Tillbaka till hotellet för en snabb dusch och utcheckning, hoppet levde om att vi kanske skulle kunna ta oss ända hem till Georgien idag. Vid gränsen mellan Azerbaijan och Turkiet grusades dock de förhoppningarna. Först var det kaffepaus på´den azeriska sidan och sedan ville man ha lite extra betalt för servicen att stämpla våra pass.
På den turkiska sidan var problemen av en helt annan sort. I landet med EU-ambitioner vill man väldigt gärna framstå som seriösa vid gränsen. När Pavel försökte köpa sitt visum på fel ställe blev man helt livrädda, tydligen fanns det någon kameraövervakning och man fick absolut inte vifta med pengar på fel ställe. Vid tullen var man sedan extremt grundliga. Tre mystiska män i en bil som kom från Iran måste ju bara vara något skumt och narkotikahunden klarade sedan inte att skilja knark från Bondos hemgjorda honung som tydligen spillts i bilen någon gång. När vi äntligen blivit frikända från misstanken om att vara knarkkurirer var dock tullarna väldigt hyggliga och hjälpte oss med extraförsäkringen för bilen som vi också behövde. Allt som allt tog passagen oss 4,5 timme.
Efter detta ville ändå Akaki, som nu börjat längta hem på allvar, åka bil hela natten för att komma till Georgien. Vi lyckades dock hejda honom och ta in på enklaste sortens hotell i Kars. Staden Kars i östligaste Turkiet är kanske mest känd för att noblepristagaren Orhan Pamuks "Snö" utspelar sig där. Tyvärr har jag fortfarande inte hunnit läsa boken trots att jag fick den i julklapp.
Ingången till parken i soluppgången. 
Välkomstskylten till Nakhchivan.
Lilla och stora Ararat (5137 möh) passerade vi som närmast när vi var i Turkiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar