onsdag 23 december 2009

Monte Roraima, Venezuela

Hela idén med min resa till nordligaste Brasilien och Venezuela var att jag skulle försöka mig på en bestigning av platåberget Roraima som ligger precis där Brasilien, Venezuela och Guyana möts. Berget är välkänt för dess extrema utseende, det unika växt- och djurlivet och ett ombytligt och nyckfullt klimat. Innan jag åkte var jag lite orolig för hur det skulle fungera med gränspassager, växling av pengar (att använda bankomater i Venezuela är inte att tänka på efter som den officiella växlingskursen är genomusel) och att bara dyka upp och fixa den obligatoriska guiden på plats. Allting gick dock väldigt smidigt, jag anlände till gränsstaden Santa Elena de Uairen på eftermiddagen den 16:e december och inom några timmar hade jag hittat ett billigt rum för natten på ett backpackerhotell, växlat pengar och bokat in mig i en vandrargrupp som skulle ge sig av redan morgonen därpå.

Eftersom jag kom helt ensam och hade som högsta prioritet att komma iväg så fort som möjligt, så fick jag vara lite flexibel och ta den modell på vandring som bjöds. Det visade sig vara en standardtur på sex dagar av all-inclusive-typ, det vill säga med infödda bärare som släpade på större delen av utrustningen och lagade all mat. Själv behövde jag bara bära mina kläder, sovsäck och liggunderlag. Det kändes lite underligt när man är van vid svensk fjällvandringskultur. Men å andra sidan har jag inte lagat min egen mat en enda gång sedan jag kom till Sydamerika så varför skulle jag göra det nu bara för att jag råkar vara ute i friska luften? Cirka 2300 kronor för hela paketet kändes i alla fall väldigt överkomligt, jag skulle antagligen göra av med mer pengar på sex dagars resande i Brasilien.

När jag fick se min vandringsgrupp var min första tanke "hur ska dom här människorna någonsin kunna ta sig upp på berget?". Det handlar trots allt om en vandring på 25 kilometer enkel väg som avslutas med en hyfsat brant stigning på 1600 höjdmeter. Toppen på berget ligger 2723 meter över havet vilket även gör det lite extra jobbigt att andas.

Vi var totalt åtta turister, fyra bärare och en guide som packade in oss i fyrhjulsdrivna bilar för transport till indianbyn Paraitepuy som är utgångspunkten för vandringen. I gruppen ingick:

- en sextiotvåårig engelsk-australiensisk datalärare med stort intresse för yoga och miljöarbete, men även en viss höjdskräck.

- ett ungt engelskt par som bott ett drygt år i Venezuela och arbetat med ett socio-etnologiskt forskningsprojekt respektive praktik som arkitekt på motsvarande stadsbyggnadskontoret i en av landets största städer.

- en pensionerad engelska boende i Kanada som arbetat som mellanstadielärare.

- tre venezuelaner i min ålder, två tjejer och en kille. Två av dem arbetade som datalärare och en som någon slags ekonom. I deras utrustning ingick bland annat rosa regnställ med Disneymotiv.

Inga av deltagarna kändes som några egentliga friluftsmänniskor, eller ens typiska backpackers. Alla verkade dock väldigt entusiastiska och taggade inför uppgiften.

I Paraitepuy åt vi en tonfiskmacka till lunch och sedan vandrade vi iväg i ett makligt tempo. Första dagens vandring gick över mjukt böljande gröna kullar på det som kallas "den stora savannen".

Redan ganska tidigt stod det klart att Pamela, den pensionerade mellanstadieläraren, skulle få det jobbigt. Hon klagade över värmen och halkade ganska lånt efter oss andra. En av de venezuelanska tjejerna överraskade dock genom att hålla ett högt tempo både uppför och nedför trots att hon hade en ryggsäck på ryggen och en på magen. Själv klarade jag ganska bra att inte stressa upp mig över att det gick långsamt och att vi tog så många vilopauser.

Till slut var det inte förrän framåt skymningen som vi kom fram till första nattlägret vid floden Ték. När Pamela och hennes privata bärare anlände var det redan kolmörkt och middagen nästan färdiglagad. Maten var förresten utmärkt under hela vandringen, både god, närande och i tillräckligt stora portioner. Eftersom alla bra sittplatser i lägret var upptagna av andra grupper så var det ingen som var så sugen på att sitta uppe länge utan alla kröp in i tälten och somnade tidigt.

Andra dagens vandring började med två flodpassager där vi passade på att bada vid den andra. Efter det började en lång och seg uppförsbacke mot baslägret vid bergets fot. Under första dagen var det mest det otroligt vackra Kukenanberget som vi haft i blickfånget, men idag kom vi allt närmare och närmare Roraimas lodräta klippvägg som var målet för vår vandring. Med en lång lunchpaus och den redan nämnda simturen lyckades vi få även dagens egentligen ganska korta etapp att räcka ända fram till kvällen. Efter middagen blev det en del taktiksnack om hur vi skulle klara av toppbestigningen, den tunna luften, dimman och regnet under morgondagen. Pamela ville ge sig av redan i gryningen för att ha tillräckligt med tid på sig och David, som var näst äldst i gruppen, gjorde henne sällskap. Vi andra tog det lite lugnare och kom inte iväg förrän vid åttatiden.

Ganska tidigt kom vi ikapp Pamela och det stod klart för oss att hon skulle få svårt att nå målet att vara halvvägs vid 11 på förmiddagen vilket krävdes för att hon skulle ha tillräckligt med tid att forcera rampen som leder upp för den sista branten. David var något piggare och hängde med oss andra hyfsat bra ända fram till lunch. Den sista biten blev han dock väldigt trött och klagade över den tunna luften. Efter en lång lunchpaus och lite övertalning lyckades vi dock övertyga honom om att det var kortare väg till toppen än tillbaka igen, och han fortsatte framåt, om än i ett väldigt långsamt tempo.

Den sista biten upp var väldigt varierad med regnskog, sten, regn, dimma och vattenfall att passera. När vi framåt eftermiddagen äntligen klev över kanten så kom dock solen fram för en liten stund. Det var dock det sista vi skulle se av den på ett och ett halvt dygn. Vi tog oss ganska snabbt till den grotta som skulle vara vårt hem på berget. Det finns väldigt få ställen som är lämpliga att sätta upp tält på, men det här var ett av de bästa. Ingen hade någon större lust att ge sig ut på någon längre utflykt under kvällen, utan vi satt med och tittade på regent och dimmolnen som drev förbi. När skymningen började närma sig kom plötsligt vår guide Helio springande med Pamelas ryggsäck. Hon hade efter drygt 11 timmars kämpande i sällskap med sin privata bärare på något sätt lyckats ta sig ända upp! Den sista biten blev dock en pärs i kolmörkret där de fick leta sig fram med bara en dålig ficklampa till hjälp. Men är man bara tillräckligt envis så går tydligen det mesta att genomföra.

Under den fjärde dagen som vi i dess helhet tillbringade uppe på berget var vädret riktigt genomuselt. Det regnade och blåste mer eller mindre konstant från morgon till kväll och den tänkta turen till treriksröset mellan Venezuela, Brasilien och Guyana fick ställas in. Jag sörjde dock inte så mycket över det eftersom jag även fått lite halsont och en lättare förkylning. I stället blev det bara en kortare tur till de naturliga badkar som kallas "Los Jacuzzis", resten av tiden tillbringade vi i våra tält. Under dagen bestämdes det också att Pamela och David skulle åka helikopter ner från toppen eftersom de inte trodde sig klara nedstigningen.

Den femte dagen vaknade vi upp till bättre väder och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Helikoptern som skulle komma redan tidigt på morgonen dök dock aldrig upp, så vi fick lämna gamlingarna och en av bärarna ensamma på berget och påbörja dagens långa nedstigning som skulle ta oos ända till första dagens nattläger vid Rio Ték. Det blev en lång dag med ständig nedförsbacke som tog hårt på lår och knän. Rebecka, den engelska tjejen, var den som hade mest problem med detta, men vi tog oss ändå alla fram till målet hyfsat tidigt på eftermiddagen där vi firade med ett efterlängtat bad i floden.

På kvällen bjöds vi på en klassisk pastasås med mycket grädde och det kändes nästan som att vara tillbaka i husvagnen där jag tillbringade hela sommaren. Det kom även fram en del vin och öl ur något hemligt förråd i lägret. Tyvärr nåddes vi också av beskedet att våra vänner på toppen inte blivit upphämtade av någon räddningshelikopter eftersom alla piloter tydligen hade semester idag. De blir tvungna att stanna där de är ytterligare en natt, vilket borde kunna bli lite äventyrligt utan utrustning och mat. Lyckligtvis finns det andra grupper på berget så helt utlämnade är de inte.

Sista dagens vandring avverkades ganska snabbt eftersom vi börjat längta hem på allvar. Tillbaka i Santa Elena var det väldigt skönt att tvätt kroppen och kläderna, äta en pizza och sova i en riktig säng. Morgonen därpå kom så äntligen David, Pamela och den siste tappre bäraren tillbaka efter att två försök att hämta dem fått avbrytas på grund av dåligt väder. De såg ganska trötta ut, men andra vandringsgrupper hade bjudit på mat och husrum på berget, så helt utmärglade var de inte.

För egen del åkte jag ganska direkt tillbaka till Boa Vista i Brasilien igen. Fick höra lite väl många rånhistorier från Venezuela för att jag skulle bli riktigt sugen på att resa ensam genom de mer tätbefolkade delarna av landet.

Några bilder (ska försöka publicera fler när jag har en snabbare internetuppkoppling):





tisdag 15 december 2009

Reser norrut igen

Efter prisutdelningen för tävlingarna tog jag mig åter tillbaka till Foz do Iguaçu där jag bodde på vandrarhem över natten. Eftersom jag tyckte mig redan ha sett vattenfallen tillräckligt ägnade jag i stället måndagen åt en utflykt till Paraguays lågprisshoppingmekka Ciudad del Este. Hit kommer fok från stora delar av Brasilien och Argentina för att handla billiga elektronikprylar, strumpor, leksaker och begagnade blodtrycksmätare. Själv blev jag ganska trött på hettan, försäljarna och marknadsstånden redan efter ett par timmar och flydde tillbaka till Brasilien igen.

På kvällen gick mitt flyg via Sao Paulo till Manaus, där jag övernattade på flygplatsen och tittade på sköldpaddorna i dammen utanför. På morgonen tog mig ytterligare ett flyg till Boa Vista allra längst norrut i Brasilien. Boa Vista är, likt Brasilia, en planerad stad där myndighetsbyggnader för delstaten Roraimas administration kantar breda, solstekta avenyer. På kvällen blev det dock ganska trevligt när vädret svalnat något och folk börjat leta sig ut på gatorna. Såg bland annat en symfoniorkester som bjöd på livemusik utomhus. Försökte reda ut vad som egentligen krävs för att få resa in i Venezuela, efter lite letande på internet verkar det trots allt som att det bara ska vara att åka till gränsen och stämpla passet. Jag provar i morgon.

söndag 13 december 2009

Kartorna, klickbara


Sprintkval

Sprintfinal



Medeldistans



Långdistans




Sydamerikanska mästerskap i Cascavel

Efter att ha ändrat mina resplaner fram och tillbaka 3-4 gånger blev det till slut bestämt att jag skulle åka till sydamerikanska mästerskapen i Cascavel tillsammans med orienteringsklubben i Santana do Livramento. Detta innebar totalt cirka 22 timmar i tre olika bussar och ingen säng att sova i två nätter i rad. Det är långa avstånd i Sydamerika och orienterarna här är inte så bortskämda. Redan från Montevideo fick jag sällskap av fyra uruguayanska orienterare i 60-årsåldern och i Rivera/Livramento fixade vi gemensamt med gränskontrollerna och fick även en gratis lunch och guidad tur på ett kavalleriregemente (i cowboylandet Uruguay har de naturligtvis fortfarande hästar).

Den specialchartrade orienterarbussen höll samma höga standard som de reguljära bussarna jag åkt med och den blev lagom full när COFRON (Clube de Orientação de Fronteira)-löparna, stora delar av den argentinska truppen och vi uruguayaner packat in oss. Tidigt på fredagmorgonen anlände vi till tävlingsplatsen i den lilla byn São João del Oeste cirka 15 kilometer utanför Cascavel. En snabb frukost och sedan dags att värma upp för sprinttävlingen.

Redan dagen innan hade stafetten avgjorts på samma, inte särskilt spännande, 5000-del över byn och de närmaste omgivningarna och ryktena talade om lätt och snabblöpt. Jag fick till ett hyfsat lopp utan några egentliga misstag och med en 12:e plats tog jag mig på något sätt till finalen som avgjordes på eftermiddagen. Det var bara HD21E som sprang final och tyvärr var det en ganska stor publik som fick se mitt usla lopp där. Att det var exakt samma område och karta som på förmiddagen hjälpte inte, jag både bommade och sprang fel vägval på flera ställen.


Under tävlingarna hade jag valt det billiga, men ändå på ett sätt bekväma alternativet att bo på luftmadrass i en skolsal. I sporthallen alldeles intill serverade lokalbefolkningen frukost, lunch och middag till överkomliga priser och ut till medel- och långdistanstävlingarna som var runt två kilometer bort kunde man välja att gå/jogga eller åka buss.

Lördagens medeldistans var en positiv överraskning, trevlig planterad tallskog, lagom kupering och delvis också rolig banläggning. Lite synd dock att mycket undervegetation gav en klar fördel åt sent startande. Mitt eget lopp var halvbra med några småbommar och ett dåligt vägval.

Efter tävlingen kom tjejerna i COFRON och undrade om jag ville åka med deras buss och titta på vattenfallen i Foz do Iguaçu. "Vi åker om fem minuter", jag funderade snabbt och åkte sedan med. Egentligen hade jag tänkt göra den utflykten först på måndagen, men det var ju ganska bekvämt att åka buss hela vägen fram och sedan ha lite sällskap där. Vattenfallen var imponerande, men blöta, och de två timmar vi var där och såg dem från den brasilianska sidan räckte bra för mig. I bussen på vägen tillbaka fick jag agera engelskalärare, vissa har dock lite svårt att förstå att man kan bo i europa och ha ett annat modersmål än engelska. Det mindre bra med den här utflykten var att det blev dåligt med mat och vila, vi var tillbaka på förläggningen först vid 22.30 på kvällen. Ingen vidare uppladdning för långdistansen.

Jag sov inte heller bra under natten men kände mig ändå hyfsat pigg när det var dags för tävling igen. Eftersom allt är lite hemligt här så var det inte förrän man fick kartan som man fick veta att långdistansen bara var 9 lättlöpta kilometer, vilket kändes som en lättnad för mig. Inledde inget vidare med småbommar både på trean och fyran, sen gick det ganska bra ett tag i den fina tallskogen, men på slutet gjorde jag ett klantigt parallellfel som kostade nästan en minut. Delvis berodde det på att kartritaren överdrivit storleken på gläntorna i skogen ganska kraftigt. Blev till slut mer än 10 minuter efter, vilket var ganska väntat på en så löpbetonad bana.

Sammanfattningsvis så var även de sydamerikanska mästerskapen lyckade arrangemang där det mesta faktiskt fungerade. Totalt var det cirka 450 deltagare, av dessa var nog runt 400 från Brasilien, men Argentina, Chile, Ecuador och Uruguay hade alla representanter på plats. Det icke sydamerikanska deltagandet var begränsat till en belgare, en kanadensisk kartritare som anlände från Argentina och två svenskar (inklusive mig).

Om man ska komma med någon kritik så är det i så fall att terrängval och banläggning kanske inte riktigt håller europeisk toppklass. Att köra stafett, sprintkval och sprintfinal på samma lilla 5000-del kändes som minst två lopp för mycket och man borde kunnat få till lite mer orientering både på medel- och långdistans.

tisdag 8 december 2009

Kartritning i Uruguay 25/11 - 8/12

Har inte haft tid och ork att skriva dagbok varje dag de senaste veckorna, men här är i alla fall en sammanfattning av kartritningen i Uruguay.

Efter en något strulig inledning ordnade det sig till slut så att jag fick mat och logi på hotellet som ligger på kartan. Området är en stor park på cirka 5 kvadratkilometer som innehåller allt från hönseri och grönsaksodlingar till tennisbanor och hotellrum för 600 personer. Anläggningen ägs av de statliga el- och telebolagen och är mest tänkt som rekreationsanläggning för deras anställda. Hela tiden medan jag har varit här har det varit full fart runt hotellet, det är många skolklasser som åker på utflykter hit så här mot slutet av skolåret.

Det blev till slut kanske inte riktigt så mycket karta ritat som jag önskat, en knapp kvadratkilometer bara, men jag hann även med att göra en del annat. Bland annat arrangerade vi en mindre nybörjarkurs under en lördageftermiddag. De tjugotalet deltagarna var en blandad skara av idrottslärare, scoutledare och även några ungdomar i olika åldrar. De flesta verkade väldigt nöjda med vårt upplägg där vi använde oss av både en enklare skiss av en basketplan och de färdigritade delarna av min karta. Milton höll i större delen av undervisningen och jag satte ut kontroller och försökte hjälpa till med instruktioner på hemmagjord spanska.

Jag hann även med ett kortare besök i Punta del Este som är Uruguays mest kända semesterort. Runt stan finns många fina stränder och semesteranläggningar och centrum är ganska flashigt och dyrt. Hitkommer kryssningsfartygen och de mest välbärgade från Montevideo och Buenos Aires under sommaren. Vissa beskriver det som Sydamerikas Monaco, men det är även här som man tänkt arrangera sydamerikanska mästerskap i orientering 2011. Om de hittar något lämpligt sanddynsområde att kartera kan det nog bli ganska bra.

lördag 21 november 2009

Etapp 5

Sista etappen var tydligen jaktstart, men jag hamnade bland de andra blåbären med minutstart. Regn och ingen vidare motivation gjorde att det blev ytterligare en dag med 12 min/km-tempo. Till slut hamnade jag i alla fall någonstans i mitten av resultatlistan. På eftermiddagen var det högtidlig prisutdelning där de som sprungit bäst fick ta emot medaljer eller troféer enlig något system som jag inte riktigt fattade. Det var en fruktansvärd massa klasser på tävlingen och dessutom hölls det långa tal så detta tog sin tid.

Sammanfattningsvis kan man säga att brasilianska 5-dagars var en helt vansinnig tävling i två olika länder med två olika terrängtyper som båda var lika vansinniga. De positiva överraskningarna på tävlingen var att inga kontroller satt fel, resultatgivningen fungerade utmärkt med sportident och Michael Hocks belgiska programvara Helga-O och att kartorna stämde tillräckligt bra för att ge en rättvis tävling. Om man funderar på en OL-resa till Brasilien ska man dock vara medveten om att tidsscheman här är väldigt flexibla, information är en ständig bristvara och att banläggning och terräng inte behöver vara en helt igenom njutbar upplevelse.

Efter tävlingen tog de flesta deltagarna bussen mot Porto Alegre för att påbörja hemresan. Det var dock en äldre uruguayansk herre vid namn Amilcar och två chilenare på väg mot Santiago som också skulle åka midnattsbussen mot Montevideo så jag slapp sitta helt ensam på busstationen och vänta.


Karta etapp 5

fredag 20 november 2009

Etapp 4

Svalt och molnigt men inget regn idag. Etappen gick i samma område som igår men med annat TC. Banläggningen var något snällare, vilket gjorde att jag tog mig nästan ner mot 10 min/km. Den brasilianska storstjärnan Leandro Pereira Pasturizza hade dock otroliga 43 minuter på 5,5 kilometer och vann klart idag igen. Jag tror att en del av hemligheten bakom hans framgångar är att han är ungefär 162 centimeter lång och därför slipper böja sig ner hela tiden när han springer på kostigarna. Själv har jag ont i ryggen efter att ha sprungit ihopvikt som en fällkniv i två dagar.

Fixade äntligen klart med gränsformaliteterna och köpte bussbiljett på eftermiddagen. På kvällen var det pizzafrossa med delar av militärlaget. När jag ätit mig proppmätt på olika pizzabitar så kom efterrättspizzan in. Här har dom inte bara ananas och banan på pizzan utan även jordgubbar, choklad, strössel och kolasås.

Karta etapp 4

torsdag 19 november 2009

Etapp 3

Efter att bussen kämpat sig upp för en gropig grusväg så kom vi idag äntligen fram till TC:t som skulle ha använts igår. Det var utlovat mer teknisk orientering och det visade sig betyda att större delen av banan gick i grönområde.Vilodagen hade inte alls gjort att jag kände mig piggare idag och när det dessutom efter några kontroller blev kolsvart i skogen och satte igång att åska och ösregna så försvann det mesta av min motivation. Jag sprang mest och oroade mig för att min väska låg ute i regnet (som tur var hade någon snäll människa lagt in den i bussen). Det blev även en ordentlig bom när jag lyckades springa över en stor stig utan att se den. Överhuvudtaget var stigarna på kartan vädligt otydliga och svåra att följa. Eftersom större delen av skogen helt enkelt inte var löpbar blev min tid också därefter: 73 minuter på 5,9 kilometer. Såg ingen resultatlista innan jag åkte från tävlingen så jag vet inte vad segrartiden blev. Helt klart är att de som hade tur med vädret hade en viss fördel.

På eftermiddagen klarnade det upp och temperaturen letade sig upp mot 30 grader igen. Jag försökte reda ut hur jag ska åka härifrån på lördag. Troligen blir det en nattbuss till Montevideo och därifrån morgonbussen till Minas där jag ska rita karta. Först måste jag dock se till att stämpla ut mig ur Brasilien och in i Uruguay, vilket inte är det lättaste i den här stan.


Karta etapp 3

onsdag 18 november 2009

Inställd etapp

Vaknade upp till mulet, fuktigt och kvavt väder. När det var dags att ta bussen ut till tävlingen hade det börjat ösregna och det blev bara värre. Med några kilometer kvar till TC mötte vi arrangörerna som kom med beskedet att etappen blivit inställd. Det var nog ett klokt beslut, vägarna var fulla med vatten och knappt farbara och tydligen fanns det väldigt begränsat med regnskydd vid start och mål. Som tur är så finns det ju en vilodag i morgon då de tänker försöka köra etappen i stället.

På kvällen var det officiell invigningsfest för tävlingen. Vi bussades ut till en restauranglokal på landet där det var prisutdelning för de två första etapperna och vi bjöds på lokala specialiteten Churrasco (grillade revbensspjäll) och även musikalisk underhållning.

Gaúchokulturen (en sorts sydamerikanska cowboys) är förresten väldigt stark här, det är inte ovanligt att se män i traditionell klädedräkt och hästkärror på gatorna. Det dricks även enorma mängder Chimmarao, ett grönt te som sugs genom ett sugrör i metall som även fungerar som tesil.

tisdag 17 november 2009

Etapp 2

Samma tävlingsområde som gårdagen och liknande banläggning också. Idag var det dock betydligt varmare och jag tog totalt slut på andra halvan av banan. Med ett lopp utan några större orienteringsmisstag var jag ändå bara 8 minuter efter.

Det är totalt cirka 250 deltagare på tävlingen och vissa har åkt riktigt långt för att komma hit. Det finns till exempel löpare från Fortaleza, Joao Pessoa och Recife långt uppe i nordöstra Brasilien och även några enstaka deltagare från Argentina och Uruguay.

På eftermiddagen letade sig temperaturen upp mot 35 grader och jag orkade inte mycket mer än att ligga på sängen med fläkten på maxfart.

Kartan från etapp 2

måndag 16 november 2009

Etapp 1

Tidig uppstigning eftersom avfärden med buss till första etappen skulle vara redan 07.30. Bussen dök dock aldrig upp, det visade sig att den parkerat runt hörnet i stället för framför infarten till regementet som vi trodde. Totalt var vi åtta personer som i stället fick skjuts av några schyssta militärer ut till tävlingen.

När vi lite sent anlände till tävlingsplatsen var det dags för nationalsånger. Mössor av, givakt mot flaggan och sedan spelades samtliga verser av både Uruguays och Brasiliens hymner. Det märks att orientering fortfarande till stor del är en militär sport här. Dagens etapp gick förresten i Uruguay, men det spelade inte så stor roll eftersom gränsen är ungefär lika öppen som mellan Norge och Sverige.

Redan vid starten stod det klart att det skulle bli räserterräng. Extremt öppen och lättlöpt planterade eukalyptus och tallskog så långt ögat nådde. Jag tyckte att jag startade i ganska bra fart, men sedan blev jag bara tröttare och tröttare och på slutet gjorde jag dessutom några väldigt klantiga bommar. Resultatet blev inte alltför imponerande, nio minuter efter på 8,2 kilometer. Segrarens kilometertid: 4.38.

På eftermiddagen blev det en shoppingrunda i taxfree-zonen på uruguayanska sidan av gränsen, men det enda köpvärda jag hittade var en mjukglass.


Karta etapp 1

söndag 15 november 2009

Träning inför 5-dagars

Hade lyckats lista ut att det var avfärd till dagens träning klockan 09.00 och runt 09.30 kom det också en minibuss och några andra fordon för at hämta upp oss som stod och väntade. Träningen var på en två år gammal karta som stämde bra när det gällde vegetation och planbild men var lite mer tveksam i kurvbilden. Terrängen bestod mest av ganska tät lövskog med inslag av halvöppen betesmark. Jag sprang runt i en dryg timme och studerade hur kartan var ritad.

Efter träningen for vi direkt till en buffetlunch som var väldigt god. På eftermiddagen började det regna, men det var faktiskt första gången det gjort det på dagtid sedan jag kom till Brasilien.


Träningskartan

onsdag 30 september 2009

Vinterns första snö


Snart dags att fly utomlands...

söndag 8 mars 2009

Osammanhängande rapport

Först de goda nyheterna:

Det finns sköldpaddor på kartan jag ritar! Detta fick mig naturligtvis att tänka på den berömda sköldpaddsskogen i Grekland där Per Forsgren (då Samuelsson) enligt egen utsago nästan blivit omsprungen av en sköldpadda. Själv har jag aldrig sprungit orientering i Grekland men nu i vår finns faktiskt chansen: http://www.chalkidiki-sun-open.com/ Cirka 2000 kr tor Arlanda-Thessaloniki med Czech Airlines, någon som ska med?

En något blyg Sköldpadda.




Sedan de mindre goda nyheterna:

Jag har blivit förkyld, vilket gjorde att jag missade lördagens OL-träning och chansen att ta revansch på den fruktade Ahlatibelkartan. Här finns de pinsamma resultaten från förra besöket: http://hostost.com/results/2007/071028em.htm

Jag försöker i alla fall kämpa på med kartritningen och har hittat en del riktigt intressant terräng med mycket sten och branter. En del är naturliga formationer men det förekommer även gamla stenbrott.




Intressanta stenformationer.

lördag 28 februari 2009

Kartritning + finkultur

Nu har jag ägnat fyra dagar åt kartritning i Ankara och hittills har det gått ganska snabbt framåt. Terrängen är lättritad och grundmaterialet bra så sammantaget tror jag att det här kommer bli min mest snabbritade karta någonsin. Det största problemet är att klassificera vegetationen, gränsen mellan öppen mark, halvöppet, vit skog och ljusgrönt är ofta väldigt flytande.

På kvällarna har jag haft middagssällskap av olika medlemmar i universitets orienteringsklubb varje dag. Vissa har varit väldigt ihärdiga i att försöka lära mig turkiska och ett och annat har jag nog faktiskt också lyckats snappa upp. I torsdags hade jag ett tufft program med både klubbträning och konsert.

Träningen samlade imponerande många deltagare, nästan 20 stycken av varierande åldrar och kön. Först körde vi lite uppmjukningsövningar, bland annat den välkända skånska "möllan" och sedan joggade vi iväg i maklig fart. Tränaren Levent tog täten och så småningom ökade tempot. Levent sprang med ett imponerande lätt löpsteg ifrån alla sina adepter trots att han hade på sig något som jag tyckte såg ut som en kofta. I sista uppförsbacken var det bara jag som orkade hänga med och vi avslutade sedan med lite nerjoggning runt friidrottsbanan. Stadion här har en fördel och en nackdel jämfört med den på Cypern. Den är visserligen 400 meter, men den har också gropig kolstybb som gör att det blir betydligt mer tungsprunget, särskilt när vädret är så blött som det varit här de senaste dagarna.

Efter träningen blev det en snabb dusch för att komma i tid till konserten. Totalt var det åtta stycken kulturellt intresserade orienterare som var med. När jag först fick förklarat för mig vad för slags musik det skulle bli så hade jag av någon anledning uppfattat det som en munspelskonsert (det lät lite konstigt, men jag reflekterade inte så mycket över det). Väl på plats visade det sig dock vara turkiska militärens blåsorkester som bjöd på blandade godbitar. De var naturligtvis väldigt duktiga, men jag tyckte repertoaren var lite tråkig. "Bridge over troubled water", "Satchmo" och ett potpurri på Frank Sinatras största hits kändes ungefär lika mossigt som hela den turkiska militären som institution.

Idag är det lördag och därför fick jag lite sällskap av Erdinç under kartritningen. Erdinç är den som tillsammans med flickvännen Elif har ansvaret för det mesta som rör kartor i klubben här och nu var han lite intresserad av att se hur det går till när jag ritar karta med hjälp av handdator och GPS.

Mitt lördagsnöje bestod av biljardspel, en aktivitet som jag inte kan minnas när jag sist ägnade mig åt. Lyckligtvis var inte mina motståndare Mehmet och Bilal så mycket bättre än mig.

Turkiska militärens blåsorkester.

Större delen av kartan är ganska detaljfattig så därför blir man väldigt glad av att hitta en så här fin brant. Det är till och med lite hällmark uppe på.

Utsikt vid lunch idag.



tisdag 24 februari 2009

Ankara

Nu har jag installerat mig i Ankara för avslutningen av min kartritnings- och orienteringsresa i främre Asien. WWOP-resan till Turkiet, Cypern, Israel/Palestina och Jordanien blev som väntat lite lagom stressig så att hinna rapportera något på internet var i stort sett omöjligt. Jag kommer dock att försöka lägga upp lite bilder och kommentarer här på bloggen så småningom. Prova att bläddra lite neråt så kanske du hittar något intressant.

I Ankara möttes jag tyvärr av lite snö, men jag räknar med att det ska gå ganska bra att rita karta ändå. Än så länge har jag egentligen bara fixat med grundmaterialet och gått en långpromenad runt hela det planerade området. Terrängen är kuperad och till stor del öppen. Den skog som finns är planterade ungtallar och lite gamla olivlundar. Lite stenformationer som gör orienteringen intressantare finns det också.

Precis som på nordcypern bor jag på ett universitetscampus. Ankaradelen av Middle East Technical University är dock betydligt större och äldre och nu är det dessutom proppfullt med studenter här. I terrängen fick jag däremot vara ensam. Långpromenader i blötsnö verkar, av förståeliga skäl, inte locka turkiska ungdomar särskilt mycket.


Utsikt från rumsfönstret. I stort sett snöfritt här nere.

När man kommit ytterligare 100 meter över havet är det lite mer snö. Här är några branter som inte var så fantastiskt bra ritade på den gamla kartan över området.


Hela kartan ligger på universitetets mark som är ett enormt stort oexploaterat område i Ankaras utkanter. Om man lyfter blicken lite så syns det dock höghus i nästan alla riktningar.






tisdag 17 februari 2009

Limassol

Idag körde vi tidig morgontävling vid Limassol på södra Cypern. Numera verkar det nästan finnas lika många britter och ryssar som grekcyprioter här. Kartan, som jag snabbreviderat och inte blivit helt nöjd med, sträckte sig över några buskklädda kullar vid ruinerna av den antika staden Amathous. Tyvärr inga lokala deltagare på denna tävling utan det var bara 15 nordiska turister på WWOP-resa som startade.
Utsikt från tävlingsterrängen in mot staden.


Peo Bengtsson som vanligt lätt i steget.

Parasollen på stranden står oanvända den här tiden på året.

måndag 16 februari 2009

Tävlingen på norra Cypern

Innan tävlingen fanns det vissa farhågor om dåligt väder, militärerna var till och med på väg att ställa in sitt deltagande. Men på morgonen klarnade det upp och Cypern visade sig från sin bästa sida under förmiddagsloppet. Tävlingsledaren hade mot banläggarens vilja bestämt att alla deltagare, även de som var rena nybörjare, skulle ut på den tuffa 3,5-kilometersbanan som egentligen var avsedd enbart för WWOP-resenärerna så det blev en del långa löptider och utgått i resultatlistan. Trots det verkade de flest nöjda med dagen och det talas redan om en andra internationell orienteringstävling på nordcypern.

Spänd förväntan före start.


Kjell Einarsson stämplar vid branten som var näst sista kontroll.

En av turkiska militärens representanter stämplar vid en annan brant.



Denna dam tog en pallplacering i boots. Det finns dock vissa misstankar om kompislöpning med Ingvar Braaten.

Var kan kontrollen vara?

Snart dags för tävling

Jag har inte haft tid att skrva så mycket här de senaste dagarna men nu har i alla fall WWOP:s resa Främre-Asien-resa börjat. Igår och i förrgår sprangs det väldigt fina orienteringstävlingar i Antalya på den turkiska sydkusten och nu är det snart dags för Nordcyperns första internationella orienteringstävling. Tyvärr är inte vädret helt strålande. Ihärdigt regn kommer nog att göra banorna tuffa eftersom det är ganska många leriga uppförsbackar som ska passeras.

Så här ser terrängen ut när de är fint väder.

måndag 2 februari 2009

Hänt sedan sist

Det har varit småfågeljakt i skogen. Lyckligtvis höll sig jägarna borta från min karta men det smällde ganska bra lite längre bort.

Jag har blivit spådd i turkisk kaffesump. Tydligen ska jag besöka fyra olika platser och träffa en kvinna med en fågel i handen.

Det har äntligen slutat regna och nu ser prognoserna väldigt bra ut för de närmaste dagarna.

Jag har ätit de flesta måltiderna i universitetets matsal som serverar både lunch och middag alla dagar fastän det är lov. Maten är någon slags turkisk husmanskost som inte är så exklusiv men det är i alla fall väldigt enkelt att bara kliva in och äta sig mätt och sedan sticka ut i skogen igen.

En typisk brant på kartan.

lördag 31 januari 2009

Lerigt

Orkar inte skriva så mycket idag men jag har i alla fall ritat karta och vädret har blivit lite bättre. Här är några terrängbilder:

Öppen och lättlöpt terräng.


Det finns ganska många leriga kullar och efter de senaste dagarnas regnande så är det halt!


torsdag 29 januari 2009

Bortresa

Eftersom jag har internet på rummet så kommer det en rapport från Cypern redan nu. Jag flög från Arlanda i går morse. Min syster var väldigt snäll och skjutsade mig till flyget så att jag inte behövde gå upp tidigare än 05.30. På det korta stoppet i Riga hann jag inte med mer än att äta en macka men under mina 6,5 timmar i Istanbul passade jag på att turista ordentligt i Stora Basaren som jag inte hann med att se under mitt förra besök i staden. En liten besvikelse faktiskt, andelen krimskrams var ungefär den samma som på Borlänge marknad, enda skillnaden var lite fin arkitektur och några vattenkranar i hörnen. När jag kom fram till Ercan, eller Lefkoşa eller Lefkosia eller Nicosia eller vad flygplatsen egentligen heter, så möttes jag av Özkan och hans assistent Evren. Özkan är ansvarig för idrottsanläggningarna på ODTÜ:s (Mellanösterns Tekniska Universitets) nordcypriotiska campus och den som ska se till att jag har något att göra här på Cypern. Från flygplatsen var det en bilresa på runt en timme till universitetet så det hann bli ganska sent innan jag äntligen kunde fick krypa i säng.

Förmiddagen idag ägnades åt att undersöka vilka kartritningsmöjligheter som egentligen finns runt universitet. Till hjälp hade jag, förutom Özkan och Evren, även Tolga som jobbar med byggnationerna på området (campuset är nybyggt och en hel del arbeten pågår fortfarande) och hade full koll på vad som var universitets mark, vad som var privat och vad som var "allmänt". Kartritningsmässigt var det enbart positiva besked, det finns en hel del intressant terräng, både öppen och skogbeväxt, och det verkade helt tillåtet att rita karta nästan överallt även om man kanske får visa lite hänsyn till odlad mark på vissa ställen. Vi bestämde även att jag skulle prioritera att rita en ny skogskarta först och sedan revidera den redan befintliga sprintkartan över campusområdet i andra hand.

Efter ett besök i universitetets lunchmatsal satte jag mig med datorn och en autocadritning och försökte få till något slags grundmaterial att jobba med. När jag även fått in grundmaterialet i handdatorn och varit ute och testat litegrann i regnet så kände jag mig ganska nöjd. Någon egentlig kartritning hann jag dock inte med innan solnedgången.

Det är ganska öde på universitet just nu eftersom de flesta studenter har lov, men nu på kvällen följde jag i alla fall med Evren och hälsade på i en studentkorridor hos några doktorander/lärarassistenter. Så exotiskt med besök från Sverige var det kanske inte när de själva kom från Fiji(!) och Jordanien.

Atlasjets Airbus 320 som jag flög sista delen av resan med.


Alla bekvämligheter finns på mitt rum i universitetets gästhus. Hotellstandard i stort sett.


Kanske blir både terrängen i förgrunden och bakgrunden med på kartan. Fler terrängbilder blir det när vädret är lite bättre än idag.

måndag 26 januari 2009

Sista skidpasset

Igår var jag och Sven i Gyllbergen och åkte i den fuktiga nysnön. Mycket snö, men något svårvallat i de manuellt uppkörda spåren. Det blir i alla fall det sista skidpasset, om inte för säsongen, så i alla fall för de närmaste två månaderna för min del. I morgon lämnar jag kylan och åker söderut för att rita karta på Cypern och i Turkiet. Lite semester och orienteringstävlingar i Israel är det meningen att jag ska hinna med däremellan också. Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad medan jag är borta, tror jag kommer ha hyfsad tillgång till internet för det mesta.