken jag eller Nisse tog särskilt hårt på tävlingen utan vi nöjde oss med att promenerera till några av de kontroller som verkade intressantast.

Sprintkartan

Torsdag 31/7, Sightseeing i Seattle

På grund av tidsomställningen vaknade jag betydligt tidigare på morgonen än vad jag egentligen ville. Till frukost slog vi till på den stora amerikanska frukostmenyn med bacon, ägg och massor av rostat bröd som serverades på kvartersbutiken inte långt från där vi bodde. Efter ett litet rådslag bestämde vi oss för att stanna en natt till på samma hotell och använda dagen för att turista i Seattle. Vi prickade av flera av de viktigaste turistattraktionerna, Pikes Place market (som Hötorgshallen ungefär), Space Needle (som Kaknästornet ungefär) och Monorailen (ett ganska häftigt sätt att glida fram några meter ovanför gatan). Vi var även en sväng och tittade på gamla träbåtar i småbåtshamnen. Framåt kvällen började det regna lite och vi smet in på en kinarestaurang för mat. Eftersom vi fortfarande var ganska jetlaggade blev det tidigt sänggående.

Onsdag 30/7, Resdag

Efter att ha hälsat på syster, sambo och systerdotter i Uppsala under tisdagen så blev jag skjutsad ända fram till Arlandas terminal 5 på onsdagmorgonen. Kändes lite lyxigt när man vant sig vid att använda långtidsparkering eller mer eller mindre krångliga buss- och tågförbindelser när man ska till flygplatsen. Redan i incheckningskön blev jag utsatt för den fruktade utfrågningen som numera tydligen alltid ingår vid flygresor till USA. Lyckades i alla fall svara rätt på knepiga frågor om vad jag gjort i Iran, vilka konstiga visum jag hade i passet och varför jag hade så lite packning när jag tänkt stanna i Amerika 1,5 månad. Eftersom alla var så trevliga och effektiva så kändes det ändå som rena barnleken jämfört med en del östeuropeiska gränskontroller jag varit med om.

Flygresan gick med US Airways till Seattle via Philadelphia. Hade ganska tråkigt på flyget och lyckades inte sova mer än några minuter på hela tiden. Landade något försenad vid 21.30-tiden och efter uthämtning av bagage och hyrbil och en del väntan i bilkön ut från flygplatsen träffade jag äntligen mitt ressällskap Nils Olsson på Kings Inn i centrala Seattle.

Vittjärvs 2-dagars

Medeldistans dag 1. Sprang helt okej med tanke på min träningsnivå.
Del 1 av den långa (15,4 km) långdistansen dag 2.

Del 2. Började bli riktigt trött på väg mot 7:an och efter 10:an orkade jag bara gå väldigt långsamt.

Kartor

Vill man ha många besökare på sin orienteringsblogg så ska man publicera mycket kartor säger dom som vet ( http://rikardclaesson.blogg.se/ ). Här är i alla fall några av de tävlingar jag varit med på i år. Jag börjar med Baltic Cup i Polen där jag bara promenerade runt kortklassen:

Medeldistans på 5000-del. Kartskalan kändes väl inte helt motiverad, samma karta trycktes i 1:10000 för övriga etapper.

Etapp 2 med mer snabblöpt Skåneterräng.

Etapp 3.

Jonas Westbom spurtar i mål på etapp 2.

Prisutdelning för de yngsta ungdomarna.

Jonas och Sven spanar in korsriddarborgen i Malbork.

Varför Stora Tuna inte arrangerar vårtävlingar längre.

Idkerberget, byn som vädergudarna glömde.

20:e april fanns det hopp om en tidig vår, halva TC snöfritt.

17:e maj är vi dock tillbaka på ruta ett igen.

Kartritningsvåren

Nu har jag ägnat mig åt kartritning drygt en halv månad den här våren och det kanske är dags för en uppdatering. Det har varit lite spridda skurar av jobb som jag gjort, lite extra nyritning i Idkerberget för årets Tuna Ting, lite planbildsrevidering på Trollebokartan som ska användas för ungdomarnas Distriktsmatch senare i år och slutligen en välbehövlig revidering av den gamla femdagarskartan på Tjärnaberget. Vädret har varit minst sagt varierat med allt från +23 och sol för en vecka sedan till dagens snöblandade regn.

Här trodde jag att jag lyckats fota när den sista snön på Tjärnaberget smälte bort redan 1 maj, men idag dalar ju flingorna igen.

Ett typiskt nytt hygge på Trollebokartan, 3o meter brett och 1 km långt.

Jag har sett väldigt mycket murklor under våren, de verkar trivas särskilt bra i skogsmaskinernas gamla spår. Synd bara att man inte vågar äta dem nu för tiden, jag hade kunnat plocka flera kilo.

När jag ätit upp min matsäck en dag så upptäckte jag att jag delat sten att vila på med en huggorm. Nu är just den här ormen så extremt liten att den troligen inte ens klarar av att bita genom skinnet på en människa, men jag måste nog ändå bli lite mer uppmärksam på var jag sätter mig. Förra året var tydligen ormår och jag såg huggormar vid flera tillfällen i skogarna runt Idkerberget. Kanske blir det samma sak i år igen?

När jag ritat karta i hemmaterrängen på Tjärnaberget har jag ibland använt det här transportmedlet för att snabbt och smidigt kunna ta mig ut i skogen och förbi vägbommar.

Tuff terräng i Vitryssland