Byråkrati

Vaknade några gånger under natten av att Pavel sprang på toaletten magsjuk. Själv mådde jag dock alldeles utmärkt och tidigt på morgonen stack jag ut på en liten löprunda på stan, medan Akaki åkte tillbaka till gränsen för att försöka få med sig bilen den här gången. För mig var det första träningspasset på nästen tre veckor och det kändes. Syftet var dock mest att försöka hitta något lämpligt litet kartområde. Till slut föll valet på basaren och den lilla parken i nordöstra änden av stan och efter att ha bytt om och ätit frukost gick jag tillbaka dit för att försöka förhandla om kartritningstillstånd. När jag frågat efter chefen för basaren i en kvart så lyckades dom skaka fram en pensionerad skollärare som kunde lite engelska. Han tyckte dock att alla på basaren var alldeles för outbildade för att förstå ett så här viktigt ärende och tog mig i stället med i sin gamla Mercedes till de officiella myndigheterna i stan. Med facit i hand var det nog lite dumt eftersom det troligen hade varit bättre att förhandla med någon som inte förstår att det krävs en massa officiella brev från ministerier för att rita en liten karta.

I alla fall blev det ganska snart tvärstopp på regionkontoret. I stället skickade dom oss till "Aras Free Zone" som tydligen är något särskilt organ för industri- och turismutveckling i regionen. Där fick jag prata med en ung kille som på utmärkt engelska förklarade för mig att utan ett officiellt brev från någon iransk organisation var det inte att tänka på att rita en egen karta i de här gränstrakterna. Möjligen kunde vi få använda deras väldigt schematiska stadskarta över Jolfa för vårt arrangemang. Jag tog hans e-mailadress så kanske det ändå kan gå att ordna något hemifrån.

Samtidigt som jag rände runt på stan hade Akaki väldiga problem med att få bilen genom tullen. Den här turen genom Iran ser ut att bli en både dyr och lönlös affär. Hoppas vi kan ha mer tur i Nakhchivan i morgon.

Mycket neonljus finns det i Jolfa.