Sydamerikanska mästerskap i Cascavel

Efter att ha ändrat mina resplaner fram och tillbaka 3-4 gånger blev det till slut bestämt att jag skulle åka till sydamerikanska mästerskapen i Cascavel tillsammans med orienteringsklubben i Santana do Livramento. Detta innebar totalt cirka 22 timmar i tre olika bussar och ingen säng att sova i två nätter i rad. Det är långa avstånd i Sydamerika och orienterarna här är inte så bortskämda. Redan från Montevideo fick jag sällskap av fyra uruguayanska orienterare i 60-årsåldern och i Rivera/Livramento fixade vi gemensamt med gränskontrollerna och fick även en gratis lunch och guidad tur på ett kavalleriregemente (i cowboylandet Uruguay har de naturligtvis fortfarande hästar).

Den specialchartrade orienterarbussen höll samma höga standard som de reguljära bussarna jag åkt med och den blev lagom full när COFRON (Clube de Orientação de Fronteira)-löparna, stora delar av den argentinska truppen och vi uruguayaner packat in oss. Tidigt på fredagmorgonen anlände vi till tävlingsplatsen i den lilla byn São João del Oeste cirka 15 kilometer utanför Cascavel. En snabb frukost och sedan dags att värma upp för sprinttävlingen.

Redan dagen innan hade stafetten avgjorts på samma, inte särskilt spännande, 5000-del över byn och de närmaste omgivningarna och ryktena talade om lätt och snabblöpt. Jag fick till ett hyfsat lopp utan några egentliga misstag och med en 12:e plats tog jag mig på något sätt till finalen som avgjordes på eftermiddagen. Det var bara HD21E som sprang final och tyvärr var det en ganska stor publik som fick se mitt usla lopp där. Att det var exakt samma område och karta som på förmiddagen hjälpte inte, jag både bommade och sprang fel vägval på flera ställen.


Under tävlingarna hade jag valt det billiga, men ändå på ett sätt bekväma alternativet att bo på luftmadrass i en skolsal. I sporthallen alldeles intill serverade lokalbefolkningen frukost, lunch och middag till överkomliga priser och ut till medel- och långdistanstävlingarna som var runt två kilometer bort kunde man välja att gå/jogga eller åka buss.

Lördagens medeldistans var en positiv överraskning, trevlig planterad tallskog, lagom kupering och delvis också rolig banläggning. Lite synd dock att mycket undervegetation gav en klar fördel åt sent startande. Mitt eget lopp var halvbra med några småbommar och ett dåligt vägval.

Efter tävlingen kom tjejerna i COFRON och undrade om jag ville åka med deras buss och titta på vattenfallen i Foz do Iguaçu. "Vi åker om fem minuter", jag funderade snabbt och åkte sedan med. Egentligen hade jag tänkt göra den utflykten först på måndagen, men det var ju ganska bekvämt att åka buss hela vägen fram och sedan ha lite sällskap där. Vattenfallen var imponerande, men blöta, och de två timmar vi var där och såg dem från den brasilianska sidan räckte bra för mig. I bussen på vägen tillbaka fick jag agera engelskalärare, vissa har dock lite svårt att förstå att man kan bo i europa och ha ett annat modersmål än engelska. Det mindre bra med den här utflykten var att det blev dåligt med mat och vila, vi var tillbaka på förläggningen först vid 22.30 på kvällen. Ingen vidare uppladdning för långdistansen.

Jag sov inte heller bra under natten men kände mig ändå hyfsat pigg när det var dags för tävling igen. Eftersom allt är lite hemligt här så var det inte förrän man fick kartan som man fick veta att långdistansen bara var 9 lättlöpta kilometer, vilket kändes som en lättnad för mig. Inledde inget vidare med småbommar både på trean och fyran, sen gick det ganska bra ett tag i den fina tallskogen, men på slutet gjorde jag ett klantigt parallellfel som kostade nästan en minut. Delvis berodde det på att kartritaren överdrivit storleken på gläntorna i skogen ganska kraftigt. Blev till slut mer än 10 minuter efter, vilket var ganska väntat på en så löpbetonad bana.

Sammanfattningsvis så var även de sydamerikanska mästerskapen lyckade arrangemang där det mesta faktiskt fungerade. Totalt var det cirka 450 deltagare, av dessa var nog runt 400 från Brasilien, men Argentina, Chile, Ecuador och Uruguay hade alla representanter på plats. Det icke sydamerikanska deltagandet var begränsat till en belgare, en kanadensisk kartritare som anlände från Argentina och två svenskar (inklusive mig).

Om man ska komma med någon kritik så är det i så fall att terrängval och banläggning kanske inte riktigt håller europeisk toppklass. Att köra stafett, sprintkval och sprintfinal på samma lilla 5000-del kändes som minst två lopp för mycket och man borde kunnat få till lite mer orientering både på medel- och långdistans.