Undkom rebellerna

Har nu buss tagit mig betydligt langre norrut i Mocambique. Fran badorterna Tofo och Vilankulos akte jag forst till Beira och sedan direkt vidare till Nampula. Manga timmar pa varma och tranga bussar blev det. For att ingen skulle bli orolig sa lat jag bli att beratta om anledningen till att jag passerade mellersta delen av landet sa pass snabbt. Efter en lang valdigt fredlig period i Mocambique har nagra mindre banditgang som identifierar sig som Renamo-gerilla borjat rora pa sig igen. Det har varit nagra mindre sammanstotningar med armen och soldater har dodats. Rent praktiskt marks de oroligheterna nastan inte alls, men under en bit av vagen mellan Vilankulos och Beira sa later man nu enbart trafiken passera med militareskort. Fran regeringshall ar man valdigt radda for att infrastrukturen, i form av den enda vagen som binder samman landet, ska saboteras just pa denna glesbefolkade stracka. Kollektivtrafiken gar dock som vanligt och for min del innebar det bara ett forsumbart antal timmars forsening medan vi vantade pa att "konvojkorningen" skulle borja.

Annars ar det som vanligt har, varmt och lite omvaxlande vader. Regnperiod verkar innebara nagot som mest liknar svensk hogsommar med eftermiddagsskurar. Idag vilar jag upp mig pa vandrarhemmet i Nampula, men i morgon har jag tankt aka vidare mot Ilha de Mocambique vid kusten. Ska visst vara fint dar sager UNESCO och den amerikanske turisten jag just snackade med. Har ocksa fatt lite tips pa fina stallen att vandra i bergen pa gransen mellan Mocambique och Malawi, ska forsoka ta mig dit sa smaningom.

Uppdaterade med lite bilder idag 18/1.

Angloket vid Inhambanes nedlagda station.

Trodde jag bestallt en flaskkotlett, men det var en flintastek.

Frukost pa vandrarhemmet pa Ilha de Moçambique.

Portugiserna lamnade kvar en massa jarnskrot nar dom akte hem 1975.

Guvernorsresidenset pa Ilha de Moçambique, det ar lika fint inuti ocksa.