Ultralångdistansen

Förberedelser i Sörbostugan.

Johan Hamelius med fler kämpar i snön.

Andraklungan följer i spåren bakom.

Jocke Svensk drar klungan.

Och dom andra följer efter.

Veteranerna sladdade lite i uppförsbacken till första kontrollen.

Lena, Sven, Peter och Ola vid kontroll 2.

Affe och Sven är väldigt nöjda med att äntligen ha hittat kontroll 3.

Snön yrde vid första vätskekontrollen.

Mattias är siste man in till vätskan.

Hemma från Kaukasus

I går eftermiddag kom jag hem från kartritningsresan i Kaukasus. Under hela tiden jag varit borta har jag försökt skriva någon slags dagbok som jag nu ska publicera här. Den kommer säkert upplevas som väldigt osammanhängande och rörig men det var lite så det kändes på plats. Vissa kommer säkert att tycka den är helt ointressant också och i så fall ska ni sluta läsa tidigt, den blir definitivt inte bättre senare.

För de som ska åka med på Höst-öst och vill vara maximalt förberedda kan det dock finnas viss bra information. Vill man ha alla överraskningar kvar så är det däremot bättre att låta bli. Det är faktiskt inte så mycket som behövt censureras men vissa detaljer kan ha utelämnats av olika skäl.

Publiceringsdatum på bloggen kommer bli det datum texten skrevs för hand så om ni vill börja från början får ni bläddra ner till 20 augusti. Verkliga publiceringsdatum kan dock bli lite när som helst från nu och framåt och det kan även tillkomma bilder i efterhand. När allt är helt klart så meddelar jag det.

Hemresa

Under natten och dagen blev det mycket väntande på flygplatser på olika håll och jag hade behövt en bok att läsa men jag lyckades inte hitta någon att köpa på något vettigt språk. I Istanbul gick jag igenom passkontrollen och tittade lite på andra sidan av flygplatsen. Inte så spännande, men jag har nu stämpelbevis på två besök i Turkiet, det ena ungefär ett dygn och det andra 1,5 timme.

Flygresorna Tbilisi-Istanbul och Istanbul-Arlanda gick bra och jag lyckades faktiskt sova lite på båda planen. Till och med SJ lyckades vara i tid och tog mig smidigt hela vägen hem till Borlänge.

Väl hemma fick jag någon fix idé om att jag skulle åka på 25-mannaträning och umgås lite en timme efter hemkomsten, men tyvärr startade inte bilen som stått stilla i en månad. Ström i bilbatteriet verkade finnas men troligen inte tillräckligt för att dra runt startmotorn. Kanske lika bra det eftersom jag var ganska trött och inte hade en tanke på någon annan ensamträning.

På Istanbuls flygplats finns ett antal exotiska flygbolag representerade.

Sista dagen

På förmiddagen avslutade vi kartritningen i Vakis Park, som jag nu äntligen lyckats lära mig att den heter. I skogen träffade jag på ett helt fotbollslag som körde fysträning. Deras löprunda kändes dock lite torftig, fram och tillbaka på samma stig som mätte kanske 300 meter. Kartritningen blev halvbra, jag vågade till exempel inte klättra över muren till Irans ambassad för att se hur den såg ut på insidan utan det fick bli en gissning. När vi var klara åt vi lunch på en trevlig restaurang just utanför parken och sedan tog jag bussen tillbaka till förorten medan Pavel letade flygbiljetter på stan.

På eftermiddagen och kvällen avslutade vi digitaliseringen (det vill säga Pavel avslutade sina delar medan jag har en del kvar att göra på Batumikartan) och så bestämde vi att jag får göra all digitalisering av Vakis Park. Pavel renritade sitt område ganska snyggt för hand och jag tror jag förstått hur han tänkt.

Nu sitter vi båda på flygplatsen, alldeles för tidigt egentligen men Pavel blev tvungen att köpa biljetter här och vi delade taxin hit. Det känns mest skönt att åka hem nu faktiskt, det har inte direkt varit någon avkopplande semester någon gång den senaste månaden.

Huset där David och Marina bor.

Utsikt från sjätte våningen.

Vakis Park

I egenskap av militär så ska naturligtvis David vara på plats tidigt på jobbet, så det blev tidig uppstigning för oss också eftersom han måste visa oss hur vi tar oss till parken där vi ska rita karta. Inte det lättaste att hitta dir , det krävdes både ett och två bussbyten och tog nog närmare en timme. Sånt är livet när man bor i en storstad.

Kartritningen gick så där. Jag började med den finaste delen av parken och där var det inga större problem. På eftermiddagen skulle jag dock försöka få dit Lokomotivstadion på kartan och det var betydligt krångligare eftersom den inte alls såg ut som på grundmaterialet. Varken jag eller Pavel hann klart idag som vi hoppats utan vi får återvända i morgon för att avsluta jobbet.

Utanför stadion finns det mystiska skyltar som visar vart piprökare ska ta vägen.

Här ska dom tydligen gå in.

På andra sidan av byggnaden håller de som bär paraply till.

Till Tbilisi

Lite sovmorgon idag. Vid 10-tiden kom Akaki förbi och vi bestämde att jag och Pavel skulle ta bussen till Tbilisi på eftermiddagen. Vi digitaliserade karta fram till avfärd och är nu helt klara med både botaniska trädgården i Jerevan och Ogaskurakartan.

Resantill Tbilisi blev inte som vi tänkt i stor buss utan det blev den vanliga, trånga men snabba Marshrutkan igen. Vid busstationen i Tbilisi mötte Akakis bror David oss och vi tog oss med diverse bussar hem till honom. Lägenheten där David och hans gravida fru Marina bor är nyinköpt för pengar som som David tjänat genom att hjälpa USA kriga i Irak. Georgien har som bekant behov av vänskapliga förbindelser med USA och enligt uppgift har man nu den tredje största styrkan i Irak. Det är bara Storbritannien och USA som har fler soldater på plats.

Lägenheten är i alla fall ganska stor och under någon slags pågående renovering. Både jag och Pavel har eget rum att bo i.

Återresa

Vi klev upp på morgonen och begav oss mot busstationen i Batumi. Det blev en ganska lång promenad med tung packning, men vi fick i alla fall se lite mer av stan på vägen. I Kutaisi mötte Akaki och transporterade oss tillbaka till samma hotell som förut. Dåligt väder med regn i dag också gjorde att eftermiddagen och kvällen ägnades åt digitalisering. Jag hann dock med ett besök på basaren där jag handlade lite nya kläder.

Utsikten från balkongen där vi bodde.

Höghus i Batumi.

Georgiska flaggan samsas med den autonoma republiken Adjariens vid Batumis hamn.

I centrala Kutaisi finns det gott om mat för de friströvande tamdjuren.

Snabbritat även i Batumi

Idag var det äntligen dags att rita kartan i Batumi och det gick alldeles utmärkt. Grundmaterialet var bra och vädret perfekt för kartritning, +25 grader, lite soligt och en frisk bris från havet. Runt 18-tiden på kvällen var både jag och Pavel klara med våra delar. Tyvärr har jag de senaste dagarna drabbats av lite magsjuka. Som vanligt blir jag dock inte dödssjuk utan bara lite halvdålig. Plåtmage tror jag det kallas.

Här i Batumi har vi bott som inneboende i en familj som verkar bestå av ett odefinierat antal personer äldre än 50 år. Vi har i alla fall ett eget rum som ligger nästan på kartan och det är säkert billigt, hur billigt vet jag ingenting om eftersom jag aldrig lyckas betala för något när vi är i Georgien.

I morgon bitti ska vi ta bussen tillbaka till Kutaisi. Nu är det faktiskt bara kartan i Tbilisi som återstår att göra + naturligtvis en massa digitalisering som vi ligger efter med både här och där.

Trots lite blåsigt väder så var det en del semesterfirare som letade sig ut på stranden.

Tennisturneringen skyltar på tre språk.

Regn

Precis efter att jag skrev det där om det utmärkta vädret i Batumi så började det ösregna och sedan regnade det oavbrutet i 16 timmar. Kartritningsmässigt blev det inte mycket gjort idag men vi lyckades i alla fall bestämma oss för att rita strandparken och vi var även och träffade en trevlig herre på parkförvaltningen som gav oss ett bra grundmaterial att jobba med. Stranden och parken bredvid är kanske inte så utmanande orienteringstekniskt men den är i alla fall väldigt fin och löpvänlig.

Medan jag skrev det här gick strömmen, något som händer lite då och då i Georgien. Det och den ständiga bristen på varmt kranvatten har jag lyckats vänja mig hyfsat vid.

Lite vågor på stranden.

Rutschbanor och andra lekredskap finns det gott om. För oss som ska rita karta blir problemet att avgöra om de kommer vara kvar i november.

Nybyggd restaurang i futuristisk stil.

En av de stora öppna ytorna i parken.

Äntligen Svarta havet!

Idag provade vi på en ny frukost, Khachapuri. Den georgiska nationalrätten varmt bröd med getost verkar man kunna äta när som helst.

Vi avslutade de vi tyckte återstod av Ogaskurakartan tidigt på eftermiddagen (egentligen är det ganska mycket kvar men det går så långsamt att vi måste sätta stopp någonstans). På kvällen hämtade Akaki upp oss och vi åkte de 14 milen till Batumi. Vår ursprungliga plan var att rita den botaniska trädgården strax norr om staden och det är även den jag fixat grundmaterial för, men under resan fick Akaki på telefon reda på att trädgården var stängd och dessutom kanske inte så lämplig för orientering i nuvarande skick. I stället är det möjligt att vi ritar en karta på strandpromenaden i centrala Batumi, men det får morgondagen utvisa.

Batumi är helt annorlunda än alla städer jag hittills besökt på resan. Det är en typisk badort (eller kurort som alla ryskspråkiga säger) vid Svarta havet och turister ser man överallt fastän säsongen rimligtvis måste gå mot sitt slut nu när skolstarten varit. Det verkar dock vara till övervägande del georgier här, för västerländska turister är det nog fortfarande för krångligt att ta sig hit men potentialen för charterturism finns. Vädret är utmärkt en stor del av året, stränderna fina och de verkar byggas på en del stora, nya hotell. Flygplats finns också och prisnivån måste vara mycket lockande för till exempel de svenska ungdomar som i år sökt sig till Bulgarien i stället för någon medelhavsö.

Stranden i Kobuleti strax norr om Batumi.

Tillbaka till Ogaskura

Har blivit lite småförkyld, snorig men känner mig inte särskilt sjuk. Vi ritade på Ogaskurakartan under dagen, känns som det är kartan som aldrig kommer bli klar. På kvällen fixade jag lite grundmaterial för Batumis botaniska trädgård. Googlemaps hade ganska bra flygbilder där. Hann även med att digitalisera det sista på Mukhnarikartan. Skönt att äntligen vara klar med den. I morgon kväll är det meningen att vi ska åka till Batumi.

Fina pinjetallar vid Ogaskurafloden.

Öppna landskap

Vaknade upp till ett kylslaget Kars och hade inga som helst problem med att förstå att man kan bli insnöad här. Termometern visade +10 grader, vilket är ungefär 25 grader kallare än vi vant oss vid från Armenien, Iran och Azerbaijan. Vi åt en väldigt god risgrynspudding till frukost och drog sedan vidare mot den georgiska gränsen. Ett väldigt vackert landskap fick vi se på denna högplatå. Mestadels var det öppen betesmark där kohjordarna strövade fritt men det fanns även en del öppen tallskog som nog skulle lämpa sig utmärkt för orientering.

Turkisk-georgiska gränsen var den enklaste hittills, men även här ville tullarna leta igenom packningen för oss Iranresenärer. Vi hade bestämt oss för att inte åka direkt till Batumi utan i stället återvända till Kutaisi för att fixa lite bättre grundmaterial för kartan först. Nu var det tydligen fullt på SOS Barnby så det fick bli hotell för oss i stället.

Kars.

Dimma över högplatån.

Vackert landskap och fint väder.

I Georgien möttes vi av lite mer skog och berg.

I Borjomi tillverkas mineralvattnens Rolls-Royce och vi stannade vid den särskilda vattenaffären för att bunkra lite.

Snabbritad karta

Idag klev vi upp tidigt för att försöka rita klart kartan innan det blev alltför varmt. Kartritningen gick bra, jag ritade den detaljrika parken medan Pavel tog hand om omgivande byggnader och sportplaner. När vi var klara sökte vi upp stadionchefen som Peo tidigare talat med och fått klartecken från. För oss verkade det dock inte riktigt lika solklart. Även här ville man ha lite officiella papper innan någon internationell tävling kunde komma på fråga. Vi tog i alla fall med oss postadressen till stadion och ansåg oss därefter klara i Nakhchivan.

Tillbaka till hotellet för en snabb dusch och utcheckning, hoppet levde om att vi kanske skulle kunna ta oss ända hem till Georgien idag. Vid gränsen mellan Azerbaijan och Turkiet grusades dock de förhoppningarna. Först var det kaffepaus på´den azeriska sidan och sedan ville man ha lite extra betalt för servicen att stämpla våra pass.

På den turkiska sidan var problemen av en helt annan sort. I landet med EU-ambitioner vill man väldigt gärna framstå som seriösa vid gränsen. När Pavel försökte köpa sitt visum på fel ställe blev man helt livrädda, tydligen fanns det någon kameraövervakning och man fick absolut inte vifta med pengar på fel ställe. Vid tullen var man sedan extremt grundliga. Tre mystiska män i en bil som kom från Iran måste ju bara vara något skumt och narkotikahunden klarade sedan inte att skilja knark från Bondos hemgjorda honung som tydligen spillts i bilen någon gång. När vi äntligen blivit frikända från misstanken om att vara knarkkurirer var dock tullarna väldigt hyggliga och hjälpte oss med extraförsäkringen för bilen som vi också behövde. Allt som allt tog passagen oss 4,5 timme.

Efter detta ville ändå Akaki, som nu börjat längta hem på allvar, åka bil hela natten för att komma till Georgien. Vi lyckades dock hejda honom och ta in på enklaste sortens hotell i Kars. Staden Kars i östligaste Turkiet är kanske mest känd för att noblepristagaren Orhan Pamuks "Snö" utspelar sig där. Tyvärr har jag fortfarande inte hunnit läsa boken trots att jag fick den i julklapp.

Ingången till parken i soluppgången.

Välkomstskylten till Nakhchivan.

Lilla och stora Ararat (5137 möh) passerade vi som närmast när vi var i Turkiet.

Nakhchivan

Vi klev upp ganska tidigt för att försöka ta oss ut ur Iran och in i Azerbaijan. Gränsen passerade vi den här gången ganska smidigt, det vill säga det tog bara lite drygt två timmar sammanlagt, men då hade Akaki förberett lite genom att på inrådan från en nyfunnen vän parkera bilen vid gränsstationen och göra lite av pappersarbetet redan kvällen innan.

Från Jolfa till staden Nakhchivan (som ligger i den Azerbaijanska exklaven Nakhchivan) var det bara cirka 40 kilometer att köra. Landskapet bestod mest av öken och när temperaturen var någonstans mellan 35 och 40 grader kändes det lite spännande på något sätt.

Efter att ha inkvarterat oss på hotell Ukraina i utkanten av staden gav vi oss av för att leta reda på det tänkta kartområdet. Det visade sig vara en relativt nyanlagd park (till Heydar Alievs ära eller något liknande) och en del fina sportanläggningar. Vi hann på kvällen även med att mäta upp gränsen för området och förbereda kartritningen. I morgon är det meningen att vi ska träffa stadionchefen som Peo tidigare pratat med. Hoppas det mötet går bra så att vi inte kommit hit också i onödan.

Intrycken från Azerbaijan och Nakhchivan är lite konstiga. Det finns massor med fina nybyggnationer till exempel skolor, parker och bankpalats av det större slaget. Det verkar dock mest vara regimens skrytbyggen för hos befolkningen har jag inte sett något särskilt välstånd utan man åker, precis som i restan av Kaukasus, runt i gamla ryska bilar och bor i ganska skraltiga hus, även om det är lite större andel småhus än lägenheter här. I morgon när det är måndag ska det bli intressant att se om de arbetas någonting här eller om Nakhchivan bara är någon slags potemkinkuliss.

Järnvägsstationen i Jolfa.

Bil av det Iranska märket Paykan.

Ökenlandskap.

Orienteringsterrängen i Nakhchivan.

Karta över exklaven Nakhchivan.

Den turkiska TV-kanalen "Turksport" visade ett långt reportage från orienteringstävlingar i Niksar.

Bankpalats i Nakhchivan.

Skola.

I parken kan man hyra trampbåtar.

Pavel spanar in stadion.

Byråkrati

Vaknade några gånger under natten av att Pavel sprang på toaletten magsjuk. Själv mådde jag dock alldeles utmärkt och tidigt på morgonen stack jag ut på en liten löprunda på stan, medan Akaki åkte tillbaka till gränsen för att försöka få med sig bilen den här gången. För mig var det första träningspasset på nästen tre veckor och det kändes. Syftet var dock mest att försöka hitta något lämpligt litet kartområde. Till slut föll valet på basaren och den lilla parken i nordöstra änden av stan och efter att ha bytt om och ätit frukost gick jag tillbaka dit för att försöka förhandla om kartritningstillstånd. När jag frågat efter chefen för basaren i en kvart så lyckades dom skaka fram en pensionerad skollärare som kunde lite engelska. Han tyckte dock att alla på basaren var alldeles för outbildade för att förstå ett så här viktigt ärende och tog mig i stället med i sin gamla Mercedes till de officiella myndigheterna i stan. Med facit i hand var det nog lite dumt eftersom det troligen hade varit bättre att förhandla med någon som inte förstår att det krävs en massa officiella brev från ministerier för att rita en liten karta.

I alla fall blev det ganska snart tvärstopp på regionkontoret. I stället skickade dom oss till "Aras Free Zone" som tydligen är något särskilt organ för industri- och turismutveckling i regionen. Där fick jag prata med en ung kille som på utmärkt engelska förklarade för mig att utan ett officiellt brev från någon iransk organisation var det inte att tänka på att rita en egen karta i de här gränstrakterna. Möjligen kunde vi få använda deras väldigt schematiska stadskarta över Jolfa för vårt arrangemang. Jag tog hans e-mailadress så kanske det ändå kan gå att ordna något hemifrån.

Samtidigt som jag rände runt på stan hade Akaki väldiga problem med att få bilen genom tullen. Den här turen genom Iran ser ut att bli en både dyr och lönlös affär. Hoppas vi kan ha mer tur i Nakhchivan i morgon.

Mycket neonljus finns det i Jolfa.

In i Iran

På morgonen åkte vi tillbaka till ambassaden för att hämta upp våra visum. Som utlovat inga problem utan bara att åka mot gränsen. Det blev en lång och varm dag i bilen. Till en början tog det ett bra tag att ta oss ut ur storstan Jerevan och den obefintliga skyltningen gjorde inte direkt saken lättare. Men sedan blev det en bit fin och snabb motorväg söderut med det snöklädda berget Ararat på vår högra sida. Efter att vi svängt av stora vägen mot Nakhchivan (den är naturligtvis stängd eftersom ingen landgräns mellan Armenien och Azerbaijan är öppen) blev det lite tuffare vägar och bromsarna på Akakis Opel Omega fick jobba hårt. I sydligaste Armenien, bara några mil från gränsen, passerade vi ett pass på 2535 meters höjd och där stannade vi till för att ta några foton och känna på bergsluften.

Till slut kom vi fram till gränsstationen som ligger ganska vackert mellan steniga bergstoppar. På den armeniska sidan gick gränskontrollen lite lagom långsamt trots att det inte var någon kö någonstans. Efter att vi hade visat passet 5-6 gånger och skickat packningen genom röntgenapparaten var vi i alla fall igenom.

På den iranska sidan gick det väldigt snabbt och smidigt att få våra pass stämplade, men när det gällde att få bilen registrerad var det däremot tvärstopp. I Iran helgar man tydligen vilodagen (fredag) genom att ha hela gränsen öppen utom just registreringen av utländska personbilar. Det kändes lite surt att ha gått på samma nit som Peo & co gjorde i april. Vi funderade ett tag och bestämde oss sedan för att ta taxi till Jolfa och återvända i morgon för att hämta bilen. Troligen blir då jag och kanske även Pavel kvar i jolfa för att reka möjligheterna till kartritning. Ett rum på Jolfa Tourist Inn var billigt, även om standarden kanske inte är den högsta, så den dyra taxiresan kanske jämnar ut sig ändå om man jämför med vad det hade kostat att stanna en natt till i Jerevan. Mitt tandkött var i dag helt bra och det verkar som om jag slipper ett akut tandläkarbesök på bortaplan.

Vägen mot Nakhchivan ligger öde. Troligen finns det en rejält stor militärpostering bara några hundra meter bort.

Spännande landskap i södra Armenien.

Staden Goris ligger vackert i en dal.

Mer bergsväg.

Pavel och jag vid Meghripasset.

Akaki och Pavel vid bilen som tg oss över bergen.