In i Iran

På morgonen åkte vi tillbaka till ambassaden för att hämta upp våra visum. Som utlovat inga problem utan bara att åka mot gränsen. Det blev en lång och varm dag i bilen. Till en början tog det ett bra tag att ta oss ut ur storstan Jerevan och den obefintliga skyltningen gjorde inte direkt saken lättare. Men sedan blev det en bit fin och snabb motorväg söderut med det snöklädda berget Ararat på vår högra sida. Efter att vi svängt av stora vägen mot Nakhchivan (den är naturligtvis stängd eftersom ingen landgräns mellan Armenien och Azerbaijan är öppen) blev det lite tuffare vägar och bromsarna på Akakis Opel Omega fick jobba hårt. I sydligaste Armenien, bara några mil från gränsen, passerade vi ett pass på 2535 meters höjd och där stannade vi till för att ta några foton och känna på bergsluften.

Till slut kom vi fram till gränsstationen som ligger ganska vackert mellan steniga bergstoppar. På den armeniska sidan gick gränskontrollen lite lagom långsamt trots att det inte var någon kö någonstans. Efter att vi hade visat passet 5-6 gånger och skickat packningen genom röntgenapparaten var vi i alla fall igenom.

På den iranska sidan gick det väldigt snabbt och smidigt att få våra pass stämplade, men när det gällde att få bilen registrerad var det däremot tvärstopp. I Iran helgar man tydligen vilodagen (fredag) genom att ha hela gränsen öppen utom just registreringen av utländska personbilar. Det kändes lite surt att ha gått på samma nit som Peo & co gjorde i april. Vi funderade ett tag och bestämde oss sedan för att ta taxi till Jolfa och återvända i morgon för att hämta bilen. Troligen blir då jag och kanske även Pavel kvar i jolfa för att reka möjligheterna till kartritning. Ett rum på Jolfa Tourist Inn var billigt, även om standarden kanske inte är den högsta, så den dyra taxiresan kanske jämnar ut sig ändå om man jämför med vad det hade kostat att stanna en natt till i Jerevan. Mitt tandkött var i dag helt bra och det verkar som om jag slipper ett akut tandläkarbesök på bortaplan.

Vägen mot Nakhchivan ligger öde. Troligen finns det en rejält stor militärpostering bara några hundra meter bort.

Spännande landskap i södra Armenien.

Staden Goris ligger vackert i en dal.

Mer bergsväg.

Pavel och jag vid Meghripasset.

Akaki och Pavel vid bilen som tg oss över bergen.

Väntan

Vaknade upp och kände mig ganska seg på morgonen. Jan-Olov gav sig ut för att reka de sista bitarna av botaniska trädgården. Jag och Pavel väntade och väntade på hotellrummet på att Akaki skulle dyka upp. Till slut kom Jan-Olov tillbaka och en liten stund senare även Akaki som haft problem vid gränsen. Nu var det lite bråttom om vi skulle hinna skaffa några Iranvisum idag. I väg till ambassaden som visade sig vara lunchstängd fram till 15.00. Även vi tog lite lunch i som vanligt stekheta Jerevan och sedan tillbaka till den oas av svalka, renhet och effektivitet som den konsulära avdelningen på Irans ambassad i Armenien faktiskt är. Det fanns både rysktalande och engelsktalande i den trevliga personalen. Tre transitvisum för svensk, ukrainare och georgier var tydligen "no problem" och prislappen blev som vanligt grymt orättvis: Akaki 7.50 euro, Pavel 33 euro och Erik 30 euro.

Eftersom vi var lite sena kunde vi dock inte få visumen samma dag utan vi blev tvungna att vänta till i morgon. Nu provade vi ett annat hotell som enligt Nelli skulle vara några kronor billigare. Lite billigare blev det och standarden är ungefär den samma.

När det gäller det fortsatta resandet (förhoppningsvis in i Iran i morgon) så har vi tyvärr inte fått några bra besked om kartritning. Det lutar åt att vi åker till staden Jolfa och frågar på hotellet där om de kan hjälpa till. Skogen som ligger 45 kilometer från stan känns väldigt osäker och troligen är det bättre att försöka få till någon liten stadskarta.

Varmt i botaniska trädgården

Kartan i Segerparken blev klar igår så idag var det dags för nästa projekt, den botaniska trädgården. Denna park visade sig vara ganska förfallen. Det fanns ruiner av något som en gång i tiden måste ha varit ett ganska imponerande botaniskt institut, trasiga växthus i rader och igenväxande parkalléer. Den här gången verkade det som jag äntligen dragit vinstlotten och fick rita det lättaste området. Jan-Olov hade betydligt större problem med den mest trafikerade delen av parken där det fanns massvis med nya stigar.

Idag kände jag mig inte det minsta pigg (huvudvärk, kanske beroende på de 37 plusgraderna, och fortfarande ont i tandköttet) och fick för första gången lite hemlängtan. På kvällen visade det sig att Akaki inte dök upp som det var meningen att han skulle. Han är fortfarande kvar i Tbilisi och ska försöka ta sig hit i morgon i stället.

Ingången till botaniska trädgården.

Restaurangen i anslutning till parken var dimensionerad för ungefär hundra gånger så många gäster som de hade idag.

Födelsedag

Firade födelsedagen genom att rita karta i gamla segerparken i Jerevan. Var även en kort sväng på Irans ambassad för att försöka utröna om vi kan lyckas få några visum eller inte. Det verkade positivt, även om tjänstemännen som vanligt inte kan säga ja eller nej förrän allt är klart.

På kvällen blev det faktiskt även lite firande med tårta och vin på kontoret. När man fyller år är tydligen traditionen här att det ska hållas långa och förmanande tal av de äldre gentlemännen i församlingen. Människorna som jobbar både här och i Koghb har förresten hjälpt oss på alla möjliga sätt med grundmaterial och datorer så att vi kunnat rita mycket karta på kort tid.

Det tråkigaste som hände iadg var att jag verkar ha dragit på mig någon sorts lättare tandköttsinflammation. Jobbigt att tugga all den sega maten är det.

Utsikt från hotellets balkong. En del av Höst-Öst-resenärerna ska visst också bo här.

Dammen i parken. Såg några herrar som tog en simtur här.

Utsikt utanför parken. Det byggs en del runt den stora trappan som binder ihop stadsdelarna.

Resa till Jerevan

Under natten och morgonen färdigställde vi kartan i Zikatar. Pavel satt uppe sent och digitaliserade. Kartan blev ganska snygg men kuperad och detaljfattig. Tyvärr finns det, beroende på grundmaterialet, en del skevheter som vi vet om. Sånt är livet när man har ont om tid att rita kartor.

Vid elvatiden på förmiddagen hämtade David (inte Tbilisi-David utan en annan, populärt namn i de traditionstyngt kristna länderna Georgien och Armenien) upp oss i sin Lada Niva för transport till Jerevan. Med oss tre kartritare + Nelli (tolk och allmän fixare åt oss i Armenien) som passagerare blev det ganska trångt trots att vi surrat fast packningen på taket. Färden gick över ett bergspass på cirka 2200 meters höjd och förbi den stora sjön Sevan. När vi kom fram checkade vi in på hotell Olimpia, åt mat och diskuterade GIS-system på Forestry Training Centres kontor. Senare var Pavel och jag och tittade på Segerparken där vi ska rita karta medan Jan-Olov försökte fixa fram grundmaterial åt oss. parken hade ungefär det man kunde förvänta sig: enorma monument, T34-tank, nöjesfätl, sjö och en del halvt igenvuxen parkskog.

Bilen packas.

Nellis farbror, Nelli och Jan-Olov utanför kontoret i Koghb.

Motorvägen förbi Sevan.

Statyn "Moder Armenien" i Segerparken.

Sovjetiska stridsvagnar skäms man inte för att ha kvar.

Pariserhjul fanns det också i parken.

Hund i knipa

Andra och sista kartritningsdagen vid Zikatar. Jag klättrade upp och ner i branta bokskogssluttningar hela dagen. Det mest spännande som hände var att jag och Pavel räddade en hund som ramlat ner i en damm. I dammen var det endast cirka 30 centimeter vatten och den hade två meter höga betongkanter som gjorde det lite svårt för hunden att ta sig upp.Vi hivade ner en lång planka som det gick att klättra upp på men det krävdes viss övertalning för att den dumma jycken skulle förstå det.

På kvällen satte vi oss i datarummet (tyvärr inget internet här uppe på bergstoppen) och digitaliserade. Jag gjorde klart hela min del av Zikatarkartan och Pavel jobbade med Ogaskura. Jan-Olov gör all sin kartritning direkt i en tablet-PC och kunde därför ta det lugnt i stället.

Bildserien "Pavel räddar en hund".

En del av den riktigt fina bokskogen.

Äppelträd med mycket frukt.

Skylten vid infarten till Zikatar.

Kartritning vid Zikatar

Relativt tidig uppstigning och som grädde på moset också ytterligare en timmes tidsförskjutning. Armenien ligger tre timmar före Sverige. Efter frukost bestående av det gamla vanliga, det vill säga ägg, getost, bröd, korv och te, gav v oss ut för att titta på terrängen i det vacka vädret. Eftersom vi nu befinner oss på cirka 1300 meters höjd så var det svalt och skönt trots solsken. Terrängen består till större delen av öppen och fin lövskog, mestadels bok och ek. Bitvis är det rena urskogskaraktären med kvarliggande döda jätteträd. Kuperingen är dock inte att leka med så några snabba kilometertider lär det inte bli här.

Kartritningen gick hyfsat för mig, men grundmaterialet var väl som vanligt inte riktigt så bra som vi hoppats trots att kurvorna visst var gjorda av sovjetiska militären någon gång. I skogen är det inte lika många lösgående kor som i Georgien men däremot fler grisar.

Stället vi bor på är ett kapitel för sig. Just nu är det en byggarbetsplats där det jobbas hårt för att vägen hit, hotellrummen för 43 personer, basketplanen och poolen ska bli klara i tid. Allt det här är finansierat av världsbanken och ska tydligen bli någon slags utbildningsanläggning inom skogsskötsel.

Mina kartritarkollegor är så snabba att de blir lite suddiga på bild.

Den delen av terrängen som inte är skog består av hagmark och gamla fruktodlingar.

Huvudbyggnaden vid Zikatar.

Dött träd i skogen. Möjlig kontrollpunkt?

Stora levande träd finns det också gott om.