Eftersom jag kom helt ensam och hade som högsta prioritet att komma iväg så fort som möjligt, så fick jag vara lite flexibel och ta den modell på vandring som bjöds. Det visade sig vara en standardtur på sex dagar av all-inclusive-typ, det vill säga med infödda bärare som släpade på större delen av utrustningen och lagade all mat. Själv behövde jag bara bära mina kläder, sovsäck och liggunderlag. Det kändes lite underligt när man är van vid svensk fjällvandringskultur. Men å andra sidan har jag inte lagat min egen mat en enda gång sedan jag kom till Sydamerika så varför skulle jag göra det nu bara för att jag råkar vara ute i friska luften? Cirka 2300 kronor för hela paketet kändes i alla fall väldigt överkomligt, jag skulle antagligen göra av med mer pengar på sex dagars resande i Brasilien.
När jag fick se min vandringsgrupp var min första tanke "hur ska dom här människorna någonsin kunna ta sig upp på berget?". Det handlar trots allt om en vandring på 25 kilometer enkel väg som avslutas med en hyfsat brant stigning på 1600 höjdmeter. Toppen på berget ligger 2723 meter över havet vilket även gör det lite extra jobbigt att andas.
Vi var totalt åtta turister, fyra bärare och en guide som packade in oss i fyrhjulsdrivna bilar för transport till indianbyn Paraitepuy som är utgångspunkten för vandringen. I gruppen ingick:
- en sextiotvåårig engelsk-australiensisk datalärare med stort intresse för yoga och miljöarbete, men även en viss höjdskräck.
- ett ungt engelskt par som bott ett drygt år i Venezuela och arbetat med ett socio-etnologiskt forskningsprojekt respektive praktik som arkitekt på motsvarande stadsbyggnadskontoret i en av landets största städer.
- en pensionerad engelska boende i Kanada som arbetat som mellanstadielärare.
- tre venezuelaner i min ålder, två tjejer och en kille. Två av dem arbetade som datalärare och en som någon slags ekonom. I deras utrustning ingick bland annat rosa regnställ med Disneymotiv.
Inga av deltagarna kändes som några egentliga friluftsmänniskor, eller ens typiska backpackers. Alla verkade dock väldigt entusiastiska och taggade inför uppgiften.
I Paraitepuy åt vi en tonfiskmacka till lunch och sedan vandrade vi iväg i ett makligt tempo. Första dagens vandring gick över mjukt böljande gröna kullar på det som kallas "den stora savannen".
Redan ganska tidigt stod det klart att Pamela, den pensionerade mellanstadieläraren, skulle få det jobbigt. Hon klagade över värmen och halkade ganska lånt efter oss andra. En av de venezuelanska tjejerna överraskade dock genom att hålla ett högt tempo både uppför och nedför trots att hon hade en ryggsäck på ryggen och en på magen. Själv klarade jag ganska bra att inte stressa upp mig över att det gick långsamt och att vi tog så många vilopauser.
Till slut var det inte förrän framåt skymningen som vi kom fram till första nattlägret vid floden Ték. När Pamela och hennes privata bärare anlände var det redan kolmörkt och middagen nästan färdiglagad. Maten var förresten utmärkt under hela vandringen, både god, närande och i tillräckligt stora portioner. Eftersom alla bra sittplatser i lägret var upptagna av andra grupper så var det ingen som var så sugen på att sitta uppe länge utan alla kröp in i tälten och somnade tidigt.
Andra dagens vandring började med två flodpassager där vi passade på att bada vid den andra. Efter det började en lång och seg uppförsbacke mot baslägret vid bergets fot. Under första dagen var det mest det otroligt vackra Kukenanberget som vi haft i blickfånget, men idag kom vi allt närmare och närmare Roraimas lodräta klippvägg som var målet för vår vandring. Med en lång lunchpaus och den redan nämnda simturen lyckades vi få även dagens egentligen ganska korta etapp att räcka ända fram till kvällen. Efter middagen blev det en del taktiksnack om hur vi skulle klara av toppbestigningen, den tunna luften, dimman och regnet under morgondagen. Pamela ville ge sig av redan i gryningen för att ha tillräckligt med tid på sig och David, som var näst äldst i gruppen, gjorde henne sällskap. Vi andra tog det lite lugnare och kom inte iväg förrän vid åttatiden.
Ganska tidigt kom vi ikapp Pamela och det stod klart för oss att hon skulle få svårt att nå målet att vara halvvägs vid 11 på förmiddagen vilket krävdes för att hon skulle ha tillräckligt med tid att forcera rampen som leder upp för den sista branten. David var något piggare och hängde med oss andra hyfsat bra ända fram till lunch. Den sista biten blev han dock väldigt trött och klagade över den tunna luften. Efter en lång lunchpaus och lite övertalning lyckades vi dock övertyga honom om att det var kortare väg till toppen än tillbaka igen, och han fortsatte framåt, om än i ett väldigt långsamt tempo.
Den sista biten upp var väldigt varierad med regnskog, sten, regn, dimma och vattenfall att passera. När vi framåt eftermiddagen äntligen klev över kanten så kom dock solen fram för en liten stund. Det var dock det sista vi skulle se av den på ett och ett halvt dygn. Vi tog oss ganska snabbt till den grotta som skulle vara vårt hem på berget. Det finns väldigt få ställen som är lämpliga att sätta upp tält på, men det här var ett av de bästa. Ingen hade någon större lust att ge sig ut på någon längre utflykt under kvällen, utan vi satt med och tittade på regent och dimmolnen som drev förbi. När skymningen började närma sig kom plötsligt vår guide Helio springande med Pamelas ryggsäck. Hon hade efter drygt 11 timmars kämpande i sällskap med sin privata bärare på något sätt lyckats ta sig ända upp! Den sista biten blev dock en pärs i kolmörkret där de fick leta sig fram med bara en dålig ficklampa till hjälp. Men är man bara tillräckligt envis så går tydligen det mesta att genomföra.
Under den fjärde dagen som vi i dess helhet tillbringade uppe på berget var vädret riktigt genomuselt. Det regnade och blåste mer eller mindre konstant från morgon till kväll och den tänkta turen till treriksröset mellan Venezuela, Brasilien och Guyana fick ställas in. Jag sörjde dock inte så mycket över det eftersom jag även fått lite halsont och en lättare förkylning. I stället blev det bara en kortare tur till de naturliga badkar som kallas "Los Jacuzzis", resten av tiden tillbringade vi i våra tält. Under dagen bestämdes det också att Pamela och David skulle åka helikopter ner från toppen eftersom de inte trodde sig klara nedstigningen.
Den femte dagen vaknade vi upp till bättre väder och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Helikoptern som skulle komma redan tidigt på morgonen dök dock aldrig upp, så vi fick lämna gamlingarna och en av bärarna ensamma på berget och påbörja dagens långa nedstigning som skulle ta oos ända till första dagens nattläger vid Rio Ték. Det blev en lång dag med ständig nedförsbacke som tog hårt på lår och knän. Rebecka, den engelska tjejen, var den som hade mest problem med detta, men vi tog oss ändå alla fram till målet hyfsat tidigt på eftermiddagen där vi firade med ett efterlängtat bad i floden.
På kvällen bjöds vi på en klassisk pastasås med mycket grädde och det kändes nästan som att vara tillbaka i husvagnen där jag tillbringade hela sommaren. Det kom även fram en del vin och öl ur något hemligt förråd i lägret. Tyvärr nåddes vi också av beskedet att våra vänner på toppen inte blivit upphämtade av någon räddningshelikopter eftersom alla piloter tydligen hade semester idag. De blir tvungna att stanna där de är ytterligare en natt, vilket borde kunna bli lite äventyrligt utan utrustning och mat. Lyckligtvis finns det andra grupper på berget så helt utlämnade är de inte.
Sista dagens vandring avverkades ganska snabbt eftersom vi börjat längta hem på allvar. Tillbaka i Santa Elena var det väldigt skönt att tvätt kroppen och kläderna, äta en pizza och sova i en riktig säng. Morgonen därpå kom så äntligen David, Pamela och den siste tappre bäraren tillbaka efter att två försök att hämta dem fått avbrytas på grund av dåligt väder. De såg ganska trötta ut, men andra vandringsgrupper hade bjudit på mat och husrum på berget, så helt utmärglade var de inte.
För egen del åkte jag ganska direkt tillbaka till Boa Vista i Brasilien igen. Fick höra lite väl många rånhistorier från Venezuela för att jag skulle bli riktigt sugen på att resa ensam genom de mer tätbefolkade delarna av landet.
Några bilder (ska försöka publicera fler när jag har en snabbare internetuppkoppling):
Turkiska militärens blåsorkester.
Utsikt vid lunch idag.
Utsikt från tävlingsterrängen in mot staden.
Denna dam tog en pallplacering i boots. Det finns dock vissa misstankar om kompislöpning med Ingvar Braaten.
Atlasjets Airbus 320 som jag flög sista delen av resan med.
Igår var jag och Sven i Gyllbergen och åkte i den fuktiga nysnön. Mycket snö, men något svårvallat i de manuellt uppkörda spåren. Det blir i alla fall det sista skidpasset, om inte för säsongen, så i alla fall för de närmaste två månaderna för min del. I morgon lämnar jag kylan och åker söderut för att rita karta på Cypern och i Turkiet. Lite semester och orienteringstävlingar i Israel är det meningen att jag ska hinna med däremellan också. Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad medan jag är borta, tror jag kommer ha hyfsad tillgång till internet för det mesta.