Armenien

Idag var det äntligen dags att åka mot Armenien. Jag och Pavel steg upp tidigt och Akaki hämtade oss med bil för att till att börja med åka till Tbilisi för att hämta mitt Azerbaijanvisum. Visumet fick jag men det var lite småkrångligt att först hämta kvitto på ambassaden sedan åka till rätt bank och betala och sist vänta tre timmar innan jag äntligen fick hämta mitt pass med instämplat visum igen. Till slut kom vi i alla fall iväg till den armeniska gränsen och sedvanliga gränsbestyr tog vid. Jag köpte ett armeniskt visum och troligen stoppade den korrupte gränspolisen lite av pengarna i egen ficka. Registreringen av bilen tog också lite tid så jag var inte långsammast vid gränsen.

När vi kom fram till Koghb så var det inte direkt självklart åt vilket håll vi skulle bege oss och jag lyckades inte heller ringa Jan-Olov för besked. Till slut fick jag dock fram ett SMS och vi tog oss till Skogsstyrelsens kontor. Där möttes vi av armenisk gästfrihet med ett överdådigt middagsbord men även bra besked från Jan-Olov (eller Jan som han kallas i Armenien) beträffande karta och terräng. Inga taggbuskar men ganska kuperad terräng med mestadels bokskog ska det visst vara.

Efter middagen åkte vi Lada Niva upp till det nybyggda (men kanske inte så välbyggda) boendet uppe på berget i ett naturreservat eller något liknande. Byggjobbarna som fortfarande håller på vägen och byggnaderna bjöd in oss till ytterligare en fest, vilket var något mer än vi klarade av. Jag, Pavel och Jan-Olov kom i alla fall till slut i säng. Akaki stannade nere i byn för att i morgon återvända till Georgien.

Trafiken i Tbilisi. Lägg märke till den gamla damen som har vissa problem att ta sig över övergångsstället.

En stor nybyggd kyrka som vi tittade på medan vi väntade på att visumet skulle bli klart.

Utsikt över Tbilisi. I bakgrunden syns TV-tornet.

Inuti kyrkan.

Klosterbesök

Över frukostbordet bestämde vi äntligen att Akaki, Pavel och jag åker bil till Armenien imorgon fredag och att vi bara gör ett snabbt stopp i Tbilisi för att förhoppningsvis hämta upp mitt Azerbaijanvisum. De lyckliga före detta sovjetmedborgarna Pavel och Akaki behöver inget visum vare sig för Armenien eller Azerbaijan. Däremot oroar de sig lite mer för Iran än vad jag gör.

På morgonen var det lite regn och molnigt och därför förberedde vi oss lite extra med plast att rita på i stället för papper. För min del innebar förberedelserna även att jag slängde ut solskyddsmedlet ur väskan. Dumt beslut. På eftermiddagen blev det naturligtvis sol och de vanliga 30 plusgraderna och nu har mina armar och nacken en ganska röd färg.

På kvällen blev det faktiskt äntligen lite turistande. Akaki och några av hans kompisar tog oss med till klostret Gelati en bit utanför stan. Mycket vackra vyer på vägen dit, men det gamla klostret och kyrkan ser faktiskt snyggare ut på lite avstånd. På hemvägen åt vi lite typisk georgisk mat, mycket bröd och getost men även shashlyk, på en trevlig restaurang. Som tur var hann inte livemusiken sätta igång innan vi for därifrån. Pavel ville väldigt gärna ha en öl till maten men restaurangen hade bara dessertvin och läst att erbjuda. Den georgiska läsken var ett kapitel för sig. Jag provade två sorter, den ena smakade kokos och den andra hostmedicin. Den tredje sorten, med illgrön färg, var popoulärast så jag antar att den är godare.

Klosterkyrkan i Gelati. Tydligen med på UNESCO:s världsarvslista.

Pavel och Akaki tittar på klosterruinerna.

Utsikten från Gelati.

Ett torn som jag inte riktigt förstod vad det använts till.

Takmålningarna inne i kyrkan.

Internet yes!

På morgonen åkte jag med Akaki till hans jobb för att läsa mail. Akaki jobbar med datadriften på något FN-sponsrat organ för regional utveckling i Imeretiregionen i Georgien. Hans kontor ligger mitt i centrala Kutaisi. Jag hann med att läsa det jag behövde och svara på några mail. Något vidare nöjessurfande eller publicering av dagbok blev det däremot inte. Att definitivt bestämma när och hur vi ska åka till Armenien lyckades vi inte med idag heller.

Efter besöket på kontoret blev det direkt ut i skogen för att rita mer karta. Nu har även jag gått över till att använda ritfilm ovanpå den gamla kartan och ett vitt papper att lägga emellan för att slippa se mer än nödvändigt av skevheter från åttiotalet.

Vi har nu även börjat digitalisera Mukhnarikartan. På kvällen idag bled det dock inte så mycket gjort eftersom jag var extremt trött och stupade i säng.

Stor erosionsfåra.

Ibland när man tagit sig igenom något extremt tätt snår så kan man plötsligt stå öga mot öga med en georgisk kossa. Korna är dock små och väldigt snälla.

Ett av kartans mest intressanta terrängföremål är en hängmyr. Inte riktigt vad jag förväntade mig att hitta i Georgien.

Kunde inte motstå frestelsen att köpa detta paket azeriska makaroner. Trots namnet smakade de dock alldeles utmärkt.

Äntligen lite kultur!

Idag fick jag äntligen träffa Akaki Khvedelidze, ordförande i Georgiska orienteringsförbundet och son till vice ordföranden Bondo. Lite lugnare än farsan och betydligt bättre på engelska var han. Under dagen ritades det karta i Ogaskuradalen och på kvällen gjorde jag ett försök att ta reda på hur resten av resandet i Armenien och vidare ska se ut. Det lyckades halvdant. Just nu lutar det åt att vi åker till Armenien inom ett par dagar, utan att avsluta Ogaskurakartan helt och utan att rita något i Tbilisi. Måste nog läsa mail, prata med Akaki och få ett bättre besked från Jan-Olov i Armenien innan vi bestämmer något definitivt dock.

Fin, bevuxen tvåstrecksmosse på Ogaskurakartan.

Veteranbil av det klassiska ryska märket Volga.

Under kvällsmålet på Kutaisis bästa(?) restaurang överraskades vi av tre män i folkdräkt. De sjöng väldigt vackert och blev sedan bjudna på en läsk.

Internet no!

En heldag med kartritning på Ogaskurakartan. Den gamla kartan som vi försöker "revidera" ritades av en grupp litauer 1987. Deras grundmaterial var tydligen ett vitt papper, men även med den förutsättningen kan jag inte direkt påstå att de gjorde ett bra jobb. Ju mer man går i terrängen desto fler saker som skevar med 30-50 meter upptäcker man. Idag var det en skevhet som jag inte lyckades upptäcka i tid, med följden att jag ritade ett litet detaljrikt område 30-40 meter från där det skall vara. Känns tråkigt att behöva göra om det som jag var så nöjd med.

Pavel har helt gett upp att använda den gamla kartan, han stegar i stället omkring med syftkompass och vattenpass för att få till rätt vinklar, avstånd och höjdskillnader. Det blir nog vissa problem att försöka passa ihop det vi ritat eftersom vi inte lyckats hitta någon tydlig gräns som vi kan vara överens om.

På väg hem från kartritningen gjorde jag ett litet försök att hitta en internetanslutning. det vill säga, jag gick in i ett mörkt rum med en massa datorskärmar och tonåringar som spelade spel och frågade (på engelska naturligtvis eftersom det är det internationella dataspråket) om det möjligen fanns internet där. Alla skrattade jättemycket. Vet inte om det berodde på att jag hade lustiga kläder, att jag var en dum utlänning eller att jag luktade svett. Några vidare engelskakunskaper verkade det inte heller finnas, men till slut var det i alla fall en yngre grabb längre in i rummet som skrek "Internet no!" så jag förstod att jag var på fel ställe.

Utsikt från ett av kartans högsta berg. I bakgrunden skymtar man staden Kutaisi.

Ogaskura - en besvikelse.

Började dagen med att rita klart det som var kvar på Mukhnari (eller Mukhrani, måste fråga någon vad kartan heter egentligen). Känns skönt att ha avslutat en karta men fortfarande återstår all digitalisering.

På eftermiddagen tog jag Marshrutka nummer 44 till Ogaskura och började rita lite där. Tråkigt nog var det ganska frustrerande att försöka få någon fason på den gamla kartan. Pavel, som är lite mer kräsen än mig när det gäller att få alla vinklar och avstånd korrekt, hade ännu större problem. Vi som hoppats på att göra en snabbrevidering har nu fått inse att det handlar om att rita en helt ny karta från ett ganska uselt grundmaterial.

Vädret i Kutaisi har varit ungefär likadant de senaste dagarna. Runt 30 grader varmt och lite blandat sol och moln. Om man promenerar i den skuggiga skogen och ritar karta känns det inte alls påfrestande varmt utan snarare ganska lagom. Regnat har det bara gjort en gång och det var på kvällen och natten när det inte störde kartritningen. Den dagen jag var i Tbilisi var det lite svalare, men det är det tydligen alltid där eftersom huvudstaden ligger på högre höjd och längre inåt landet än Kutaisi.

Hyreshuset som ligger alldeles vid infarten till Ogaskurakartan. Enligt uppgift ett gammalt sanatorium.

Den mest löpvänliga delen av terrängen.

En lite mer kuperad del men med öppen skog och gammalt hygge.

Stenig bäckfåra.

En del av djurlivet på kartan. Det är mest tamdjur man ser i skogen faktiskt.

Lite om språk

I Georgien där jag är just nu har större delen av befolkningen georgiska som modersmål och det är i stort sett det enda språk jag har hört talas ute bland folk. I den mån det finns ryssar och andra rysktalande så låter dessa nog bli att tala ryska offentligt eftersom Georgiens relation med Ryssland just nu är väldigt ansträngd. Alla äldre personer talar dock utmärkt ryska och oftast behärskar de inga andra främmande språk vilket ger mig goda möjligheter att träna på min egen ryska. Många yngre personer jag träffar vill gärna prata engelsk och ibland gör de det riktigt bra. Med tanke på den rådande politiska inriktningen i Georgien känns också engelska som det givna framtidsspråket.

Min kartritarkollega Pavel kommer från Tjernovtsy i västra Ukraina, men har ryska föräldrar, vilket gör att han har ryska som modersmål men även pratar flytande ukrainska. När vi samtalar med varandra har vi hittills försökt köra så att han pratar engelska och jag ryska, med en del internationella eller egenpåhittade kartritningstermer insprängda. Det funkar för det mesta hyfsat och känns ganska jämlikt eftersom båda pratar ungefär lika uselt.

När jag och Bondo var i Tbilisi var det dock bara ryska som gällde som samtalsspråk. Bondo pratar väldigt snabbt, väldigt mycket och väldigt högt både på georgiska och ryska. På ryska har han en liten georgisk brytning vilket bland annat gör att han har svårt att uttala bokstaven "F". Av någon anledning finns inte "F" med bland georgiskans 28 konsonanter och det smittar av sig även på ryskan. (Jag undrade ett bra tag varför han snackade så mycket om pederaster, i Armenien finns det tydligen inga, men i Georgien finns det...)

Georgiska är ett ganska unikt språk. De levande släktingar som finns är mindre språk i Kaukasusområdet med ett litet antal talare. Man har även sitt eget alfabet, en tendens att stapla gigantiskt många konsonanter på varandra och en del grammatiska krångligheter vilket sammantaget gör att tröskeln för att lära sig är ganska hög.

Första besöket på Ogaskurakartan

Eftersom Pavel nu är klar med sin del av Mukhnarikartan och led av lite arbetsbrist under gårdagen så åkte vi på förmiddagen Marshrutka till Ogaskuradalen för att tillsammans titta på kartan där. Terränge var både fin och intressant precis som Pavel sagt men tyvärr upptäckte vi nu att den gamla kartan kanske inte var så bra som vi trott och att det finns ganska mycket taggbuskar i skogen. Vi kom i alla fall överens om hur grönområdena skulle ritas och sedan åkte jag tillbaka till Mukhnari.

Tyvärr hann jag inte riktigt klart idag heller utan får nog använda förmiddagen i morgon också. Att Pavel var klar tidigare än mig beror nog inte bara på att han ritar snabbare utan även på att jag fick ett större och mer svårritat område.

SOS barnby i Kutaisi.

Skogen i Ogaskuradalen.

Utflykt till Tbilisi

Idag blev det en heldagsutflykt till Tbilisi tillsammans med Bondo för att ansöka om Azerbaijanskt visum och titta på ett möjligt kartområde. Visumansökan gick hyfsat tror jag, bara lite krångel med foton, men det blev ganska dyrt. 60 euro för ett turistvisum känns mycket när man bara tänkt stanna ett par dagar.

Kartområdet vi tittade på var en park alldeles inne i centrala Tbilisi, men ändå med anslutning till skogs- och bergsområden. Parken var fin med trappor, fontän och det klassiska sovjetiska andravärldskrigsminnesmärket. Även den anslutande skogen var till stora delar fin och parkliknande även om det fanns en del områden med stark kupering och grönområden. Det lutar nog åt att vi ritar en mindre sprintkarta där.

Bondo stannade i Tbilisi för en skolledarkonferens så jag fick ta mig hem på egen hand med tunnelbana och minibuss (marshrutka). Det var lite lurigt när alla skyltar var skrivna med georgiska bokstäver. Tur att jag la några timmar på att försöka lära mig alfabetet före avfärd.

Minibussen på väg till Tbilisi hade lite motorproblem, men chauffören fixade det på bara 20 minuter.
Den fina delen av parken.

Skogen var delvis ganska tät.

Lokomotiv Tbilisis hemmaarena ligger också i parken.

Bondo provar löpbarheten i ett intressant område med många häckar.

Kartritningslärare?

Idag blev det ytterligare en heldag med kartritning på Mukhnarikartan. Från 9 på morgonen till 8 på kvällen med ett litet avbrott för lunch slogs jag i grönområdena. På förmiddagen var Macho (uttalas inte som på italienska) med och tittade när jag ritade. Det var inte helt lätt att förklara vad jag gjorde på ryska. Hoppas han inte blev helt avskräckt från vidare kartritning.

På eftermiddagen var Pavel och Bondo med fler georgier och tittade på Ogaskurakartan. Det lät som om det var både bättre terräng och karta vilket känns välkommet. Fick ett SMS från Peo att det är okej om vi ritar en annan karta i Tbilisi.

Basketplanen på SOS Barnby efter nattens regnväder.

Suddig gruppbild: Boso, Pavel, jag, Bondo och Tysken.

Första riktiga kartritningsdagen

Först lite mer om boendet: Det är alltså en SOS Barnby för föräldralösa barn vi bor på. De röda tegelhusen ser ut att vara ganska nybyggda och det är tydligen tyskar som betalat för dem. Hög standard är det i alla fall och med det väder vi haft hittills går det bra att stå ut med det ljumna duschvattnet. I morse var det dock strömavbrott med tillhörande vattenavbrott. Det var tydligen någon som ryckt ur strömmen från elverket.

Större delen av dagen tillbringades i skogen där det kändes som om jag fick väldigt lite uträttat. Största problemet var södra kartkanten där det staket som fanns på den gamla kartan var rivet och helt omöjligt att återfinna.

På kvällen kom Bondo Khvedelidze, vicepresident i georgiska orienteringsförbundet, på besök. Jag, Pavel och Bondo åt en enklare middag och hade livliga diskussioner om IOF, politik och varför vi ska rita den hopplösa Mamkoda-kartan i stället för något trevligare område närmare Tbilisi. Jag lyckades förstå det mesta som sas på ryska men hade vissa problem att få en syl i vädret. Under kvällen blev det väderomslag och nu är det åska, regn och blåst utanför fönstret.

Frodig vegetation i skogen.

Järnvägen utgör ena kartkanten och har man tur kan man få se tåget passera.

På plats

Pavel och David mötte mig på flygplatsen. Det blev lite sömn på ett lagom ruffigt hotell under det som var kvar av natten och sedan tidig uppstigning för minibussfärd mot Kutaisi. I Kutaisi blev vi inkvarterade på SOS Barnby och efter lite vila och mat gav vi oss ut på kartan Mukhnari som ligger alldeles intill boendet. Terrängen var ungefär som väntat, lite fint, lite grönområden och lite skräp i skogen. Den gamla kartan har vissa brister märkte vi. Vi hade också oturen att börja i det absolut sämsta hörnet vilket inte var någon bra utgångspunkt för fortsättningen. Tbilisi var ganska svalt på morgonen men i Kutaisi var det hett, 36 grader vid framkomsten.

Fikarast på vägen mellan Tbilisi och Kutaisi.

Skylten utanför SOS Barnby är flerspråkig.

Här tycker Pavel att kartan stämmer väldigt dåligt.

Resdag

När jag vandrat ner till Borlänge station blev jag först lite orolig att jag lyckats boka biljett på ett ickeexisterande tåg. Inte ett spår av ett Stockholmståg 09.52 syntes på den elektroniska anslagstavlan. Förklaringen var att det var premiärtur för Reginatåg till Stockholm. Ett stort journalistuppbåd var på plats för att dokumentera detta historiska tillfälle. Den något udda kombinationen att samma tåg körs av Tåg i Bergslagen mellan Mora och Borlänge och av SJ mellan Borlänge och Stockholm är det alltså som gäller från och med nu och framåt.

Tågresan gick i alla fall bra och det gjorde även flygresan från Arlanda till Istanbul med Turkish airlines 737:a. Tror att åtminstone 75% av mitt livs alla flygningar gjorts med den flygplanstypen, troligen beroende på att jag för det mesta flyger medeldistansflygningar inom europa. Nu väntar, naturligtvis, ytterligare en Boeing 737 som ska ta mig till Tbilisi.

Atatürk Airport känns inte så exotisk. Det är något fler personer klädda i traditionell muslimsk klädedräkt än i Borlänge centrum en vanlig måndagseftermiddag. På flygplatsen såg jag även ett gäng muslimska pilgrimer på väg till Jeddah för vidare transport till Mecka. Det ser ganska lustigt ut med vuxna karlar och småpojkar som går omkring klädda i frottéhanddukar på en flygplats.

Som ni kanske vet är landgränsen mellan Turkiet och Armenien helt stängd vilket ställer till det om man vill resa runt i Kaukasusområdet. Orsaken är det turkiska folkmordet på armenier 1915 men även Nagorno-Karabach-konflikten. Däremot går det tydligen utmärkt att flyga från Istanbul till Jerevan, dock inte med Turkish airlines.

Flygplanet.

Avfärd mot Kaukasus

Den senaste veckan har varit full av intensiva förberedelser, allt fler detaljer har klarnat och nu är det äntligen dags för avfärd. I morgon eftermiddag flyger jag till Tbilisi via Istanbul. Den ursprungliga planen ligger fortfarande någorlunda fast när det gäller vad som ska göras. Det är meningen att det ska ritas karta i fyra länder med en liten transitresa genom ett femte.

I två av länderna, Georgien och Armenien, är det mesta förberett och det ska egentligen bara vara att sätta igång att rita och revidera.

I Azerbaijan och Iran är det däremot lite mer osäkert av olika skäl och det är möjligt att vi kommer bli tvungna att avstyra något av kartprojekten. Om ni tycker det låter dramatiskt så kan jag lugna er genom att berätta att det inte är terroristattacker eller jordbävningar som ställer till det utan snarare tillstånds- och visumproblematik.

Om allt går som det ska så kommer vi även ta en genväg genom Turkiet när vi ska tillbaka till Georgien. Egentligen skulle jag vilja publicera en karta och berätta vilka platser som jag tänkt besöka, men det är nog bättre att jag går och lägger mig. Det blir en lång dag i morgon, beräknad ankomst till Tbilisi är 02.30.

Gyllbergsloppet

Idag arrangerade Stora Tuna Gyllbergsloppet som i år också var avslutning för Silva Juniorcup. De allra bästa orienteringsjuniorerna från hela Sverige var på plats och sprang. Den som imponerade mest på mig var nog Halmstads Erik Johansson som vann H18E överlägset och hade en kilometertid som var bättre än både H20E och H21E på en bana som enligt min mening var terrängmässigt tuffare. Att Tove Alexandersson är väldigt bra i den här typen av tunglöpt dalaterräng har jag märkt redan tidigare på diverse träningar och tävlingar.

Jag hade inte så mycket betungande arbetsinsatser på tävlingsdagen utan hade tid att vandra runt och ta lite bilder. När man som jag är en väldigt amatörmässig fotograf så får man försöka konkurrera med intressanta motiv i stället för vältagna bilder.


Löparna fick inte vara torrskodda längre än till startpunkten.

Borlänge sändaramatörer hjälpte oss med en radiolänk vid starten för att vi skulle kunna få in passertider på löparna i skogen.

En Gagnefslöpare stämplar vid sista kontrollen.

Johan Runesson OK Tisaren var utan konkurrens tröttast av alla efter målgång. Tror dock han piggnade till efter att sjukvården tagit hand on honom.

Libor Zridkavesely var ledare för en stor grupp Tjeckiska löpare på plats och var även han ganska trött efter målgång. Men han tog sig runt hela H21E-banan.

Målplatsen vid Idkerbergets gruva.

Daniel Nilsson Skogsfalken kommer in lite från fel håll till kontroll 3.

Lars Åkerman Skogsmårdarna forsar fram över myrarna uppe vid TV-masten.

Pär Svensson Söders SOL tar ett skrå-vägval i början av långsträckan till åttonde kontrollen. Lägg märke till att det är ganska stora inslag av björk på den här högt belägna sydsluttningen.
Startplatsen där det var lugnt och stilla.

En gammal tävling i Idkerberget

Ingen har väl missat att Asplövet lagt upp kartan från sitt kanonlopp på Tunakavlen 1982? Jag skulle vilja lyfta fram några saker som han, i all sin blygsamhet, undlåtit att berätta. Jag är nämligen lite rädd att dagens ungdom (ungefär dom som är födda efter 1982) inte blir så väldigt imponerade av att en 16-åring kunde springa rakt fram och spika alla kontrollerna i öppen och fin dalaterräng.

1. Titta en gång till på kartan. Ser den inte väldigt blek ut? Inte ett enda hygge eller grönområde. Men det betyder naturligtvis inte att det inte fanns några. I början av åttiotalet hade man i Dalarna någon slags konstig idé om att det blir alldeles för lätt att orientera om man redovisar en massa vegetation på kartan. Därför plockade man bort alla hyggen som fanns på 1979-års karta (ritad enligt IOF-norm som en förberedelse för NOM 1980) inför ungdomsstafetten Tunakavlen. Hygge är ju ett svårt karttecken och ingenting för småbarn, ni får allt vänta tills ni är världselit. Det var inte lätt att vara ung på åttiotalet...

2. Höjdkurvorna på kartan är inte så fruktansvärt bra ritade de heller. Så här lite med facit i hand så känns det som ett väldigt bra beslut att ta fram ett nytt grundmaterial och börja om från början i stället för att försöka revidera de gamla kartor som finns över området.

Är det då "rätt" karta (alltså är det verkligen tävlingsområdet 2008) som Asplövet lagt upp? På det får jag nog svara både ja och nej.

Förresten tror jag att kontroll 5 kommer att ritas som stor sten på den nya kartan...

Några bilder från Slovenien

Utsikten från bergen ovanför vår lägenhet. (Vi tog linbanan upp.)

Tävlingscentrum för etapp 1 och 2 låg på högplatån Velika Planina med de karaktäristiska husen som används både som bostäder och för kreatur.

Sista kontrollen på etapp 2.

Större delen av Borlänges deltagare på OrienteeringOnline-cup.

Till slut lämnade vi de dimhöljda bergen för att bege oss hemåt.