Occidentering

Allt var inte längre och tuffare förr

2011-04-26T21:08:00.001+02:00

Mitt liv som Claesson, vecka 6

2011-04-17T21:26:00.003+02:00

Måndag: Uthängning av kontroller i Källviken inför teknikträningspremiären. Kändes segt efter att ha ritat karta hela dagen. Kände även av lite ont i vänster knä som jag fått efter Rånäs. 1.10h

Tisdag: Vila, men ganska mycket kartritning.

Onsdag: Slingan. Se nedan. 0.40h

Torsdag-Lördag: Fick lite ont i halsen efter onsdagens träning och pendlade mellan att tro att det var en förkylning på gång igen och att det nog bara var något astma- eller allergiaktigt. Ingen träning alls för säkerhets skull.

Söndag: Kände mig frisk på lördagkvällen och bestämde mig för att åka ner till Karlskoga och springa Letälvsträffen. Upptäckte redan till första kontrollen att jag inte var pigg idag. Inledningen av banan var riktigt tuff och jag trodde det skulle bli en plåga bara att ta sig runt de dryga 10 kilometerna. Men efter de fem första kontrollerna var det i stort sett bara väglöpning kvar så det blev inte så jobbigt ändå. Mina 76 minuter var dock minst 5 för många för att jag skulle vara nöjd med dagen. Gjorde inga större orienteringsmisstag och jag tror att jag tog vägval som var lämpliga med min dagsform. Totalt inklusive uppvärmning 1.26h.

Totalt denna vecka: 3.16h

Slingan, försök 2

2011-04-13T21:47:00.002+02:00

Äntligen hade jag tid och möjlighet att genomföra en slinga igen för att se om träningen gett något resultat. Idag var dom yttre förutsättningarna närmast perfekta. Ren och fin asfalt, vindstilla och nya skor så allt utom en rejäl putsning av min första tid vore en besvikelse. Startade lite mer optimistiskt den här gången och tyckte att jag kom in i ett bra tempo, hela tiden på gränsen till mjölksyra. Efter 600 meter mötte jag Jerker, Jesper och Pelle som skrek något om att jag inte tog i tillräckligt. Lät mig inte påverkas något särskilt av det, är van vid att folk tycker jag ser avslappnad ut även när jag ligger på max. Trots några negativa tankar som dök upp strax före halvvägs så orkade jag kämpa ordentligt hela vägen. Till slut stannade klockan på 11.54. En klar förbättring alltså, men fortfarande långt ifrån bra. Trots allt väldigt nöjd med att ha orkat ta ut mig ordentligt. Planen från början var att även springa några intervaller, men var så slutkörd att det bara blev en lite längre nedjoggning i stället.

Mitt liv som Claesson, vecka 5

2011-04-11T20:25:00.006+02:00

Måndag: Fortfarande inte helt frisk.

Tisdag: Bestämde mig för att "nu får det vara nog med sjukdom" och åkte upp till Skräddarbacken. Sprang inga intervaller men hängde med elitlöparna hela uppvärmningen och körde sen en egen runda i skogen. En hel del barmark på Tjärnaberget. Total tid 0.50h

Onsdag: Kände mig lite matt efter gårdagens försök till träning och vilade därför.

Torsdag: Sprint-OL-träning nästan på hemmaplan vid Gammelgården. Första träningspasset med karta under hela mitt liv som Claesson. Tävlingsjävulen gjorde att jag sprang lite fortare än vad som egentligen var meningen. Kändes ändå hyfsat bra. Två slingor på 2,6 + 2,2 km. Total tid inklusive uppvärmning och nedjogg: 0.55h

Fredag: Någon slags tävlingspremiär. Startade på Grymnatta där jag råkat anmäla mig till alldeles för lång bana. Målsättningen för dagen var att ta det lugnt och försöka hitta någon slags nattorienteringsteknik. Det lyckades inte så bra. Kändes darrigt redan till första kontrollen och till tvåan hittade jag både ett dåligt vägval och bommade kontrollen med minst 5 minuter. hoppade över kontrollerna längst bort och till slut lyckades jag faktiskt spika några kontroller. Positivt var ändå att kroppen kändes hyfsat bra. Löptid 1.02h, inklusive uppvärmning 1.12h

Lördag: Vilodag. Gjorde en del nyttiga grejer på förläggningen vid Rimbo ishall i stället för att springa Lännasprinten.

Söndag: Rånässtafett som kändes som den riktiga tävlingspremiären. Nu skulle de senaste fem veckornas hårdkörning ge resultat var det tänkt. Tyvärr var det mest de föregående fyra månadernas brist på träning som avspeglade sig i resultatet. Orienteringstekniken satt ändå hyfsat även om det blev några onödiga småbommar. Löptid 1.01h, inklusive uppvärmning 1.11h.

Total träningsmängd: 4.08h

Tre veckor kvar till Tiomila. Nu när snön smält även i Borlänge blir det fokus på orienteringsteknik och tempo.

Mitt liv som Claesson, vecka 4

2011-04-04T17:09:00.002+02:00

Har varit förkyld hela förra veckan och inte tränat någonting. Är dock på väg att bli bra igen så visst hopp finns.

Total träningstid 0.00h.

Hur mycket kostar det egentligen att åka till Afrika?

2011-04-02T17:51:00.011+02:00

Har nu äntligen satt mig ner med mina anteckningar och räknat fram svaret: 33695 kronor och 99 öre.

Uppdelat på olika kategorier fördelar sig utgifterna så här:

Kostnader under 78 dagars resande (det enda som inte är medräknat är uttagsavgifter och växlingsförluster):

Boende 7994.85
Mat 6538.50
Transport 5042.32
Hygien 243.53
Visum mm 2669.08
Internet 226.75
Nöjen 2250.16
Souvenirer 449.79

Totalt 25414.99

Kostnad/dag 325.83

Förberedelser och övrigt:

Vaccinationer 1400.00
Flyg Easyjet 1171.00
Flyg Lufthansa 508.00
Flyg TAP 3370.00
Guidebok 150.00
Malariapiller 446.00
Karta 129.00
Försäkring 580.00
Tågbiljett 177.00
Myggnät 350.00

Totalt 8281.00

Dagskostnad uppdelat på land:

Marocko 333.78
Mauretanien 351.76
Mali 293.82
Burkina Faso 341.36
Niger 560.19
Benin 288.62
Togo 287.93
Ghana 282.48
Senegal 356.77
Guinea-Bissau 348.25

Denna tabell blir lite missvisande då det i vissa länder mest handlat om att resa igenom och då blir transportkostnaden ibland väldigt hög. Till exempel skulle man kunna klara sig undan väldigt mycket billigare i Marocko om man stannar lite längre än vad jag gjorde.

Från början hade jag som målsättning att jag skulle klara mig på 300 kr per dag, men det höll inte riktigt. Jag insåg efter ett tag att jag uppskattade god restaurangmat alldeles för mycket och att jag ibland var lite bekväm när det gällde val av boende. Vad skulle man då kunna göra för att resa billigare i Västafrika än vad jag gjorde? Här är några tips:

Boka inte flygbiljetter som du aldrig använder.

Res tillsammans med någon som du kan dela dubbelrum med. Det går säkert att kapa 25% av mina boendekostnader på det sättet.

Om du har tålamod och tid, res långsammare och stanna längre än vad jag gjorde på samma ställe.

Pruta mer än vad jag gjorde. Många priser är förhandlingsbara.

Om du har den minsta misstanke om att någon service du nyttjar kostar pengar så fråga om priset före, inte efter!

Mitt liv som Claesson, vecka 3

2011-03-29T12:41:00.003+02:00

Träningsläger i Sälen hela veckan. Måndag 21/3:

Måndag 21/3:

FM: Skidor skate 2.00h

Tisdag 22/3:

FM: Skidor klassiskt 1.50h EM: Skidor klassiskt 0.45h

Onsdag 23/3: Före frukost: Skidor skate 0.30h FM: Skidor klassiskt 1.00h

Torsdag 24/3:

FM: Skidor klassiskt 1.45h

Fredag 25/3:

FM: Skidor skate på det blåsiga fjället 1.15h EM: Löpning på asfalt, kändes segt. 0.45h

Lördag 26/3:

FM: Skidor klassiskt 2.15h

Totalt denna vecka: 12.05h

Tyvärr verkar det som om jag dragit på mig en förkylning mot slutet av veckan, kände mig inget vidare pigg under hemresan på söndagen. Eventuellt är det min systers tvååring som smittat mig med något. Lite konstigt att det i så fall tog så lång tid på sig att bryta ut eftersom vi bott i samma stuga och umgåtts hela veckan.

Mitt liv som Claesson, vecka 2

2011-03-17T20:06:00.007+01:00

Måndag 14 mars

Lugn löpning mot Färjegårdarna och Årby och hem igen. 0.50h.

Tisdag 15 mars

Slingan + 3 x 2 minuter intervall. Totalt inklusive uppvärmning och nerjogg: 0.50h

Onsdag 16 mars

Skidåkning klassiskt i Gyllbergen. 1.55h.

Torsdag 17 mars

Intervallträning på Sportfältet, 5 x 1 km. Kändes ganska tungt att springa idag. Totalt inklusive uppvärmning och nerjogg: 0.48h.

Fredag 18 mars

Hade tänkt åka skidor, men när man vaknar upp till en dryg decimeter nysnö och dessutom med ont i halsen blev beslutet att ställa in lätt. Köpte ett par nya Asics DS Trainer för att så småningom ha en chans att putsa rekordet på slingan.

Lördag 19 mars

Följde råden jag tror coach Elofsson hade gett mig och tog ytterligare en vilodag för att försöka hålla mig frisk till nästa veckas träningsläger.

Söndag 20 mars Åkte med föräldrarna upp till Sälen och åkte sedan lite klassiska skidor på eftermiddagen. 1.05h

Totalt denna vecka 5.28h

Slingan, försök 1

2011-03-15T17:18:00.002+01:00

Idag var det äntligen premiärdags i slingan. Ett varv runt Sportfältet med start utanför Maserhallen. 2975 meter av is, slask, grus, blod, svett, tårar och till och med lite asfalt vissa bitar.

Kände mig pigg i benen och tyckte jag sprang på ganska hyfsat även om hjärta och lungor inte riktigt hänger med ännu. När jag såg min tid började jag dock fundera på om det var något fel på klockan. 13.03 är ungefär en minut sämre än vad jag hoppats och två minuter sämre än vad jag vet att jag haft på samma slinga tidigare! Otroligt att man kan bli så dålig bara genom att inte göra någonting!

Straffade kroppen genom att köra ytterligare några korta intervaller efter att jag vilat en stund. 3 x 2 minuter ungefär. Total träningstid inklusive uppvärmning och nedjogg: 0.50h.

Mitt liv som Claesson, vecka 1

2011-03-14T11:32:00.003+01:00

Vad händer när en "vanlig" person får leva som en elitidrottsman? Det tar vi reda på i Mitt liv som Claesson.

Måndag 7 mars

40 min lugn löpning runt Sportfältet. Första träningspasset på mer än en månad, så jag tog det väldigt lugnt.

Tisdag 8 mars

Var med på intervallträningen i Skräddarbacken men sprang egentligen inte några intervaller. Mest lugn löpning med lite lättare fartlek inlagt för att känna på kroppen. 0.45h.

Onsdag 9 mars

Gympa samtidigt med skidskyttet. Körde nästan enbart överkroppen för att spara på benen. 0.25h.

Torsdag 10 mars

Intervaller på Sportfältet, 6 x 1 km. Tog det väldigt försiktigt och blev överraskad att jag faktiskt orkade med allt. Totalt cirka 0.50h.

Fredag 11 mars

Lugn löpning Älvrundan, 0.45h. Hade egentligen tänkt vila, men vädret var så fint att jag stack ut och sprang en liten sväng.

Lördag 12 mars

Skidåkning i Gyllbergen med Sven, nästan hela Vildmarksleden, 3.02h. Fint väder och hyfsat före gjorde att årets första skidpass blev ordentligt långt.

Söndag 13 mars

Vila, trött och ont i hela kroppen.

Total träning denna vecka: 6.27h. 6st pass. 1st med hög intensitet. 1 st längre skidpass.

7 veckor kvar till Tiomila...

Orientering på en ny "hemlig" karta

2011-03-10T20:53:00.000+01:00

Uppdaterar det här inlägget eftersom kartan nu äntligen börjar bli klar. Banan jag springer i filmen finns här nedanför så nu är det bara att följa med och rita in vägvalet.

Hemma igen.

2011-02-27T18:07:00.007+01:00

Efter 2,5 månad i Västafrika tog jag slutligen flyget från Dakar via Lissabon hem till Sverige. Några höjdpunkter från resan:

Musikfestival i Segou, Mali.

Cykelutflykter i Burkina Faso.

Chockturism i Bissau.

Kartritning i Timbuktu, Mali.

Vandring i Hombori, Mali.

Jag blev varken kidnappad eller arresterad för att ha fotograferat denna "strategiska" bro i Niamey, Niger.

Voodoofestival i Ouidah, Benin.

Elefantsafari i Mole, Ghana.

McDonalds

2011-01-24T15:31:00.003+01:00

När man är ute på resa och börjar få lite hemlängtan så brukar det ju vara en enkel lösning att bege sig till den där hamburgerkedjan som är exakt likadan över hela världen. Tyvärr har dock McDonalds inte riktigt etablerat sig på den västafrikanska marknaden ännu, så man får hålla tillgodo med det som finns.

Al Donald i Lomé, Togo:

Ganska nära, men inte riktigt rätt.

Mc Donald i Banfora, Burkina Faso:

Inte ens nära...

En vanlig dag i Ghana

2011-01-13T21:52:00.009+01:00

Redan igår snackade jag lite med en tysk tjej om att åka till Kakums nationalpark idag. På morgonen dök det dock upp lite andra ideer. Två tyska bröder som redan varit i Kakum och inte tyckte det var så jätteimponerande ville hellre ha oss med på någon annan expedition. Efter en ganska långdragen frukost och en del diskussioner bestämdes det att vi skulle ta en gemensam taxi till Wassa Domama Rockshrine.

Attraktionen att se är egentligen bara ett jättelikt flyttblock som tidigare varit en helig plats. Det är dock även en trevlig vandring dit genom regnskog och kakaoplantager och det finns också mojligheter till en kanottur på floden. Tyvärr råkade vi ut for lite missöden på vägen som gjorde att det blev en ganska ansträngande dag.

Redan när vi åkte ut från Cape Coast tyckte jag avgassystemet på taxin skrapade i marken lite oroväckande mycket. Det höll dock ihop hela vägen ut till Wassa, som ligger 5-6 mil norr om Cape Coast, även på den dåliga grusvagen mot slutet. Däremot blev det motorstopp med något elektriskt fel (som visade sig vara bränslepumpen) när någon kilometer återstod till parkeringsplatsen.

Vi lämnade taxichaufforen att försöka fixa problemet på egen hand och började i stället vandra i sällskap med vår guide. Det var en fin promenad i lite halvmulet väder, till en början längs vägen och sedan på mindre stigar fram till den stora stenen. Klippblocket ligger mitt i skogen och är ganska väl dolt av vegetationen, trots att det säkert är tio meter hogt. Man kan gå under det, takhöjden är flera meter, och även klättra upp till toppen med hjälp av nedhängande trädrötter.

På tillbakavägen valde vi en annan väg som innefattade en kanotfärd nerfor floden. Det var inte direkt forsränning, men ändå lite spännande i en ranglig träkanot. Totalt sett var vi mycket nöjda med utflykten, det var väl värt besväret att ge sig ut i bushen en bit.

När vi så småningom, efter att ha liftat en bit med en minibuss, kom tillbaka till taxin så hade chauffören fått hjälp av en mekaniker som fixat problemet hjälpligt. Vi kom dock inte så många kilometer innan även avgassystemet slutligen gav upp. Det blev en hel del trixande for att forsoka få loss löshängande delar av avgasröret, men med hjälp av lite ståltråd kunde vi till slut ta oss tillbaka till Cape Coast. Vår glade chaufför verkade ta det mesta med jämnmod trots alla problem och vi gav honom några extra kronor till bilens reparationsfond. På kvällen smakade det ganska bra med en dusch och en hamburgertallrik pa strandrestaurangen.

Taxin går sönder första gången.

Sara, Martin och Flo.

Klippblocket.

Klättring för att ta sig upp på toppen.

Kanoten.Taxin går sönder andra gången.

Vad vet du egentligen om Mauretanien?

2010-12-28T13:45:00.003+01:00

Tankte att nagot ska ni som sitter hemma och ugglar ocksa lara er sa darfor satte jag ihop en liten fragesport om ett av Afrikas mer okanda lander. (Ber om ursakt for avsaknad av svenska tecken och eventuella stavfel.)

1. Hur stort ar Mauretanien?

1. Drygt dubbelt sa stort som Sverige.
x. Nastan fyra ganger sa stort som Sverige.
2. Lite mindre an Sverige.

2. Mer an 50% av Mauretaniens personbilspark bestar av vilken bilmodell?

1. Peugeot 505
x. Mercedes 190 D
2. Toyota Carina E

3. Hur ser egentligen nymanen ut i Mauretanien?

1. Som pa Mauretaniens flagga.
x. Som pa Turkiets flagga.
2. Nymanen syns inte i Mauretanien eftersom det alltid ar molnigt.

4. Mauretaniens hogsta berg ar:

1. Knappt halften sa hogt som Kebnekajse.
x. Ungefar lika hogt som Kebnekajse.
2. Mer an dubbelt sa hogt som Kebnekajse.

5. Vad ar det vanligaste som kan handa en turist i Mauretanien?

1. Du blir bjuden pa en liten kopp te.
x. Du blir stoppad av gendarmeriet som vill ha dina passuppgifter.
2. 1 och x ar ungefar lika vanliga och intraffar bada minst fem ganger per dag.

Har du alla ratt kan du med gott samvete strunta i att semestra i Mauretanien.

öken

2010-12-11T20:37:00.003+01:00

Tänkte att jag skulle ge ett livstecken i från mig hur litet det än må vara. Ar i Nouadhibou i Mauretanien och på väg söderut nu. Har hittills mest sysslat med ambassadbesök i Rabat och åkt väldigt mycket buss. Sahara har ännu inte visat sig fran sin mest sandiga och heta sida. Idag var det faktiskt molnigt och kallt, det vill säga knappt T-shirtväder. Det farligaste som hände i Västsahara medan jag var där var en punktering, så jag väntar fortfarande på några riktiga afrikaäventyr att skriva hem om.

Resplan Västafrika 2010-2011

2010-11-19T15:30:00.008+01:00

Tänkte att det kanske var dags att skriva något på bloggen nu när jag snart ska åka utomlands igen. Har vetat ganska länge att jag skulle försöka fly vintern i Sverige på något sätt, men det dröjde ganska länge innan jag slutligen bestämde mig för alternativet Västafrika. Tanken är att det är billigt att ta sig till Marocko med flyg och sedan ska jag mestadels utnyttja busstrafiken för att komma längre söderut. Har lite idéer om vad jag ska göra på vägen men inget är hugget i sten ännu.

När det gäller resrutten så kan mycket ändras av olika skäl. Inte minst säkerhetsläget gör att från början strålande planer snabbt kan kullkastas. Det mest kritiska är passagen genom det för tillfället inte helt stabila Västsahara, där är enda alternativet flyg. Även i Mauretanien, norra och östra delen av Mali, nordöstra Burkina Faso, Niger, södra Senegal och Guinea-Bissau har svenska UD lite avskräckande reseråd. Tycker dock att jag läst på ordentligt och har en ganska god uppfattning om vad som är farligt och vad som inte är det.

Nu är väskan packad och nästan allt förberett. Om allt går som det ska kommer jag inte hem förrän i början av mars. Med lite tur kanske det kan bli en orienteringstävling i Marocko också: http://www.sun-o.com/sites.php?sites_id=88

Blev tvungen att köra bilen till skroten också fastän den ser så här snygg ut. Bilprovningen hade synpunkter på massor med saker och hittade rost på alla de mest olämpliga ställena. Om man ser det positivt så slipper jag i alla fall betala garageplats under vintern.

Förhoppningsvis har jag möjlighet att uppdatera bloggen då och då, men räkna inte med några längre reportage.

VM Medel 2010

2010-08-09T20:56:00.002+02:00

Nova Friburgo

2010-02-05T23:37:00.007+01:00

Eftersom Rio de Janeiro var både för varmt och för dyrt för min smak så blev jag inte kvar där så länge. I stället flydde jag upp i bergen i delstatens inland där vädret alltid är betydligt svalare. Under tävlingarna i Cascavel hade jag fått reda på att Brasiliens 5-dagars 2010 skulle gå i Nova Friburgo på bara två timmars avstånd från Rio de Janeiro, vilket kanske borde kunna locka även en del utländska deltagare. "Varför inte åka dit och se efter hur det ser ut?", tänkte jag. Staden är till och med omnämnd i min guidebok, så något måste det ju finnas att göra där. Här kommer alltså ett litet fotoreportage från Nova Friburgo:

Så här ser det ut i centrum.

Typisk bebyggelse i de finare delarna av Nova Friburgo

Linbanan börjar mitt i stan och från toppen har man en fantastisk utsikt.

På Bräun & Bräun finns tysk- och schweiziskinspirerad mat och 282 ölsorter på menyn.

Pico da Caledônia 2219 meter över havet.

Country Clube har en park med en del trevlig sprintterräng.

Under min vistelse i stan bodde jag på Brasiliens kanske lyxigaste vandrarhem.

Jag lyckades också till slut hitta en gammal orienteringskarta från trakten på nätet. Observera att brasiliansk kartritning har utvecklats en hel del de senaste åren, 2001 räknas nästan som orienteringens barndom här. Terrängen har nog däremot inte blivit så mycket bättre. Räkna med kuperat och grönt alltså.

Monte Roraima, Venezuela

2009-12-23T20:18:00.006+01:00

Hela idén med min resa till nordligaste Brasilien och Venezuela var att jag skulle försöka mig på en bestigning av platåberget Roraima som ligger precis där Brasilien, Venezuela och Guyana möts. Berget är välkänt för dess extrema utseende, det unika växt- och djurlivet och ett ombytligt och nyckfullt klimat. Innan jag åkte var jag lite orolig för hur det skulle fungera med gränspassager, växling av pengar (att använda bankomater i Venezuela är inte att tänka på efter som den officiella växlingskursen är genomusel) och att bara dyka upp och fixa den obligatoriska guiden på plats. Allting gick dock väldigt smidigt, jag anlände till gränsstaden Santa Elena de Uairen på eftermiddagen den 16:e december och inom några timmar hade jag hittat ett billigt rum för natten på ett backpackerhotell, växlat pengar och bokat in mig i en vandrargrupp som skulle ge sig av redan morgonen därpå.

Eftersom jag kom helt ensam och hade som högsta prioritet att komma iväg så fort som möjligt, så fick jag vara lite flexibel och ta den modell på vandring som bjöds. Det visade sig vara en standardtur på sex dagar av all-inclusive-typ, det vill säga med infödda bärare som släpade på större delen av utrustningen och lagade all mat. Själv behövde jag bara bära mina kläder, sovsäck och liggunderlag. Det kändes lite underligt när man är van vid svensk fjällvandringskultur. Men å andra sidan har jag inte lagat min egen mat en enda gång sedan jag kom till Sydamerika så varför skulle jag göra det nu bara för att jag råkar vara ute i friska luften? Cirka 2300 kronor för hela paketet kändes i alla fall väldigt överkomligt, jag skulle antagligen göra av med mer pengar på sex dagars resande i Brasilien.

När jag fick se min vandringsgrupp var min första tanke "hur ska dom här människorna någonsin kunna ta sig upp på berget?". Det handlar trots allt om en vandring på 25 kilometer enkel väg som avslutas med en hyfsat brant stigning på 1600 höjdmeter. Toppen på berget ligger 2723 meter över havet vilket även gör det lite extra jobbigt att andas.

Vi var totalt åtta turister, fyra bärare och en guide som packade in oss i fyrhjulsdrivna bilar för transport till indianbyn Paraitepuy som är utgångspunkten för vandringen. I gruppen ingick:

- en sextiotvåårig engelsk-australiensisk datalärare med stort intresse för yoga och miljöarbete, men även en viss höjdskräck.

- ett ungt engelskt par som bott ett drygt år i Venezuela och arbetat med ett socio-etnologiskt forskningsprojekt respektive praktik som arkitekt på motsvarande stadsbyggnadskontoret i en av landets största städer.

- en pensionerad engelska boende i Kanada som arbetat som mellanstadielärare.

- tre venezuelaner i min ålder, två tjejer och en kille. Två av dem arbetade som datalärare och en som någon slags ekonom. I deras utrustning ingick bland annat rosa regnställ med Disneymotiv.

Inga av deltagarna kändes som några egentliga friluftsmänniskor, eller ens typiska backpackers. Alla verkade dock väldigt entusiastiska och taggade inför uppgiften.

I Paraitepuy åt vi en tonfiskmacka till lunch och sedan vandrade vi iväg i ett makligt tempo. Första dagens vandring gick över mjukt böljande gröna kullar på det som kallas "den stora savannen".

Redan ganska tidigt stod det klart att Pamela, den pensionerade mellanstadieläraren, skulle få det jobbigt. Hon klagade över värmen och halkade ganska lånt efter oss andra. En av de venezuelanska tjejerna överraskade dock genom att hålla ett högt tempo både uppför och nedför trots att hon hade en ryggsäck på ryggen och en på magen. Själv klarade jag ganska bra att inte stressa upp mig över att det gick långsamt och att vi tog så många vilopauser.

Till slut var det inte förrän framåt skymningen som vi kom fram till första nattlägret vid floden Ték. När Pamela och hennes privata bärare anlände var det redan kolmörkt och middagen nästan färdiglagad. Maten var förresten utmärkt under hela vandringen, både god, närande och i tillräckligt stora portioner. Eftersom alla bra sittplatser i lägret var upptagna av andra grupper så var det ingen som var så sugen på att sitta uppe länge utan alla kröp in i tälten och somnade tidigt.

Andra dagens vandring började med två flodpassager där vi passade på att bada vid den andra. Efter det började en lång och seg uppförsbacke mot baslägret vid bergets fot. Under första dagen var det mest det otroligt vackra Kukenanberget som vi haft i blickfånget, men idag kom vi allt närmare och närmare Roraimas lodräta klippvägg som var målet för vår vandring. Med en lång lunchpaus och den redan nämnda simturen lyckades vi få även dagens egentligen ganska korta etapp att räcka ända fram till kvällen. Efter middagen blev det en del taktiksnack om hur vi skulle klara av toppbestigningen, den tunna luften, dimman och regnet under morgondagen. Pamela ville ge sig av redan i gryningen för att ha tillräckligt med tid på sig och David, som var näst äldst i gruppen, gjorde henne sällskap. Vi andra tog det lite lugnare och kom inte iväg förrän vid åttatiden.

Ganska tidigt kom vi ikapp Pamela och det stod klart för oss att hon skulle få svårt att nå målet att vara halvvägs vid 11 på förmiddagen vilket krävdes för att hon skulle ha tillräckligt med tid att forcera rampen som leder upp för den sista branten. David var något piggare och hängde med oss andra hyfsat bra ända fram till lunch. Den sista biten blev han dock väldigt trött och klagade över den tunna luften. Efter en lång lunchpaus och lite övertalning lyckades vi dock övertyga honom om att det var kortare väg till toppen än tillbaka igen, och han fortsatte framåt, om än i ett väldigt långsamt tempo.

Den sista biten upp var väldigt varierad med regnskog, sten, regn, dimma och vattenfall att passera. När vi framåt eftermiddagen äntligen klev över kanten så kom dock solen fram för en liten stund. Det var dock det sista vi skulle se av den på ett och ett halvt dygn. Vi tog oss ganska snabbt till den grotta som skulle vara vårt hem på berget. Det finns väldigt få ställen som är lämpliga att sätta upp tält på, men det här var ett av de bästa. Ingen hade någon större lust att ge sig ut på någon längre utflykt under kvällen, utan vi satt med och tittade på regent och dimmolnen som drev förbi. När skymningen började närma sig kom plötsligt vår guide Helio springande med Pamelas ryggsäck. Hon hade efter drygt 11 timmars kämpande i sällskap med sin privata bärare på något sätt lyckats ta sig ända upp! Den sista biten blev dock en pärs i kolmörkret där de fick leta sig fram med bara en dålig ficklampa till hjälp. Men är man bara tillräckligt envis så går tydligen det mesta att genomföra.

Under den fjärde dagen som vi i dess helhet tillbringade uppe på berget var vädret riktigt genomuselt. Det regnade och blåste mer eller mindre konstant från morgon till kväll och den tänkta turen till treriksröset mellan Venezuela, Brasilien och Guyana fick ställas in. Jag sörjde dock inte så mycket över det eftersom jag även fått lite halsont och en lättare förkylning. I stället blev det bara en kortare tur till de naturliga badkar som kallas "Los Jacuzzis", resten av tiden tillbringade vi i våra tält. Under dagen bestämdes det också att Pamela och David skulle åka helikopter ner från toppen eftersom de inte trodde sig klara nedstigningen.

Den femte dagen vaknade vi upp till bättre väder och vi kunde njuta av en vidunderlig utsikt. Helikoptern som skulle komma redan tidigt på morgonen dök dock aldrig upp, så vi fick lämna gamlingarna och en av bärarna ensamma på berget och påbörja dagens långa nedstigning som skulle ta oos ända till första dagens nattläger vid Rio Ték. Det blev en lång dag med ständig nedförsbacke som tog hårt på lår och knän. Rebecka, den engelska tjejen, var den som hade mest problem med detta, men vi tog oss ändå alla fram till målet hyfsat tidigt på eftermiddagen där vi firade med ett efterlängtat bad i floden.

På kvällen bjöds vi på en klassisk pastasås med mycket grädde och det kändes nästan som att vara tillbaka i husvagnen där jag tillbringade hela sommaren. Det kom även fram en del vin och öl ur något hemligt förråd i lägret. Tyvärr nåddes vi också av beskedet att våra vänner på toppen inte blivit upphämtade av någon räddningshelikopter eftersom alla piloter tydligen hade semester idag. De blir tvungna att stanna där de är ytterligare en natt, vilket borde kunna bli lite äventyrligt utan utrustning och mat. Lyckligtvis finns det andra grupper på berget så helt utlämnade är de inte.

Sista dagens vandring avverkades ganska snabbt eftersom vi börjat längta hem på allvar. Tillbaka i Santa Elena var det väldigt skönt att tvätt kroppen och kläderna, äta en pizza och sova i en riktig säng. Morgonen därpå kom så äntligen David, Pamela och den siste tappre bäraren tillbaka efter att två försök att hämta dem fått avbrytas på grund av dåligt väder. De såg ganska trötta ut, men andra vandringsgrupper hade bjudit på mat och husrum på berget, så helt utmärglade var de inte.

För egen del åkte jag ganska direkt tillbaka till Boa Vista i Brasilien igen. Fick höra lite väl många rånhistorier från Venezuela för att jag skulle bli riktigt sugen på att resa ensam genom de mer tätbefolkade delarna av landet.

Några bilder (ska försöka publicera fler när jag har en snabbare internetuppkoppling):

Reser norrut igen

2009-12-15T16:50:00.002+01:00

Efter prisutdelningen för tävlingarna tog jag mig åter tillbaka till Foz do Iguaçu där jag bodde på vandrarhem över natten. Eftersom jag tyckte mig redan ha sett vattenfallen tillräckligt ägnade jag i stället måndagen åt en utflykt till Paraguays lågprisshoppingmekka Ciudad del Este. Hit kommer fok från stora delar av Brasilien och Argentina för att handla billiga elektronikprylar, strumpor, leksaker och begagnade blodtrycksmätare. Själv blev jag ganska trött på hettan, försäljarna och marknadsstånden redan efter ett par timmar och flydde tillbaka till Brasilien igen.

På kvällen gick mitt flyg via Sao Paulo till Manaus, där jag övernattade på flygplatsen och tittade på sköldpaddorna i dammen utanför. På morgonen tog mig ytterligare ett flyg till Boa Vista allra längst norrut i Brasilien. Boa Vista är, likt Brasilia, en planerad stad där myndighetsbyggnader för delstaten Roraimas administration kantar breda, solstekta avenyer. På kvällen blev det dock ganska trevligt när vädret svalnat något och folk börjat leta sig ut på gatorna. Såg bland annat en symfoniorkester som bjöd på livemusik utomhus. Försökte reda ut vad som egentligen krävs för att få resa in i Venezuela, efter lite letande på internet verkar det trots allt som att det bara ska vara att åka till gränsen och stämpla passet. Jag provar i morgon.

Kartorna, klickbara

2009-12-13T17:02:00.000+01:00

Sprintkval

Sprintfinal

Medeldistans

Långdistans

Sydamerikanska mästerskap i Cascavel

2009-12-13T16:07:00.006+01:00

Efter att ha ändrat mina resplaner fram och tillbaka 3-4 gånger blev det till slut bestämt att jag skulle åka till sydamerikanska mästerskapen i Cascavel tillsammans med orienteringsklubben i Santana do Livramento. Detta innebar totalt cirka 22 timmar i tre olika bussar och ingen säng att sova i två nätter i rad. Det är långa avstånd i Sydamerika och orienterarna här är inte så bortskämda. Redan från Montevideo fick jag sällskap av fyra uruguayanska orienterare i 60-årsåldern och i Rivera/Livramento fixade vi gemensamt med gränskontrollerna och fick även en gratis lunch och guidad tur på ett kavalleriregemente (i cowboylandet Uruguay har de naturligtvis fortfarande hästar).

Den specialchartrade orienterarbussen höll samma höga standard som de reguljära bussarna jag åkt med och den blev lagom full när COFRON (Clube de Orientação de Fronteira)-löparna, stora delar av den argentinska truppen och vi uruguayaner packat in oss. Tidigt på fredagmorgonen anlände vi till tävlingsplatsen i den lilla byn São João del Oeste cirka 15 kilometer utanför Cascavel. En snabb frukost och sedan dags att värma upp för sprinttävlingen.

Redan dagen innan hade stafetten avgjorts på samma, inte särskilt spännande, 5000-del över byn och de närmaste omgivningarna och ryktena talade om lätt och snabblöpt. Jag fick till ett hyfsat lopp utan några egentliga misstag och med en 12:e plats tog jag mig på något sätt till finalen som avgjordes på eftermiddagen. Det var bara HD21E som sprang final och tyvärr var det en ganska stor publik som fick se mitt usla lopp där. Att det var exakt samma område och karta som på förmiddagen hjälpte inte, jag både bommade och sprang fel vägval på flera ställen.

Under tävlingarna hade jag valt det billiga, men ändå på ett sätt bekväma alternativet att bo på luftmadrass i en skolsal. I sporthallen alldeles intill serverade lokalbefolkningen frukost, lunch och middag till överkomliga priser och ut till medel- och långdistanstävlingarna som var runt två kilometer bort kunde man välja att gå/jogga eller åka buss.

Lördagens medeldistans var en positiv överraskning, trevlig planterad tallskog, lagom kupering och delvis också rolig banläggning. Lite synd dock att mycket undervegetation gav en klar fördel åt sent startande. Mitt eget lopp var halvbra med några småbommar och ett dåligt vägval.

Efter tävlingen kom tjejerna i COFRON och undrade om jag ville åka med deras buss och titta på vattenfallen i Foz do Iguaçu. "Vi åker om fem minuter", jag funderade snabbt och åkte sedan med. Egentligen hade jag tänkt göra den utflykten först på måndagen, men det var ju ganska bekvämt att åka buss hela vägen fram och sedan ha lite sällskap där. Vattenfallen var imponerande, men blöta, och de två timmar vi var där och såg dem från den brasilianska sidan räckte bra för mig. I bussen på vägen tillbaka fick jag agera engelskalärare, vissa har dock lite svårt att förstå att man kan bo i europa och ha ett annat modersmål än engelska. Det mindre bra med den här utflykten var att det blev dåligt med mat och vila, vi var tillbaka på förläggningen först vid 22.30 på kvällen. Ingen vidare uppladdning för långdistansen.

Jag sov inte heller bra under natten men kände mig ändå hyfsat pigg när det var dags för tävling igen. Eftersom allt är lite hemligt här så var det inte förrän man fick kartan som man fick veta att långdistansen bara var 9 lättlöpta kilometer, vilket kändes som en lättnad för mig. Inledde inget vidare med småbommar både på trean och fyran, sen gick det ganska bra ett tag i den fina tallskogen, men på slutet gjorde jag ett klantigt parallellfel som kostade nästan en minut. Delvis berodde det på att kartritaren överdrivit storleken på gläntorna i skogen ganska kraftigt. Blev till slut mer än 10 minuter efter, vilket var ganska väntat på en så löpbetonad bana.

Sammanfattningsvis så var även de sydamerikanska mästerskapen lyckade arrangemang där det mesta faktiskt fungerade. Totalt var det cirka 450 deltagare, av dessa var nog runt 400 från Brasilien, men Argentina, Chile, Ecuador och Uruguay hade alla representanter på plats. Det icke sydamerikanska deltagandet var begränsat till en belgare, en kanadensisk kartritare som anlände från Argentina och två svenskar (inklusive mig).

Om man ska komma med någon kritik så är det i så fall att terrängval och banläggning kanske inte riktigt håller europeisk toppklass. Att köra stafett, sprintkval och sprintfinal på samma lilla 5000-del kändes som minst två lopp för mycket och man borde kunnat få till lite mer orientering både på medel- och långdistans.

Kartritning i Uruguay 25/11 - 8/12

2009-12-08T17:10:00.002+01:00

Har inte haft tid och ork att skriva dagbok varje dag de senaste veckorna, men här är i alla fall en sammanfattning av kartritningen i Uruguay.

Efter en något strulig inledning ordnade det sig till slut så att jag fick mat och logi på hotellet som ligger på kartan. Området är en stor park på cirka 5 kvadratkilometer som innehåller allt från hönseri och grönsaksodlingar till tennisbanor och hotellrum för 600 personer. Anläggningen ägs av de statliga el- och telebolagen och är mest tänkt som rekreationsanläggning för deras anställda. Hela tiden medan jag har varit här har det varit full fart runt hotellet, det är många skolklasser som åker på utflykter hit så här mot slutet av skolåret.

Det blev till slut kanske inte riktigt så mycket karta ritat som jag önskat, en knapp kvadratkilometer bara, men jag hann även med att göra en del annat. Bland annat arrangerade vi en mindre nybörjarkurs under en lördageftermiddag. De tjugotalet deltagarna var en blandad skara av idrottslärare, scoutledare och även några ungdomar i olika åldrar. De flesta verkade väldigt nöjda med vårt upplägg där vi använde oss av både en enklare skiss av en basketplan och de färdigritade delarna av min karta. Milton höll i större delen av undervisningen och jag satte ut kontroller och försökte hjälpa till med instruktioner på hemmagjord spanska.

Jag hann även med ett kortare besök i Punta del Este som är Uruguays mest kända semesterort. Runt stan finns många fina stränder och semesteranläggningar och centrum är ganska flashigt och dyrt. Hitkommer kryssningsfartygen och de mest välbärgade från Montevideo och Buenos Aires under sommaren. Vissa beskriver det som Sydamerikas Monaco, men det är även här som man tänkt arrangera sydamerikanska mästerskap i orientering 2011. Om de hittar något lämpligt sanddynsområde att kartera kan det nog bli ganska bra.

Etapp 5

2009-11-21T20:29:00.003+01:00

Sista etappen var tydligen jaktstart, men jag hamnade bland de andra blåbären med minutstart. Regn och ingen vidare motivation gjorde att det blev ytterligare en dag med 12 min/km-tempo. Till slut hamnade jag i alla fall någonstans i mitten av resultatlistan. På eftermiddagen var det högtidlig prisutdelning där de som sprungit bäst fick ta emot medaljer eller troféer enlig något system som jag inte riktigt fattade. Det var en fruktansvärd massa klasser på tävlingen och dessutom hölls det långa tal så detta tog sin tid.

Sammanfattningsvis kan man säga att brasilianska 5-dagars var en helt vansinnig tävling i två olika länder med två olika terrängtyper som båda var lika vansinniga. De positiva överraskningarna på tävlingen var att inga kontroller satt fel, resultatgivningen fungerade utmärkt med sportident och Michael Hocks belgiska programvara Helga-O och att kartorna stämde tillräckligt bra för att ge en rättvis tävling. Om man funderar på en OL-resa till Brasilien ska man dock vara medveten om att tidsscheman här är väldigt flexibla, information är en ständig bristvara och att banläggning och terräng inte behöver vara en helt igenom njutbar upplevelse.

Efter tävlingen tog de flesta deltagarna bussen mot Porto Alegre för att påbörja hemresan. Det var dock en äldre uruguayansk herre vid namn Amilcar och två chilenare på väg mot Santiago som också skulle åka midnattsbussen mot Montevideo så jag slapp sitta helt ensam på busstationen och vänta.

Karta etapp 5

Etapp 4

2009-11-20T20:19:00.002+01:00

Svalt och molnigt men inget regn idag. Etappen gick i samma område som igår men med annat TC. Banläggningen var något snällare, vilket gjorde att jag tog mig nästan ner mot 10 min/km. Den brasilianska storstjärnan Leandro Pereira Pasturizza hade dock otroliga 43 minuter på 5,5 kilometer och vann klart idag igen. Jag tror att en del av hemligheten bakom hans framgångar är att han är ungefär 162 centimeter lång och därför slipper böja sig ner hela tiden när han springer på kostigarna. Själv har jag ont i ryggen efter att ha sprungit ihopvikt som en fällkniv i två dagar.

Fixade äntligen klart med gränsformaliteterna och köpte bussbiljett på eftermiddagen. På kvällen var det pizzafrossa med delar av militärlaget. När jag ätit mig proppmätt på olika pizzabitar så kom efterrättspizzan in. Här har dom inte bara ananas och banan på pizzan utan även jordgubbar, choklad, strössel och kolasås.

Karta etapp 4

Etapp 3

2009-11-19T20:06:00.004+01:00

Efter att bussen kämpat sig upp för en gropig grusväg så kom vi idag äntligen fram till TC:t som skulle ha använts igår. Det var utlovat mer teknisk orientering och det visade sig betyda att större delen av banan gick i grönområde.Vilodagen hade inte alls gjort att jag kände mig piggare idag och när det dessutom efter några kontroller blev kolsvart i skogen och satte igång att åska och ösregna så försvann det mesta av min motivation. Jag sprang mest och oroade mig för att min väska låg ute i regnet (som tur var hade någon snäll människa lagt in den i bussen). Det blev även en ordentlig bom när jag lyckades springa över en stor stig utan att se den. Överhuvudtaget var stigarna på kartan vädligt otydliga och svåra att följa. Eftersom större delen av skogen helt enkelt inte var löpbar blev min tid också därefter: 73 minuter på 5,9 kilometer. Såg ingen resultatlista innan jag åkte från tävlingen så jag vet inte vad segrartiden blev. Helt klart är att de som hade tur med vädret hade en viss fördel.

På eftermiddagen klarnade det upp och temperaturen letade sig upp mot 30 grader igen. Jag försökte reda ut hur jag ska åka härifrån på lördag. Troligen blir det en nattbuss till Montevideo och därifrån morgonbussen till Minas där jag ska rita karta. Först måste jag dock se till att stämpla ut mig ur Brasilien och in i Uruguay, vilket inte är det lättaste i den här stan.

Karta etapp 3

Inställd etapp

2009-11-18T19:56:00.002+01:00

Vaknade upp till mulet, fuktigt och kvavt väder. När det var dags att ta bussen ut till tävlingen hade det börjat ösregna och det blev bara värre. Med några kilometer kvar till TC mötte vi arrangörerna som kom med beskedet att etappen blivit inställd. Det var nog ett klokt beslut, vägarna var fulla med vatten och knappt farbara och tydligen fanns det väldigt begränsat med regnskydd vid start och mål. Som tur är så finns det ju en vilodag i morgon då de tänker försöka köra etappen i stället.

På kvällen var det officiell invigningsfest för tävlingen. Vi bussades ut till en restauranglokal på landet där det var prisutdelning för de två första etapperna och vi bjöds på lokala specialiteten Churrasco (grillade revbensspjäll) och även musikalisk underhållning.

Gaúchokulturen (en sorts sydamerikanska cowboys) är förresten väldigt stark här, det är inte ovanligt att se män i traditionell klädedräkt och hästkärror på gatorna. Det dricks även enorma mängder Chimmarao, ett grönt te som sugs genom ett sugrör i metall som även fungerar som tesil.

Etapp 2

2009-11-17T19:47:00.002+01:00

Samma tävlingsområde som gårdagen och liknande banläggning också. Idag var det dock betydligt varmare och jag tog totalt slut på andra halvan av banan. Med ett lopp utan några större orienteringsmisstag var jag ändå bara 8 minuter efter.

Det är totalt cirka 250 deltagare på tävlingen och vissa har åkt riktigt långt för att komma hit. Det finns till exempel löpare från Fortaleza, Joao Pessoa och Recife långt uppe i nordöstra Brasilien och även några enstaka deltagare från Argentina och Uruguay.

På eftermiddagen letade sig temperaturen upp mot 35 grader och jag orkade inte mycket mer än att ligga på sängen med fläkten på maxfart.

Kartan från etapp 2

Etapp 1

2009-11-16T17:34:00.002+01:00

Tidig uppstigning eftersom avfärden med buss till första etappen skulle vara redan 07.30. Bussen dök dock aldrig upp, det visade sig att den parkerat runt hörnet i stället för framför infarten till regementet som vi trodde. Totalt var vi åtta personer som i stället fick skjuts av några schyssta militärer ut till tävlingen.

När vi lite sent anlände till tävlingsplatsen var det dags för nationalsånger. Mössor av, givakt mot flaggan och sedan spelades samtliga verser av både Uruguays och Brasiliens hymner. Det märks att orientering fortfarande till stor del är en militär sport här. Dagens etapp gick förresten i Uruguay, men det spelade inte så stor roll eftersom gränsen är ungefär lika öppen som mellan Norge och Sverige.

Redan vid starten stod det klart att det skulle bli räserterräng. Extremt öppen och lättlöpt planterade eukalyptus och tallskog så långt ögat nådde. Jag tyckte att jag startade i ganska bra fart, men sedan blev jag bara tröttare och tröttare och på slutet gjorde jag dessutom några väldigt klantiga bommar. Resultatet blev inte alltför imponerande, nio minuter efter på 8,2 kilometer. Segrarens kilometertid: 4.38.

På eftermiddagen blev det en shoppingrunda i taxfree-zonen på uruguayanska sidan av gränsen, men det enda köpvärda jag hittade var en mjukglass.

Karta etapp 1

Träning inför 5-dagars

2009-11-15T17:26:00.003+01:00

Hade lyckats lista ut att det var avfärd till dagens träning klockan 09.00 och runt 09.30 kom det också en minibuss och några andra fordon för at hämta upp oss som stod och väntade. Träningen var på en två år gammal karta som stämde bra när det gällde vegetation och planbild men var lite mer tveksam i kurvbilden. Terrängen bestod mest av ganska tät lövskog med inslag av halvöppen betesmark. Jag sprang runt i en dryg timme och studerade hur kartan var ritad.

Efter träningen for vi direkt till en buffetlunch som var väldigt god. På eftermiddagen började det regna, men det var faktiskt första gången det gjort det på dagtid sedan jag kom till Brasilien.

Träningskartan

Vinterns första snö

2009-09-30T16:31:00.001+02:00

Snart dags att fly utomlands...

Osammanhängande rapport

2009-03-08T19:33:00.004+01:00

Först de goda nyheterna:

Det finns sköldpaddor på kartan jag ritar! Detta fick mig naturligtvis att tänka på den berömda sköldpaddsskogen i Grekland där Per Forsgren (då Samuelsson) enligt egen utsago nästan blivit omsprungen av en sköldpadda. Själv har jag aldrig sprungit orientering i Grekland men nu i vår finns faktiskt chansen: http://www.chalkidiki-sun-open.com/ Cirka 2000 kr tor Arlanda-Thessaloniki med Czech Airlines, någon som ska med?

En något blyg Sköldpadda.

Sedan de mindre goda nyheterna:

Jag har blivit förkyld, vilket gjorde att jag missade lördagens OL-träning och chansen att ta revansch på den fruktade Ahlatibelkartan. Här finns de pinsamma resultaten från förra besöket: http://hostost.com/results/2007/071028em.htm

Jag försöker i alla fall kämpa på med kartritningen och har hittat en del riktigt intressant terräng med mycket sten och branter. En del är naturliga formationer men det förekommer även gamla stenbrott.

Intressanta stenformationer.

Kartritning + finkultur

2009-02-28T20:46:00.003+01:00

Nu har jag ägnat fyra dagar åt kartritning i Ankara och hittills har det gått ganska snabbt framåt. Terrängen är lättritad och grundmaterialet bra så sammantaget tror jag att det här kommer bli min mest snabbritade karta någonsin. Det största problemet är att klassificera vegetationen, gränsen mellan öppen mark, halvöppet, vit skog och ljusgrönt är ofta väldigt flytande.

På kvällarna har jag haft middagssällskap av olika medlemmar i universitets orienteringsklubb varje dag. Vissa har varit väldigt ihärdiga i att försöka lära mig turkiska och ett och annat har jag nog faktiskt också lyckats snappa upp. I torsdags hade jag ett tufft program med både klubbträning och konsert.

Träningen samlade imponerande många deltagare, nästan 20 stycken av varierande åldrar och kön. Först körde vi lite uppmjukningsövningar, bland annat den välkända skånska "möllan" och sedan joggade vi iväg i maklig fart. Tränaren Levent tog täten och så småningom ökade tempot. Levent sprang med ett imponerande lätt löpsteg ifrån alla sina adepter trots att han hade på sig något som jag tyckte såg ut som en kofta. I sista uppförsbacken var det bara jag som orkade hänga med och vi avslutade sedan med lite nerjoggning runt friidrottsbanan. Stadion här har en fördel och en nackdel jämfört med den på Cypern. Den är visserligen 400 meter, men den har också gropig kolstybb som gör att det blir betydligt mer tungsprunget, särskilt när vädret är så blött som det varit här de senaste dagarna.

Efter träningen blev det en snabb dusch för att komma i tid till konserten. Totalt var det åtta stycken kulturellt intresserade orienterare som var med. När jag först fick förklarat för mig vad för slags musik det skulle bli så hade jag av någon anledning uppfattat det som en munspelskonsert (det lät lite konstigt, men jag reflekterade inte så mycket över det). Väl på plats visade det sig dock vara turkiska militärens blåsorkester som bjöd på blandade godbitar. De var naturligtvis väldigt duktiga, men jag tyckte repertoaren var lite tråkig. "Bridge over troubled water", "Satchmo" och ett potpurri på Frank Sinatras största hits kändes ungefär lika mossigt som hela den turkiska militären som institution.

Idag är det lördag och därför fick jag lite sällskap av Erdinç under kartritningen. Erdinç är den som tillsammans med flickvännen Elif har ansvaret för det mesta som rör kartor i klubben här och nu var han lite intresserad av att se hur det går till när jag ritar karta med hjälp av handdator och GPS.

Mitt lördagsnöje bestod av biljardspel, en aktivitet som jag inte kan minnas när jag sist ägnade mig åt. Lyckligtvis var inte mina motståndare Mehmet och Bilal så mycket bättre än mig.

Turkiska militärens blåsorkester.

Större delen av kartan är ganska detaljfattig så därför blir man väldigt glad av att hitta en så här fin brant. Det är till och med lite hällmark uppe på.

Utsikt vid lunch idag.

Ankara

2009-02-24T21:13:00.003+01:00

Nu har jag installerat mig i Ankara för avslutningen av min kartritnings- och orienteringsresa i främre Asien. WWOP-resan till Turkiet, Cypern, Israel/Palestina och Jordanien blev som väntat lite lagom stressig så att hinna rapportera något på internet var i stort sett omöjligt. Jag kommer dock att försöka lägga upp lite bilder och kommentarer här på bloggen så småningom. Prova att bläddra lite neråt så kanske du hittar något intressant.

I Ankara möttes jag tyvärr av lite snö, men jag räknar med att det ska gå ganska bra att rita karta ändå. Än så länge har jag egentligen bara fixat med grundmaterialet och gått en långpromenad runt hela det planerade området. Terrängen är kuperad och till stor del öppen. Den skog som finns är planterade ungtallar och lite gamla olivlundar. Lite stenformationer som gör orienteringen intressantare finns det också.

Precis som på nordcypern bor jag på ett universitetscampus. Ankaradelen av Middle East Technical University är dock betydligt större och äldre och nu är det dessutom proppfullt med studenter här. I terrängen fick jag däremot vara ensam. Långpromenader i blötsnö verkar, av förståeliga skäl, inte locka turkiska ungdomar särskilt mycket.

Utsikt från rumsfönstret. I stort sett snöfritt här nere.

När man kommit ytterligare 100 meter över havet är det lite mer snö. Här är några branter som inte var så fantastiskt bra ritade på den gamla kartan över området.

Hela kartan ligger på universitetets mark som är ett enormt stort oexploaterat område i Ankaras utkanter. Om man lyfter blicken lite så syns det dock höghus i nästan alla riktningar.

Limassol

2009-02-17T22:29:00.001+01:00

Idag körde vi tidig morgontävling vid Limassol på södra Cypern. Numera verkar det nästan finnas lika många britter och ryssar som grekcyprioter här. Kartan, som jag snabbreviderat och inte blivit helt nöjd med, sträckte sig över några buskklädda kullar vid ruinerna av den antika staden Amathous. Tyvärr inga lokala deltagare på denna tävling utan det var bara 15 nordiska turister på WWOP-resa som startade.

Utsikt från tävlingsterrängen in mot staden.

Peo Bengtsson som vanligt lätt i steget.

Parasollen på stranden står oanvända den här tiden på året.

Tävlingen på norra Cypern

2009-02-16T21:40:00.001+01:00

Innan tävlingen fanns det vissa farhågor om dåligt väder, militärerna var till och med på väg att ställa in sitt deltagande. Men på morgonen klarnade det upp och Cypern visade sig från sin bästa sida under förmiddagsloppet. Tävlingsledaren hade mot banläggarens vilja bestämt att alla deltagare, även de som var rena nybörjare, skulle ut på den tuffa 3,5-kilometersbanan som egentligen var avsedd enbart för WWOP-resenärerna så det blev en del långa löptider och utgått i resultatlistan. Trots det verkade de flest nöjda med dagen och det talas redan om en andra internationell orienteringstävling på nordcypern.

Spänd förväntan före start.

Kjell Einarsson stämplar vid branten som var näst sista kontroll.

En av turkiska militärens representanter stämplar vid en annan brant.

Denna dam tog en pallplacering i boots. Det finns dock vissa misstankar om kompislöpning med Ingvar Braaten.

Var kan kontrollen vara?

Snart dags för tävling

2009-02-16T06:40:00.004+01:00

Jag har inte haft tid att skrva så mycket här de senaste dagarna men nu har i alla fall WWOP:s resa Främre-Asien-resa börjat. Igår och i förrgår sprangs det väldigt fina orienteringstävlingar i Antalya på den turkiska sydkusten och nu är det snart dags för Nordcyperns första internationella orienteringstävling. Tyvärr är inte vädret helt strålande. Ihärdigt regn kommer nog att göra banorna tuffa eftersom det är ganska många leriga uppförsbackar som ska passeras.

Så här ser terrängen ut när de är fint väder.

Hänt sedan sist

2009-02-02T20:09:00.002+01:00

Det har varit småfågeljakt i skogen. Lyckligtvis höll sig jägarna borta från min karta men det smällde ganska bra lite längre bort.

Jag har blivit spådd i turkisk kaffesump. Tydligen ska jag besöka fyra olika platser och träffa en kvinna med en fågel i handen.

Det har äntligen slutat regna och nu ser prognoserna väldigt bra ut för de närmaste dagarna.

Jag har ätit de flesta måltiderna i universitetets matsal som serverar både lunch och middag alla dagar fastän det är lov. Maten är någon slags turkisk husmanskost som inte är så exklusiv men det är i alla fall väldigt enkelt att bara kliva in och äta sig mätt och sedan sticka ut i skogen igen.

En typisk brant på kartan.

Lerigt

2009-01-31T19:03:00.005+01:00

Orkar inte skriva så mycket idag men jag har i alla fall ritat karta och vädret har blivit lite bättre. Här är några terrängbilder:

Öppen och lättlöpt terräng.

Det finns ganska många leriga kullar och efter de senaste dagarnas regnande så är det halt!

Bortresa

2009-01-29T19:19:00.005+01:00

Eftersom jag har internet på rummet så kommer det en rapport från Cypern redan nu. Jag flög från Arlanda i går morse. Min syster var väldigt snäll och skjutsade mig till flyget så att jag inte behövde gå upp tidigare än 05.30. På det korta stoppet i Riga hann jag inte med mer än att äta en macka men under mina 6,5 timmar i Istanbul passade jag på att turista ordentligt i Stora Basaren som jag inte hann med att se under mitt förra besök i staden. En liten besvikelse faktiskt, andelen krimskrams var ungefär den samma som på Borlänge marknad, enda skillnaden var lite fin arkitektur och några vattenkranar i hörnen. När jag kom fram till Ercan, eller Lefkoşa eller Lefkosia eller Nicosia eller vad flygplatsen egentligen heter, så möttes jag av Özkan och hans assistent Evren. Özkan är ansvarig för idrottsanläggningarna på ODTÜ:s (Mellanösterns Tekniska Universitets) nordcypriotiska campus och den som ska se till att jag har något att göra här på Cypern. Från flygplatsen var det en bilresa på runt en timme till universitetet så det hann bli ganska sent innan jag äntligen kunde fick krypa i säng.

Förmiddagen idag ägnades åt att undersöka vilka kartritningsmöjligheter som egentligen finns runt universitet. Till hjälp hade jag, förutom Özkan och Evren, även Tolga som jobbar med byggnationerna på området (campuset är nybyggt och en hel del arbeten pågår fortfarande) och hade full koll på vad som var universitets mark, vad som var privat och vad som var "allmänt". Kartritningsmässigt var det enbart positiva besked, det finns en hel del intressant terräng, både öppen och skogbeväxt, och det verkade helt tillåtet att rita karta nästan överallt även om man kanske får visa lite hänsyn till odlad mark på vissa ställen. Vi bestämde även att jag skulle prioritera att rita en ny skogskarta först och sedan revidera den redan befintliga sprintkartan över campusområdet i andra hand.

Efter ett besök i universitetets lunchmatsal satte jag mig med datorn och en autocadritning och försökte få till något slags grundmaterial att jobba med. När jag även fått in grundmaterialet i handdatorn och varit ute och testat litegrann i regnet så kände jag mig ganska nöjd. Någon egentlig kartritning hann jag dock inte med innan solnedgången.

Det är ganska öde på universitet just nu eftersom de flesta studenter har lov, men nu på kvällen följde jag i alla fall med Evren och hälsade på i en studentkorridor hos några doktorander/lärarassistenter. Så exotiskt med besök från Sverige var det kanske inte när de själva kom från Fiji(!) och Jordanien.

Atlasjets Airbus 320 som jag flög sista delen av resan med.

Alla bekvämligheter finns på mitt rum i universitetets gästhus. Hotellstandard i stort sett.

Kanske blir både terrängen i förgrunden och bakgrunden med på kartan. Fler terrängbilder blir det när vädret är lite bättre än idag.

Sista skidpasset

2009-01-26T17:02:00.004+01:00

Igår var jag och Sven i Gyllbergen och åkte i den fuktiga nysnön. Mycket snö, men något svårvallat i de manuellt uppkörda spåren. Det blir i alla fall det sista skidpasset, om inte för säsongen, så i alla fall för de närmaste två månaderna för min del. I morgon lämnar jag kylan och åker söderut för att rita karta på Cypern och i Turkiet. Lite semester och orienteringstävlingar i Israel är det meningen att jag ska hinna med däremellan också. Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad medan jag är borta, tror jag kommer ha hyfsad tillgång till internet för det mesta.

Vinter

2008-10-30T19:56:00.001+01:00

Den första snön har kommit till Gyllbergen och i morgon väntas det mer.

Reklam!

2008-10-24T21:50:00.001+02:00

Middle East Tecnical Universitys Nordcypern-campus.

Reklam

2008-10-24T21:29:00.003+02:00

Sumas Mountain, Vancouver, Kanada. Magnus Johansson avslutade jobbet med kartan.

Reklam...

2008-10-24T18:44:00.003+02:00

Fler kartor jag ritat på:

Gyllbergen, mångårigt hobbyprojekt söder om Borlänge.

Idkerberget, angränsande till Gyllbergen men lite annorlunda terräng.

Reklam...

2008-10-24T18:12:00.005+02:00

Några kartor jag ritat på de senaste åren:

Ogaskura Valley utanför Kutaisi i Georgien. Ritat tillsammans med Pavel Ivanov.

Zikatar i norra Armenien. Ritat tillsammans med Pavel Ivanov och Jan-Olov Andersson.

Torsdag 18/9, Hemresa

2008-09-18T10:48:00.000+02:00

Klev upp onödigt tidigt (visade det sig) och promenerade till flygplatsen. Vädret var lite fuktigt och faktiskt det närmaste regn jag upplevt under de senaste två veckorna. Incheckning och säkerhetskontroll gick mycket fortare än jag trodde så det var gott om tid för frukost innan planet mot Philadelphia lyfte. Inrikesflygningarna i USA med US Airways har på senaste tiden utvecklats till rena budgetflygen där allting utom prislappen håller Ryan-Air-klass. På den internationella flygningen till Stockholm fick man i alla fall mat så att man överlevde, men särskilt gott var det inte varken nu eller när jag flög i motsatt riktning. Sammantaget så är inte US Airways något flygbolag jag skulle rekommendera om inte alternativen är mycket dyrare.

Det här dygnet blev ganska kort med nio timmars tidsomställning och nu när jag sitter på Arlanda och skriver det här så funderar jag på hur jag ska klara av att hålla mig vaken till en lämplig tidpunkt i kväll så att jag kommer in i någorlunda rätt dygnsrytm direkt.

Onsdag 17/9, Tillbaka till Seattle

2008-09-17T10:47:00.000+02:00

Packade ihop mina saker på morgonen och hoppade sedan på Greyhoundbussen mot Seattle. Detta klassiska sätt att resa har lite dåligt rykte nuförtiden, men jag såg varken till några fyllon eller uppenbart kriminella under mina dryga fyra timmar på bussen. Gränspassagen in i USA gick överraskande snabbt för min del. Visade upp min gröna lapp som satt fasthäftad i passet sedan förra besöket och sedan var det bara att kliva på. I centrala Seattle bytte jag till lokalbussen ut mot flygplatsen och tog mig sedan med en kort promenad fram till mitt motell. Eftersom det fortfarande var ganska tidigt på kvällen så stack jag ut på en löptur för att reka lite hur jag skulle ta mig till flygplatsen i morgon bitti. Det kändes bra att springa så jag tyckte det var lika bra att köra lite intervaller på gatorna i ett bostadsområde. 8 x 2 minuter blev det till slut, men jag skulle nog ha kört lite längre intervaller eftersom jag hade svårt att komma upp i någon riktigt hög puls. Kanske är jag bara i bra form? Har i alla fall anmält mig till Avestas medeldistans i helgen så vi får se hur det går då med jetlag och allt.

Tisdag 16/9, Avslutning

2008-09-16T10:46:00.000+02:00

Ägnade en stor del av dagen åt att digitalisera karta. När jag var klar med det så var det dags att ta tag i ekonomin och tidredovisningen. Fick till slut ordning på det mesta. På kvällen var det meningen att jag skulle åka ner till centrala Vancouver för att lämna tillbaka bilen som jag lånat, promenera lite och äta middag med Andrea och Magnus. Det visade sig dock att Andreas bil, efter att ha fungerat klockrent tidigare, helt enkelt inte ville starta idag. Eventuellt kanske det bara var så enkelt att bensinen var slut. Tydligen hade något liknande inträffat tidigare. Lösningen blev i alla fall att jag lämnade bilen där den stod och att John skjutsade mig istället. Middagen åt vi på Granville Island, vilket tydligen var precis i närheten av där Henrik Löfås ritade karta när han var i Vancouver. Efter att ha ätit gott så var det dags att säga adjö till Magnus och Andrea.

Måndag 15/9, Sista dagen med fältarbete.

2008-09-15T10:45:00.000+02:00

Åkte ut till Sumas Mountain för att försöka avsluta kartan på ett snyggt sätt. Den bit som återstod var den nedersta delen av sluttningen ner mot den lilla sjön Chadsey Lake. Tanken är att det ska bli ganska enkelt för den som vill att utöka kartan med området runt sjön så att det går att få ut lite längre banlängder. När jag parkerade bilen på morgonen så träffade jag en kille från BC Hydro som jobbade med att bygga en ny mast uppe på berget. Det står redan två master där uppe, men det finns en förberedd yta där man ska sätta upp en tredje. Förhoppningsvis ska det inte behövas mycket ändringar på kartan när de är klara.

Söndag 14/9, Stawamus Chief

2008-09-14T10:27:00.000+02:00

Idag var det dags för en mycket speciell orienteringstävling. Platsen var berget (eller klippan kanske man snarare ska säga) Stawamus Chief utanför Squamish en bit norr om Vancouver. På vägen ut fick jag för första gången sedan jag kom till Vancouver chansen att träffa gamla Tunalöparen Ted de St Croix som var en av dem som samåkte med oss i Rance-vanen dit. När vi kom fram hade vi en timmes promenad längs en stig genom skogen med cirka 600 meter stigning upp till TC som låg uppe på en av de mer avsides belägna hällmarksområdena i området. Vi märkte redan nu att vi orienterare inte var direkt ensamma på berget utan det var massvis med turister som tagit chansen att klättra upp denna sensommardag med fantastiskt fint väder. När alla tagit sig upp och Magnus kommit tillbaka från utsättning av kontrollerna så startade tävlingen. Det fanns två banor, 2,2 eller 1,2 kilometer och kartan var i skala 1:2500. Terrängen var extremt hällmarksbetonad med endast lite öppen tallskog och buskar på vissa ställen. En extra spänningsskapare var naturligtvis också att på vissa ställen var kartkanten ett 600 meter högt stup, vilket är lite läskigt när man springer på en sluttande häll strax ovanför.

Jag startade ganska sent i startfältet på den långa banan och tyckte att jag kom in bra i orienteringen i början av banan som gick uppe på den högsta toppen i området, 3rd Peak. Efter ett tag sög dock de branta uppförsbackarna musten ur benen och jag började bli trött. På väg in till trettonde kontrollen gjorde jag ett klassiskt parallellfel och fick läsa in mig på kontroll 14, vilket ledde till en tidsförlust på runt en minut. Ut från sjuttonde läste jag fel på några branter och gjorde en extra sväng som inte bara var längre utan även innehöll 15 meter extra stigning. Tyckte dock att det kändes hyfsat att springa under hela banan. När alla kommit i mål och tiderna lästs av visade det sig att jag tagit hem min första seger i nordamerika. Tvåa var Thomas Nipen som var en knapp minut efter. Mina 36 minuter säger nog lite om hur extrem terrängen var.

När vi efter tävlingen även hunnit med att plocka in kontrollerna och titta lite mer på utsikten så åkte vi till en närbelägen sjö och badade. Lite svalt i vattnet var det, men det får man nog räkna med i mitten av september även om vädret varit varmt de senaste veckorna. På kvällen digitaliserade jag lite mer karta och planerade hemresan. Jag blir nog tvungen att bo på motell natten innan avresan för att ha en chans att hinna med planet.

Kartan

Lördag 13/9, Grönområden

2008-09-13T10:26:00.000+02:00

Fortsatte att rita områden som är ganska olämpliga för orientering överhuvudtaget men som behövs för att kartan ska hänga ihop. Idag var det mer näst intill ogenomträngliga grönområden än kuperingen som var problemet. Tur att det finns en stig genom djungeln som gör att det går att ta sig igenom i alla fall. På kvällen åkte jag tillbaka till stan för att förbereda mig för morgondagens tävling.

Fredag 12/9, Mer branter

2008-09-12T10:25:00.000+02:00

Bodde på campingplatsen och gav mig på morgonen ut för att rita lite ännu längre ned på sluttningen. Hittade mest branter och nedfallna träd idag och blev lite less när jag insåg att det inte fanns någon mer fin terräng som jag skulle hinna rita innan det är dags att åka hem. Det är bara att inse att om de intressanta områdena i utkanten av kartan ska bli ritade så får det bli någon annan som får göra det. Jag stannar i alla fall en natt till på campingplatsen för att hinna med så mycket som möjligt.

Torsdag 11/9, Varning för stup!

2008-09-11T10:25:00.000+02:00

Idag ritade jag till ett litet område i norra änden av kartan som jag haft ögonen på ett tag men som tidigare varit nedprioriterat. Det visade sig vara riktigt fin terräng med öppen lättlöpt skog, en del kurvbildsdetaljer och en stor sänka som borde kunna skapa bra vägvalsproblem. Kartkanten fick bli ett par 20-metersstup eftersom det nedanför dem mest var brant och detaljfattigt.

Onsdag 10/9, Vilodag

2008-09-10T10:11:00.002+02:00

Bestämde mig för att ta ledigt från fältarbete idag. Efter åtta dagar i rad med 6-7 timmars ritande så kändes det välbehövligt. Satt ganska länge vid datorn och digitaliserade, men kom ändå inte riktigt ikapp med det jobbet. På kvällen var det sedvanlig onsdagsträning, den här gången på Magnus helt nyritade karta "Princess Park". Vi sprang gafflad kavleträning med gemensam start och terrängen visade sig bestå av en del ganska fin skog, lite löpning på gator och ett skolområde. Jag kände mig ganska seg men det var roligt att springa ändå. Efteråt var det social afton med mat på den lokala puben och där fick jag höra ännu mer av eftersnacket från helgens rogaine. Jag hade lite erbjudanden om att vara med i 24-timmarsklassen, men avböjde eftersom det nog skulle inverka lite väl mycket negativt på kartritningen.

Kartan

Tisdag 9/9, Brant sluttning

2008-09-09T10:10:00.000+02:00

Ritade mer brant sluttningsterräng idag. Såg inte till piggsvinet idag trots att jag återvände till nästan samma ställe. Tack vare det fina vädret så har kartritningen gått mycket framåt sedan jag kom tillbaka från Canmore, men det går fortfarande långsamt. Terrängen visade sig vara betydligt mer detaljrik än vad jag trodde när jag började och med ett grundmaterial som till stora delar består av vitt papper så är det inte lätt att få till allting rätt på första försöket.

Måndag 8/9, Piggsvin?

2008-09-08T22:20:00.000+02:00

Dagens kartritning bestod mestadels av en brant sluttning med öppen skog. I ett parti med riktigt höga branter och klippor stötte jag på ett konstigt djur. Tror det kallas "porcupine" på engelska och piggsvin på svenska. Djuret har långa borst över hela kroppen och verkar mest röra sig väldigt långsamt. När jag kom närmare började det klättra upp i ett träd.

Lyckades inte få höjdkurvorna att stämma vid dagens slut, det saknas två kurvor på delar av sluttningen. Knepigt att få ihop det när man inte har något riktigt grundmaterial.

Piggsvinet

Söndag 7/9, Undervegetation

2008-09-07T22:19:00.000+02:00

Ritade ett ganska detaljfattigt område idag. Det som inte saknades var däremot undervegetation, där ljuset kommit ner till marken var det rejält mycket smågranar och ormbunkar.

Lördag 6/9, Jagad av uggla

2008-09-06T22:18:00.001+02:00

Åkte ut till skogen på förmiddagen. Kände mig trött hela dagen och fick inte riktigt så mycket gjort som jag skulle vilja. Blev förföljd av en uggla som verkade försvara sitt revir i nästan en timme. Ugglan flög hela tiden och satte sig på grenar i närheten och stirrade på mig. Trodde först att jag skulle bli attackerad, men det klarade jag mig från.

Den närgångna ugglan

Fredag 5/9, Mer kartritning

2008-09-05T22:18:00.000+02:00

Ritade karta och åkte sedan tillbaka till Vancouver eftersom det nu blivit nödvändigt att digitalisera lite och skriva ut nya rekunderlag. Kom i säng ganska sent efter att ha suttit länge med OCAD på kvällen.

Torsdag 4/9, Födelsedag

2008-09-04T22:17:00.000+02:00

Firade min födelsedag genom att rita karta och knappt träffa en enda människa på hela dagen. Måste passa på att vara ute i skogen nu när vädret faktiskt är bra. Hade ganska stora problem med att få ihop avstånden på en brant sluttning idag, blir nog tvungen att lösa en del av det vid datorn. Övernattade återigen på campingplatsen.

Onsdag 3/9, Träning

2008-09-03T22:14:00.001+02:00

Ritade karta, men avslutade ganska tidigt på eftermiddagen för att ta mig in till den traditionsenliga onsdagsträningen i Vancouver. Idag var det poängorientering i Robert Burnaby Park som gällde. Fint väder och betydligt fler deltagare än för två veckor sedan. Jag lyckades hyfsat med poängorienteringen trodde jag, men när jag var klar och på väg tillbaka till målet märkte jag att jag glömt en kontroll längst bort på kartan, sprang tillbaka och tog den också för att få lite extra träning. Kände mig ganska sliten, troligen både från helgens tävlingar och kartritningen. Försökte digitalisera lite på kvällen men var alldeles för trött för det.

Dagens karta

Tisdag 2/9, Tillbaka till kartan

2008-09-02T22:13:00.000+02:00

Tvättade mina kläder på förmiddagen och åkte sedan, trots lite regn, ut till Sumas Mountain för att fortsätta rita. Det gick över förväntan, idag var vädret faktiskt bättre uppe på berget än nere i stan. Stannade på Vedder River Campground över natten, precis som förra gången jag övernattade ute på "landet".

Måndag 1/9, Kavle

2008-09-01T22:10:00.001+02:00

Barebones avslutades med en budkavle, vilket tydligen är ganska ovanligt i nordamerika. Formatet var att varje lag bestod av fyra löpare, varav en ungdom, som var och en sprang två sträckor. På vissa av sträckorna gick flera lagmedlemmar ut samtidigt enligt 25-mannamodell. Laguppställningarna var i grunden klubblag, men för att alla som ville skulle få springa en lämplig sträcka så flyttade tävlingsledningen en del löpare, vilket visade sig lyckat eftersom tävlingen blev väldigt jämn och spännande. Jag blev snabbt värvad till ett Vancouverlag med Meghan Rance och Andrea Balakova som kompletterades med den snabba D10-löparen Rachel May, som även fungerade som vår lagledare genom att hålla reda på våra sportidentbrickor och starttider. Efter fyra avverkade sträckor med en del strålande insatser, ett halvtaskigt medeldistanslopp av mig och troligen även en felstämpling som ingen verkade bry sig om så fick jag gå ut med tätkontakt på den avslutande sprintsträckan. Sträckan var gafflad och innehöll en del småklurig orientering inne på ett lägerområde med massvis av tipitält. Vid sjunde kontrollen kom jag ikapp Emily Kemp som gått ut först av alla på slutsträckan och vid tionde såg jag Eric Bone i Team USA framför mig. Vid fjortonde gjorde Eric ett litet misstag och jag började få lite närkontakt med honom, det var dock inte förrän vid näst sista som jag verkligen kom ikapp eftersom han tvekade lite vid det nya huset som inte var med på kartan. I spurten om segern var jag dock chanslös, vilket jag nog även varit om jag inte legat på max för att jaga under hela slutdelen av banan. Som lag var vi i alla fall väldigt nöjda med vår insats och firade genom att äta upp medaljen vi fick i pris.

Utan att skämmas allt för mycket överlämnade vi kontrollintagningen till de som hade lite kortare resväg, duschade snabbt och satte oss i bilen för den långa resan hemåt. Nu fick jag chansen att se de snöklädda klippiga bergen i dagsljus och nu förstod jag äntligen varför de fått sitt namn för här var det verkligen klippigt. Efter en matrast, ett antal förarbyten och cirka 10 timmar så blev jag avsläppt hemma hos familjen Rance i New Westminister igen.Medeldistansbana

Sprint

Bakre raden: Erik Sundberg, Meghan Rance, Andrea Balakova

Främre raden: Rachel May

Söndag 31/8, Snö!

2008-08-31T22:06:00.001+02:00

På morgonen vaknade vi upp till flera centimeter blöt snö utanför fönstret. Inte direkt önskevädret för mig som definitivt inte hade några riktiga vinterkläder med mig. För förmiddagens tävling hade i alla fall arrangörerna ordnat så att det fanns skolbussar som körde skytteltrafik fram och tillbaka till tävlingsområdet från förläggningen där varma duschar väntade. Jag valde att åka ut med den första bussen, vilket kanske inte var riktigt idealisk om man ville ha ett bra resultat eftersom det låg runt en decimeter snö i terrängen. Efter att jag sprungit ikapp de som startade före mig redan vid andra kontrollen så fick jag spåra och skrapa av snön från SI-enheterna under större delen av banan. Det var riktigt svår orientering med grop- och åsterräng över större delen av kartan och snön som tyngde ned träden gjorde det inte lättare. Jag hade stora problem med att få ihop orienteringen och slängde nog bort runt 7 minuter på olika små misstag längs banan. Men det visade sig ändå att mitt lopp räckte till en andraplats bara en halvminut efter Magnus Johansson som även han var långt ifrån att göra ett perfekt lopp. Trots riktigt uselt väder så startade ändå de flesta dagens tävling och kämpade sig runt i kylan.

Efter lunch, en liten trebensorientering där två löpare har sina ben sammanbundna och middag så var det på kvällen dags för nattorientering. Jag lånade en liten diodlampa att springa med men kände mig inte så handikappad av det eftersom de flesta av deltagarna körde med liknande utrustning. Den längsta och tuffaste banan som jag sprang var 4,4 rejält snabblöpta kilometrar och det var gemensam start som gällde. När starten gick så blev det en rejäl rusning till första kontrollen och sedan visade det sig att Patrick Goeres fortsatte i samma tempo runt hela banan. Vi andra fick mest inrikta oss på att hänga med honom. Mot slutet av banan blev det lite lurigare med kontroller i ganska bökig skog och klungan samlades ihop något. Till slut var ändå Patrick starkast och kunde springa ifrån till en säker seger men jag lyckades genom ett smart vägval ut på asfaltsvägen till näst sista kontrollen ta hem andraplatsen.

Mount Laurie-kartan

Nattorientering

Härligt med orientering i snö?

Lördag 30/8, Sprint + Jaktstart

2008-08-30T22:03:00.001+02:00

Vi vaknade upp till strålande solsken och kunde se de vackra bergen som omger Canmore genom köksfönstret. Det var lite kyligt på morgonen, men när det var dags att starta på förmiddagens sprint hade temperaturen stigit någr grader och det var riktigt behagligt. Dagens tävlingar hade TC på Canmores längdskidstadion, där bland annat Gunde Svan körde hem guldmedaljer under OS 1988. Sprinten gick helt inne i det täta spårområdet där själva orienteringen var ganska enkel men det fanns en del småknepiga vägvalsproblem med höjdskillnader och möjligheter att gena genom mer eller mindre tät skog. Jag gjorde ett bra sprintlopp och det kändes hyfsat att springa men jag var ändå lite förvånad att jag bara var 4 sekunder efter segraren Eric Bone (som verkar dyka upp på alla tävlingar i den här delen av nordamerika). Jag trodde att till exempel den kanadensiske sprintspecialisten Patrick Goeres skulle slå mig med ganska mycket på en så här löpbetonad bana.

Efter ett par timmars vila och en muffins till lunch så var det dags för jaktstart över medeldistans baserat på förmiddagens resultat. Även medeldistansbanan hade lite mer skogsterräng än sprinten men det var ändå ganska mycket stiglöpning på banan. Jag inledde direkt från startpunkten med att ta ett annat vägvalän Eric för att förvilla de bakomvarande lite, men det blev inte riktigt så bra som jag tänkt mig och sedan hade jag problem med att riktigt komma in i orienteringen. Jag gjorde många små misstag under banan och var chanslös mot Eric som både sprang och orienterade bättre. Trodde även att jag skulle få släppa förbi Magnus som startat cirka 25 sekunder efter mig, men han visade sig vara ännu tröttare än vad jag var på slutet så jag kunde behålla min andraplats i sammandraget. På prisutdelningen fick jag, och alla andra pristagare, ett slemmigt leksaksskelett i pris.

På kvällen tog vi oss ut till ett KFUM-läger en bit utanför Canmore där vi ska bo under resten av helgen. Vi fick middag och även lyssna på två föredrag. Det första bestod av att banläggarna förklarade för oss hur vi ska bära oss åt för att bemästra morgondagens långdistansbana på kartan "Mount Laurie". Det andra föredraget hölls av sextonåriga Emily Kemp som berättade om sina upplevelser på årets junior-VM i Göteborg. Det märktes ganska snart att hon inte bara är en av kanadas största orienteringstalanger just nu utan att hon även är väldigt duktig på att hålla presentationer inför publik.

Under kvällen började det tyvärr regna och väderprognosen inför mogondagen ser inte lovande ut, det talas till och med om risk för snö.

Sprinten

Jaktstarten

Skidcentret i Canmore.

Fredag 29/8, Lång bilresa

2008-08-29T22:01:00.000+02:00

Förmiddagen ägnade jag mest åt att packa och vid lunchtid blev jag upphämtad av Magnus, Andrea och Gar som jag skulle åka tillsammans med till Canmore. Det blev en väldigt lång dag och kväll i bilen. Framme var vi inte förrän strax före ett på natten, men det berodde lite på otur längs vägen också då vi fastnade i bilköer på grund av två olika olyckor på vägen ut från Vancouver och dessutom tappade en vindrutetorkare uppe i Klippiga Bergen. Det regnade större delen av resan och så även när vi kom fram till Canmore, där vi den första natten skulle övernatta i Adrian Zissos hus eftersom den officiella tävlingsförläggningen inte öppnat ännu. Adrian är tävlingsledare och den som organiserar det mesta kring de här tävlingarna, som kallas "Barebones" eftersom de är tänkta att vara enkla arrangemang utan en massa krångligheter.

Torsdag 28/8, Träning i regn

2008-08-28T21:20:00.000+02:00

En ny dag som gick helt i regnets tecken. Satt inne och digitaliserade på förmiddagen, men på eftermiddagen kom jag i alla fall ut på en löprunda i New Westminister. I stort sett alla gator i grannskapet visade sig se ut precis som den jag bor på, men jag hittade i alla fall en fin park en bit bort. Passade även på att tvätta kläder, för i morgon ska vi åka till Canmore för orienteringstävlingar under långhelgen (Labor day på måndag).

Några bilder från skogen

2008-08-28T07:33:00.005+02:00

Så har mörkt är det i skogen för det mesta. Inte helt lätt att fotografera med mobilkamera.

Räserbilen.

Vindfällen är inte något som skogsägarna bryr sig om i Kanada.

Fin utsikt över Fraser River, även om molnen hänger lite lågt.

Någon lägger ner väldigt mycket energi på att bygga downhillbanor för mountainbike.

Onsdag 27/8, Upptäcktsfärd

2008-08-27T21:19:00.000+02:00

Var lite skeptisk till om det skulle bli nagon kartritning idag eftersom det regnat hela natten, men frampå förmiddagen verkade vädret ändå tillräckligt stabilt för att jag skulle åka ut i skogen. När jag kom fram visade det sig fortfarande vara lite för blött för att rita karta, så jag tog en promenad till de delar av skogen jag ännu inte besökt i stället. Hittade en hel del intressant, både i form av fin terräng och riktigt stygga högar med vindfällen. Till slut kom jag ändå i gång med att rita en riktigt intressant del av kartan, nästan som stockholmsterräng med distinkta höjder och branter. Förutom en del nedfallna träd så är även löpbarheten utmärkt.

Tisdag 26/8, Björn!

2008-08-26T07:31:00.000+02:00

Efter lite överläggningar med Magnus, som i egenskap av pojkvän till bilägaren även verkar vara bilförvaltare, så bestämde vi att vi tillsammans skulle åka till närmaste däckfirma direkt på morgonen för att försöka få däckproblemet ur vägen så fort som möjligt. Firestoneåterförsäljaren i New Westminister jobbade snabbt, men däcket gick tyvärr inte att rädda, så nu sitter det ett begagnat udda däck på höger fram. Kände mig riktigt nöjd med att knappt ens halva förmiddagen slösades bort på detta missöde så att jag kunde komma ut i skogen redan före 12.

På väg uppför de nedre delarna av Sumas Mountain blev jag väldigt överraskad när jag plötsligt fick se en liten nallebjörn skuttande på vägen framför bilen. Är ingen björnexpert direkt, men jag skulle gissa att det var en fjolårsunge av arten svartbjörn. Spanade ivrigt efter om även mamma björn skulle vara i närheten men såg ingenting. Den lilla björnen försvann ganska snabbt ut i tätskogen bredvid vägen och syntes inte till mer. Det kändes ganska skönt att sitta inne i bilen i stället för att möta björnen ute i skogen måste jag säga och eftersom det var ganska många kilometer kvar till det ställe där jag tänkt rita karta så var jag inte det minsta orolig för fler björnmöten.

Ritade karta i drygt sex timmar, sedan började det regna och jag åkte hem.

Måndag 25/8, Punktering

2008-08-25T07:31:00.000+02:00

Bättre väder idag, men inte direkt något strålande sommarväder ändå. Åkte i alla fall ut till Sumas Mountain och ritade i den blöta skogen. Det gick hyfsat, men jag blev avbruten av en kraftig hagelskur som tack och lov bara pågick i 15 minuter. På grund av risk för fler skurar så ställde jag in alla planer på camping idag. Fram på eftermiddagen när jag var både trött och frusen så rullade jag som vanligt ner för den knöliga grusvägen med Ford Escorten, men när jag till slut kom ut på asfalten så hörde jag något mysko ljud från hjulen. Stannade och kollade däcken. Det satt en bult eller kraftig skruv av något slag i höger fram och man kunde höra hur luften pös ut. Lyckligtvis fanns det både domkraft och reservhjul i bilen så det var bara att plocka fram Formel-1-kunskaperna och byta hjul på cirka 8 sekunder (nästan, som vanligt när jag byter däck så är det någon mutter som sitter lite extra hårt så att man får ta till alla möjliga tricks som inte står i instruktionsboken). Motorvägen in till Vancouver är ungefär dubbelt så tråkig när man har ett så kallat "loserdäck" (max 80 km/h) på bilen men jag fick i alla fall god mat när jag kom hem.

Söndag 24/8, Innesittardag

2008-08-24T07:30:00.000+02:00

Idag regnade det oavbrutet från morgon till kväll så jag satt inne och digitaliserade och läste nyheter från Sverige. Hann även med att för första gången se ett helt avsnitt av Sopranos. (John och Meghan Rance såg ytterligare 7-8 avsnitt eller något liknande från DVD-boxen, men så mycket tålamod hade inte jag.

Lördag 23/8, Stora vandrardagen

2008-08-23T23:22:00.000+02:00

Tidigare under veckan har det varit väldigt ont om människor i skogen, men idag var det plötsligt fullt av liv. Många verkar ta det som en lördagspromenad att gå vägen uppför berget och titta på utsikten och andra använder den som träningsslinga för Motocross eller MTB. När jag kom på morgonen så gav jag en gubbe skjuts en bit uppför berget så att han skulle få lite kortare väg att gå ner till den lilla sjön som finns här uppe. Gubben varnade mig för alla björnar som ska finnas här, men några sådana har jag ännu inte fått se. Träffade även några vandrare som undrade vad jag sysslade med och när jag berättade att jag ritade karta var kommentarerna "Wicked" och "That's cool!". På kvällen åkte jag tillbaka till Vancouver eftersom jag nu smutsat ner alla mina kläder och vädret dessutom ser ut att försämras till söndagen.

Fredag 22/8, Bättre väder

2008-08-22T23:22:00.000+02:00

Började dagen med att åka till Chillawack och hämta en grindnyckel som gör att jag kan köra ytterligare några kilometer på den krokiga grusvägen uppför berget och på så sätt kan spara lite tid. Vädret var idag helt okej men de senaste dagarnas regn gjorde att det fortfarande var rejält fuktigt i skogen. Undvek man de värsta grönområdena så gick det i alla fall utmärkt att rita karta. Idag kom jag in i ett område som var lite mer grovkuperat än det jag ritade i tisdags. Bitvis är det väldigt brant i skogen med sänkor och åsar av kontinentalt snitt. Stannade ytterligare en natt på campingplatsen som nu blivit totalt fullbelagd inför helgen.

Torsdag 21/8, Mer regn

2008-08-21T23:21:00.000+02:00

På morgonen dröjde regnet fortfarande kvar lite grann men så småningom klarnade det upp och jag åkte iväg mot skogen. Att vädret var bra i Vancouver hjälpte dock föga, när jag började klättringen upp på berget så kom regnet tillbaka. Det verkade som hela Sumas Mountain var insvept i moln idag med fuktig luft och periodvis duggregn som följd. Jag var i alla fall envis och väntade först en och en halv timme i bilen på att regnet skulle sluta innan jag till slut gjorde ett försök att rita lite på kartan. Det gick bra i hela 16 minuter innan det började regna igen. Bara att ge upp och ta en promenad i skogen för att spana in de områden jag inte redan sett. Såg två hjortar och ett antal ekorrar. När jag åkte ner från berget visade det sig naturligtvis att vädret var alldeles utmärkt nere på slätten. Eftersom väderleksprognosen visade på bra väder i morgon så letade jag reda på närmaste campingplats och slog upp mitt tält där för natten.

Onsdag 20/8, Wet och WET

2008-08-20T23:17:00.000+02:00

Det regnade i stort sett hela dagen idag så inget fältarbete överhuvudtaget blev gjort. Däremot digitaliserade jag det mesta av gårdagens arbete och så hann jag med att göra en del internetärenden, bland annat publicera den här dagboken på min blogg. På kvällen hängde jag med John på veckans orienteringsträning. I Vancouver är onsdag träningskväll och det finns en orienteringsbana under ungefär 48 av årets veckor. Eftersom det är ganska ont om lämpliga skogsområden nära stan så är det för det mesta någon form av parkorientering som erbjuds. Så även denna gång. Vi sprang en bana på cirka 4,5 kilometer på kartan "Trout Lake" som enligt både kartritaren och de flesta deltagarna var en av de tråkigaste parkerna i stan som finns karterade. Jag försökte i alla fall springa på ganska fort men fick ändå klart stryk av bland annat killen som startade en minut efter mig. Hjälpte till att plocka in några kontroller efteråt som nerjoggning också.

Tisdag 19/8, Kartritning

2008-08-19T23:16:00.000+02:00

På morgonen packade jag den lånade bilen med en massa campingutrustning och kartritningsgrejer. Tanken var att jag skulle åka upp till Sumas Mountain och rita och sedan försöka övernatta lite närmare för att slippa delar av bilresan på cirka 8 mil. När jag äntligen fått ordning på allting och kommit fram till skogen så var klockan nästan 12. Klarade i alla fall av att rita karta ganska koncentrerat i sju timmar trots att lite duggregn då och då. Det var mestadels väldigt fin och öppen skog, men grundmaterialet var inte till mycket hjälp när det gällde kurvbilden så jag fick jobba ganska hårt för att få till kartan bra. Blev till slut för trött och hungrig för att fortsätta och åkte direkt till närmaste Burger King för att fylla på med energi. Studerade de hotande molnen som rullade in västerifrån en stund och beslutade sedan att åka tillbaka till Vancouver i stället för att leta efter en campingplats. När regnet, efter bara några minuter i bilen, började falla så kändes beslutet helt rätt.

Måndag 18/8, En första titt på skogen

2008-08-18T22:00:00.000+02:00

Vaknade upp till ett lätt regn utanför fönstret. Inget lysande väder för kartritning direkt men jag och John åkte ändå ut för att ta en första titt på kartområdet. Det är en ganska lång resa på vägar med mycket trafik så meningen är att jag ska försöka övernatta lite närmare skogen vissa nätter.

Till att börja med hade vi vissa problem att hitta rätt väg för den sista biten upp på Sumas Mountain där kartan är belägen. Till slut insåg vi ändå att den krokiga och gropiga vägen vi åkte på måste vara rätt eftersom det inte fanns någon annan. Vi parkerade bilen vi den sista vägbommen, där det fortfarande återstod ett par kilometer till toppen av berget och tog sedan en lång promenad över stora delar av kartområdet. Delvis är det väldigt fin terräng med gammal barrskog utan undervegetation och lagom kupering, men det finns också områden som är väldigt branta eller täta. Tror nog att det ska kunna bli en bra karta till slut i alla fall.

Söndag 17/8, Kanada

2008-08-17T21:59:00.000+02:00

Ägnade förmiddagen åt att köra vägen nedanför Mount Rainier till Seattles flygplats. En liten besvikelse eftersom berget knappt syntes och det dessutom var molnigt och regn i luften. Lämnade tillbaka hyrbilen och hoppade sedan på första bussen jag hittade till Vancouver. Hade egentligen tänkt vara snål och ta en lokalbuss in till Seattles centrum för att sedan åka på billigaste sätt över till Kanada, men jag tröttnade rejält på att släpa på min tunga packning redan när jag gick vilse i parkeringshuset på flygplatsen. QuickShuttle tog mig i alla fall någorlunda kvickt genom gränspassagen och in till Vancouvers centrum där jag blev avsläppt någorlunda nära en station för lokaltåget SkyTrain. Åkte tåg en bit och blev sedan upphämtad av John Rance som det är meningen att jag ska bo hos under den närmaste månaden eller så.

Familjen Rance visade sig bo i ett trevligt hus i något som motsvarade mina förväntningar på ett typiskt nordamerikanskt tättbyggt villaområde med spikraka gator. För närvarande är det bara han och dottern Megan i familjen som är hemma men på kvällen kom även Magnus Johansson, som är ordförande i Greater Vancouver Orienteering Club, över för att äta lite mat och diskutera kartritningen det är meningen att jag ska göra. Tittade lite på grundmaterialet som är ganska uselt nä det gäller kurvning, men det finns i alla fall en del gläntor och liknande att utgå från.

Lördag 16/8, Poängorientering i Spokane

2008-08-16T21:58:00.000+02:00

På kvällen igår pratade jag lite med campingföreståndaren som hävdade bestämt att det brukade gå älgar förbi strax intill min campingplats tidigt på morgonen. Jag var lite skeptiskt men strax efter klockan 4 vaknade jag av något ljud utanför tältet. Det lät som om ett stort djur gick och betade gräs och frustade alldeles i närheten. Jag stack ut huvudet genom tältöppningen men det var fortfarande kolmörkt ute så jag såg ingenting.

Vid sjutiden när jag klev upp var det svinkallt ute, men himlen var klarblå och så fort solen började stiga så blev det varmare och till slut visade det sig att det här skulle bli årets varmaste dag i de här delarna av USA. Fram mot eftermiddagen steg termometern i bilen upp på tresiffriga fahrenheitgrader.

Idag var i alla fall planen att jag skulle springa en orienteringstävling i Spokane (195629 invånare). Det var återigen det populära "Street Scramble"-formatet som gällde. Den här gången var jag lite seriösare än i Cle Elum eftersom jag tyckte att jag behövde träna. Jag klarade av alla de 22 kontrollerna på lite drygt 92 minuter vilket nog betydde att jag tog hem segern i tvåtimmarsklassen. Det var ganska enkel stadsorientering på en "turistbyråkarta", det största problemet var trafiken, bland annat eftersom reglerna var att man skulle vänta på "WALK" vid alla övergångsställen. Det var bara ett tiotal deltagare på tävlingen men det berodde nog mest på att det var mitt i sommaren och dessutom rejält varmt.

Efter tävlingen åkte jag och badade i Columbiafloden på samma ställe som för två veckor sedan och tog mig sedan till ett billigt motellrum i Yakima. Tanken är att jag ska åka en lite annorlunda väg till Seattle i morgon bitti, förbi Mount Rainier.

Fredag 15/8, Spökstaden

2008-08-15T21:57:00.000+02:00

Igår kväll tittade jag i kartboken och insåg att jag hade närmare 60 mil (svenska, inte amerikanska kortmil) att åka idag om jag skulle hålla mig till planen. Inte så mycket tid att göra annat än att köra bil alltså. Större delen av dagsetappen idag var på samma väg som vi åkte österut, det vill säga Interstate 90. Jag tog mig i alla fall tid att besöka en sevärdhet som vi hoppade över förra gången vi passerade, Garnet Ghosttown. Egentligen visste jag ingenting om vad som väntade där, men det såg intressant ut i kartboken och det skulle inte vara så långt från stora vägen heller. Det visade sig dock vara lite svårare än jag trott att ta sig till spökstaden, drygt 15 kilometer på slingriga grusvägar uppför var det. Väl framme visade det sig vara en övergiven gruvarbetarby med ganska många gamla byggnader intakta, bland annat saloon, hotell och affär. Jag gick även en sväng förbi några av gruvorna, där man runt förra sekelskiftet bröt guld, silver och koppar. Inte helt olikt de gruvhål man kan hitta i Borlängetrakten. Dagens övernattningsplats blev en camping i Cour d'Alene National Forest.

Torsdag 14/8, Världsarv

2008-08-14T21:56:00.000+02:00

På morgonen hamnade jag i samspråk med tanten i motellreceptionen om konflikten mellan Georgien och Ryssland. Hennes farföräldrar var invandrare från Polen och hon hade fått med sig en ganska negativ syn på Ryssland från dem. Jag sade inte direkt emot henne men försökte i alla fall förklara att vi européer har ganska skiftande åsikter om hur vi ska hantera våra kontakter med det stora landet i öster. På det personliga planet känns det som om jag måste försöka höra av mig och ta reda på hur det är med de georgier jag känner. Mest orolig är jag nog för David som är militär i georgiska armén.

På väg ut från Cody bunkrade jag upp med mat på Walmarts, för nu skulle jag ut i vildmarken, det vill säga världens första och mest kända nationalpark, Yellowstone. Så mycket vildmark kändes det dock inte som när man trängdes med alla andra turister på de smala och krokiga (för att vara USA) vägarna. Det finns dock i alla fall minst två saker som gör Yellowstone unikt. Det är dels de många gejsrarna och heta källorna och dels att de vilda djuren är extremt orädda för människor efter att ha varit fredade från jakt i mer än hundra år. Bland annat såg jag en prärievarg (Coyote) helt lugnt passera alldeles i närheten av Old Faithful-gejsern där tusentals människor uppehöll sig och två gånger fastnade jag i trafikstockningar på grund av att det var bisonoxar på vägen. Jag gjorde i alla fall ett litet försök att komma bort från folkmassorna genom att sticka ut och springa en sväng på några av de mindre välbesökta vandringslederna.

För den som undrar om Yellowstone skulle vara ett bra ställe att springa orientering måste jag dock koma med tråkiga besked. Stora delar av skogen brann ner i jättebranden 1988 och det finns fortfarande stora ytor som ser helt förstörda ut. På andra ställen ligger det massvis med döda träd på marken eller så är det extremt tät ungskog. Någon särskilt intressant kurvbild eller klippformationer syntes knappt heller till, där sådant förekommer är det oftast alldeles för brant för att springa.

Onsdag 13/8, Eldstrid på gatan

2008-08-13T21:55:00.000+02:00

Efter några dagar utan särskilt mycket förflyttning kände jag mig idag tvungen att åka en ordentlig bit västerut för att så småningom kunna ta mig till Vancouver där det är meningen att jag ska rita karta. Jag ställde siktet mot Buffalo Bills egen stad Cody i nordvästra Wyoming. Vägen gick genom torrt prärielandskap men också på slingriga vägar över Bighorn-bergen. Kom fram till Cody i god tid för att hinna se den dagliga eldstriden utanför hotell "Irma". Deltagarna vägde upp bristande skådespelartalanger med högljudda revolversmällar. Överlag kändes hela staden som lite väl mycket Disneyland för min smak. Hoppade över kvällens rodeo och tittade på OS på mitt ganska trista motellrum i stället.

Tisdag 12/8, Kärnvapen och konstiga berg

2008-08-12T21:54:00.000+02:00

Sov gott i tältet, men det var extrem fuktigt när jag vaknade på morgonen. Åkte en liten runda genom Badlands, som till större delen består av ökenliknande ravinlandskap, på morgonen. Alldeles intill nationalparken ligger ett lite annorlunda historiskt nationalmonument. Det är en nerlagd kontrollcentral och avskjutningsramp för kärnvapenmissiler som öppnats för besökare. Mellan 1962 och 1993 fanns här militär personal på plats i ett skyddsrum tio meter under jord som ständigt var beredda att vrida om nycklarna för att skicka iväg ett hundratal megaton mot Sovjetunionen och andra Warsawapaktsländer. USA:s aktiva arsenal av interkontinentala ballistiska missiler har reducerats från cirka 1000 vid kalla krigets slut till att nu bara vara 450, men de anläggningar som finns kvar ska visst vara väldigt lika den som jag fick se idag. För att vara mindre sårbara för motståndarnas attacker så är missilerna utspridda över geografiskt väldigt stora ytor och i USA finns de till större delen runt flygbaser långt norrut i de centrala delarna av landet. Till exempel var avståndet mellan kontrollcentralen och avskjutningsrampen jag besökte runt 15 kilometer och avståndet till Ellsworth Airforce Base var i sin tur cirka 60 kilometer.

Efter detta studiebesök vände jag tillbaka västerut mot Wyoming igen. Jag styrde mot ett väldigt konstigt naturfenomen, berget Devil's Tower som består av nästan lodräta sexkantiga kolumner i jätteformat. Någon slags vulkanisk process har skapat denna formation och sedan har erosionen tagit med sig det lösare omgivande berget och lämnat berget bart. Berget är heligt för indianerna och även ett mycket populärt tillhåll för bergsklättrare. Själv försöke jag mig inte på att klättra upp men däremot tog jag en ganska lång löptur på stigarna runt omkring så att jag fick se berget från alla möjliga vinklar och efteråt övernattade jag på campingplatsen strax intill. Av de sevärdheter jag sett hittills är nog Devil's Tower den som jag absolut skulle rekommendera alla som är i närheten att besöka. Berget är precis så imponerande som det ser ut på bild med fåglar som kretsar kring toppen och hjortar som betar i skogen runt om.

Måndag 11/8, Många monument

2008-08-11T21:52:00.000+02:00

Idag hade jag många sevärdheter inplanerade men inte så mycket bilåkande inplanerat. Bara några kilometer norr om Alliance låg dagens första monument, Carhenge. Trots strålande sol på morgonen så var det lite av en besvikelse. En massa gamla bilar som staplats på varandra ute på en åker var inte så mycket snyggare än det låter, men det var i alla fall gratis. Jag fortsatte ganska snabbt norrut mot bergsområdet Black Hills i sydvästra hörnet av South Dakota. Efter att ha färdats fram över den platta jordbruksmarken i Nebraska var det ett skönt avbrott att komma till de lagom böljande men lite steniga skogklädda kullarna. Jag såg väldigt mycket fin orienteringsterräng längs vägen idag, tyvärr hade jag inte haft tid att försöka kontakta den lokala orienteringsklubben som faktiskt finns här.

Mitt första stopp i South Dakota var den gigantiska, men ännu inte färdigställda, statyn Crazy Horse Memorial. Här kunde man se det sönderspränga berget på långt avstånd och köpa diverse indiankrimskrams medan man trängdes med alla andra turister. Jag fortsatte ganska snabbt mot originalet, kolossalporträtten av de amerikanska presidenterna vid Mount Rushmore. Här var det ännu fler turister, men lite mindre krimskrams. Trots att man inte fick lämna stigarna kunde man här faktiskt komma lite närmare själva porträtten, men jag vet inte riktigt om det var bra eller inte för då insåg man bara att inte heller detta monument var färdigställt. Tydligen avbröts arbetet när konstnären Gutzon Borglum dog och de planerade bysterna blev bara porträtt. Jag tycker i alla fall att världens rikaste land skulle kunna kosta på sig att snygga upp berget lite och köra bort den fula sprängstenen som ligger nedanför. Jag funderade också lite på om det var någon mening med att den något överskattade 1900-talspresidenten Theodore Roosevelt fått den mest undanskymda platsen på berget.

Idag var det den första dagen jag tänkt bo i tält, vilket fungerade alldeles utmärkt. Efter att ha stannat till i Rapid City och klippt håret åkte jag mot Nationalparken Badlands och hittat där en väldigt enkel, men gratis, campingplats som dessutom låg ungefär där den var markerad i kartboken.

Söndag 10/8, USA-mästerskap dag 2

2008-08-10T21:51:00.001+02:00

Efter lördagens ganska jämna tävling i H21-klassen så stod det klart att det skulle bli söndagens kraftprov på 15,5 kilometer som skulle bli helt avgörande. Tävlingen blev dock inte alls lika tuff som befarat eftersom det idag var till stor del extremt snabblöpt terräng (flacka grässlätter) och dessutom höll solen sig gömd bakom moln under hela dagen. Totalsegern togs av William Hawkins (ett ganska okänt namn till och med för mig som tycker att jag brukar ha bra koll på hela världens orienterare) före Fredrik Eliasson, IK Stern som vann dag 2 på dryga 80 minuter. Själv sprang jag ganska bra, men fick ändå släppa förbi Eric Bone, som trivdes bra med den snabba terrängen, i sammandraget. Nisse hade lite problem med den manuella stämplingen men gjorde ändå enligt egen utsago ett hyfsat lopp.

Med hotande åska i bakgrunden avklarades prisutdelningen i rasande takt. Helt felfritt blev det dock inte på första försöket när man skulle hålla reda på att enbart de som var kvalificerade (medborgare osv) skulle ha pris. När de första regndropparna började falla skildes mina och Nisses vägar. Han skall nu tillbaka hem till jobbet och fick skjuts av en äldre herre som skulle flyga hem från Denver i stort sett samtidigt.

Min plan var nu att köra en sväng in i Nebraska och South Dakota och titta på sevärdheterna där innan jag styr hyrbilen tillbaka mot Seattle och sedan tar mig vidare upp till Vancouver i Kanada. Under eftermiddagen var vädret ostadigt mest hela tiden och vid några tillfällenkom det så häftiga störtskurar med både åska och hagel att jag blev tvungen att stanna bilen vid vägkanten. Ganska tidigt på kvällen stannade jag i Alliance, Nebraska och tog in på ett motell. Och tur var det, för samtidigt som jag checkade in rapporterade hotellpersonalen, som lyssnade på lokalradion, att bilar fastnat i djupa vattenpölar under en viadukt bara några hundra meter längre fram längs vägen. Även denna kväll tittade jag på de, ur svensk synvinkel, ganska tråkiga OS-sändningarna medan regnet föll utanför fönstret.

H21-banan dag 2

Lördag 9/8, USA-mästerskap dag 1

2008-08-09T21:50:00.001+02:00

Av någon anledning hade vi fått tidig start (mellan 9 och 10) båda dagarna av mästerskapstävlingen. Uppstigning och kontinental frukost tidigt alltså. Det var dock inte helt fel med löpning på morgonen idag när det var soligt och inte mycket skugga på banan. Både jag och Nisse sprang seniorklassen som hade 10,4 kilometer och tog oss runt utan större misstag. Vi var dock några minuter efter segraren som hade strax under 61 minuter. Terrängen var ganska lik fredagsträning men möjligen något mer kuperad.

På eftermiddagen passade jag på att köpa nya joggingskor (ganska precis halva priset mot hemma), men efter det gjorde vi inte mycket mer än att ligga inne på motellrummet och titta på OS medan vädret utanför varierade mellan duggregn och ösregn.

H21-banan dag 1

Fredag 8/8, Sprint och Pizza

2008-08-08T21:49:00.000+02:00

Även idag var det träningstävling på förmiddagen. Dagens terräng var betydligt öppnare och flackare än igår och jag klarade nästan att springa min 5,4 kilometersbana under 6 minuter per kilometer. Bra karta och god sikt gjorde att orienteringen blev ganska lätt, det var egentligen bara att springa så rakt som möjligt och läsa av alla detaljer. Ofta är tydliga stenformationer enklare att använda sig av än den ganska diffusa vegetationen. Efter att den första banan var avklarad fanns det även en kortare sprintbana för de som ville. Jag tog det lite lugnare och använde den som nedjoggning.

Efter träningen åkte vi en extra sväng förbi Veadauvoo-området där de största och läckraste klippformationerna finns. Vi klättrade runt lite amatörmässigt bland stenar och klippor men gav upp när det blev för brant och högt. De mer seriösa klättrarna som hade ordentlig utrustning såg ut att ha ännu mer roligt när de tog sig upp även på de högsta topparna.

På kvällen var det picknick-pizzaparty som anordnades av USA:s juniorlandslag. Efter att vi under eftermiddagen upplevt en ordentlig störtskur i centrala Laramie så var vi lite oroliga att det skulle regna på oss, men på campingplatsen i närheten av tävlingsterrängen var vädret mycket bättre. Vi åt en pizza och umgicks med lokala orienterarna. Bland annat fick vi träffa Mikell Platt som är den som både ritat alla kartorna i Laramieområdet och även lagt de flesta av banorna. Vi pratade en hel del om kartritning och framtiden för tallskogarna i den här delen av USA som tydligen hotas av en annalkande skalbaggsattack.

Torsdag 7/8, Bergsbestigning

2008-08-07T21:47:00.000+02:00

Efter en "kontinental frukost" bestående av mestadels snabbhavregrynsgröt så åkte vi ut till vår första träningstävling i Laramie. Det har pågått träningsorienteringar med egen tidtagning både på förmiddagar och eftermiddagar ända sedan i måndags här, men vår plan har hela tiden varit att ta god tid på oss att köra bil hit och komma fram i lagom tid för att ändå hinna med att vänja oss vid den höga höjden innan helgens tävlingar. Laramie ligger mitt ute på prärien på en höjd av cirka 2200 meter över havet, orienteringstävlingarna går dock på en högplatå strax öster om staden och höjden vi ska tävla på är ungefär 2400-2600 meter. Dagens bana var runt 6,5 kilometer och gick på kartan "Happy Jack", som enligt de uppgifter vi fått skulle vara den som var mest olik de andra. Terrängen var till större delen tallskog som delvis var ganska bökig. Mina farhågor om problem med den höga höjden visade sig ganska obefogade. Det kändes aldrig jobbigt att springa, möjligen blev man lite mer flåsig än vanligt.

På eftermiddagen ville vi utmana den höga höjden ännu lite mer och därför tog vi bilen västerut från Laramie till bergskedjan som kallas "Snowy Range". Som namnet antyder så låg det här fortfarande en del snö kvar på bergssidorna. Vårt mål var att försöka bestiga "Medicine Bow Peak" på drygt 3600 meter. När vi kom fram till parkeringen som låg på cirka 3200 meter över havet och endast 3 kilometer från toppen läste vi på varningsskyltar att man skulle hålla sig borta från bergstopparna på eftermiddagen eftersom risken för kraftiga åskoväder och blixtnedslag är stor. Vädret såg dock fortfarande strålande ut och vi beslöt oss för att ändå göra en toppattack. Promenaden uppför var inte så avancerad, men den tunna luften gjorde att det ändå blev ganska jobbigt. Vi nådde toppen utan några problem efter att på slutet ha passerat ett snöfält och del stenig mark. Det blev inget längre stopp på toppen, vi tittade en stund på utsikten över skogar och prärie och gick sedan ner igen.

På kvällen kände jag mig rejält trött och somnade tidigt.

Onsdag 6/8, Wasatch National Forest

2008-08-06T21:46:00.001+02:00

Dagen inleddes med att vi tog en omväg genom Wasatch National Forest. Frukost åts på “Road Island Diner” i Oakley, en äkta amerikansk “Roadside Diner” från 1939. Wasatch visade sig bestå mestadels av skogklädda berg. Det växte till och med träd uppe på det högsta passet (10700 fot eller cirka 3200 möh). När vi kom ut på motorvägen igen vid Evanston i sydvästra hörnet av Wyoming väntade oss en ganska lång dagsetapp till Laramie. En bit ut på prärien regnade det på oss för första gången sedan vi kom till USA. Delvis var det ett ganska häftigt regn och åskoväder som vi hoppas slippa på förmiddagarna när vi ska springa orientering. När vi så småningom blev hungriga hade vi vissa problem med att hitta en restaurang i det glesbefolkade Wyoming. I Arlington såg alla hus, inklusive det utlovade matstället, ut att vara rivna och i Rock River stängde lunchstället redan klockan två på eftermiddagen så vi fick lov att hålla ut ända tills vi kom fram till Laramie. Innan vi tog in på Super8-motellet som ska vara vår bostad de närmaste fyra nätterna så hann vi med att köra en sväng runt universitetsområdet och titta på lite korp-softball. Reglerna för Baseball och Softball är ganska lika men inte riktigt exakt märkte vi.

Tisdag 5/8, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga.

2008-08-05T21:45:00.000+02:00

Dagen inleddes med en morgonjogg längs floden och förbi vattenfallet i Idaho Falls. Det var ganska fina parker på båda sidor av floden och vi mötte till och med några andra hurtbullar som var ute på morgonpromenad. Efter frukosten gjorde ett studiebesök till det lokala mormontemplet och där fick vi veta allt vi ville och lite till om denna ganska underliga form av kristendom. Vi blev till och med påtvingade ett varsitt exemplar av Mormons bok på svenska.

Efter en liten omväg genom den mindre staden Logan där vi åt lunch hittade vi så småningom ner till Great Salt Lake och naturreservatet på ön ”Antelope Island”. Där tog vi ett snabbt dopp i det salta vattnet (14%). Det var svårsimmat eftersom benen hela tiden ville flyta upp, men om man bara ville slappa i vattnet så är det ju ganska bekvämt att flyta som en kork. På ön såg vi även några halvvilda bisonoxar på nära håll.

Fram mot kvällen tog vi oss in till centrala Salt Lake City och promenerade en sväng runt Templet där. För natten hade vi tänkt oss att hitta ett motell i stadens östra utkanter, men vi hittade inget lämpligt för än vi kom till den lilla byn Coalville en bra bit förbi Park City.

Måndag 4/8, Baseball Night

2008-08-04T21:43:00.001+02:00

På morgonen klev vi upp och åt en väldigt stadig amerikansk frukost med både bacon och pannkakor i restaurangen i anslutning till motellet vilket gjorde att vi orkade köra bil under större delen av dagen. Inte långt efter Kellogg kom vi in i Montana där den stora motorvägen ”Interstate 90”, som vi hittills följt, böjer lite mot sydöst. Med hastighetsgränsen 75 miles per hour (cirka 120 kilometer i timmen) så gled vi snabbt fram mellan de skogklädda bergen. Så småningom passerade vi för första gången (men inte sista) vattendelaren mellan Stilla havet och Atlanten och eftersom just vattendelare är familjen Olssons stora intresse så var vi tvungna att stanna och ta några foton.

När vi nådde den lilla staden Dillon i sydvästra hörnet av Montana började vi fundera på om det inte snart var dags att stanna för natten. Vi åt i alla fall middag och undersökte vilka intressanta evenemang som fanns i området. Det visade sig vara ganska dött på en måndagkväll och därför körde vi vidare söderut mot Idaho Falls, vilket var en lyckträff.

Redan tidigare hade vi diskuterat möjligheten att se en Baseballmatch, eftersom det är den enda stora sporten som det är säsong för nu. När vi vid åttatiden på kvällen nådde Idaho Falls började vi med att köra en runda på stan för att se vad som hände där. På stadskartan hittade Nisse en grön fläck som såg ut som någon slags idrottsanläggning och vi styrde ditåt. Bingo! Massor av bilar parkerade och ljud från högtalaranläggningen ledde oss till kvällens match mellan Idaho Falls Chukars och Ogden Dodgers i den lokala baseballigan. När vi tagit oss in på arenan (vi behövde inte ens betala inträdet på tre dollar) var man redan inne i femte inningen av nio och ställningen var 1-1. Vår ankomst verkade dock negativt på hemmalaget som började spela riktigt dåligt. Att de repade sig lite mot slutet av matchen hjälpte inte utan det blev förlust med 5-7. Personligen tyckte jag det var lite väl lugnt på läktaren mot vad jag tidigare hört om Minor League Baseball. Förklaringen kom dagen därpå när vi fick höra att 52% av stadens invånare var mormoner.

Efter matchen var det hög tid att hitta logi för natten. Det var dock inga större problem, utan redan på andra försöket hittade vi ett motell med lediga rum och kontinental frukost.

Söndag 3/8, Dag 2 av Nortwest Forest Frenzy

2008-08-03T21:41:00.003+02:00

Till söndagens tävling hade arrangörerna lagt ner ett jättejobb med att lägga om alla banor, flytta kontroller och trycka om kartor så att banlängderna nu skulle bli ungefär som det var tänkt. H21-banan, eller ”blue course” som man kallar den här, var alltså 8,5 km och Nisses röda bana 7,6 km. Idag sprang jag i något som i alla fall var i närheten av tävlingstempo och det gick riktigt bra även om jag tyckte att jag hade lite problem att ta ut mig maximalt i löpningen. En liten bom blev det dock på en otydlig glänta mot slutet av banan och resultatet var att jag hamnade på andra plats, bara 4 sekunder efter Nikolay Nachev, en bulgar som bor i Seattle och tydligen känner Kiril. Trean Brian May (inte gitarristen i Queen utan en tidigare amerikansk landslagslöpare) var endast 6 sekunder efter mig, så det var extremt jämnt i toppen idag.

Till prisutdelningen hade jag väntat mig en pampig ceremoni med prispall, pokaler och nationalsång , men den gick mer i svensk orienteringstradition där pristagarna rabblades upp så fort som möjligt. Nisse fick i alla fall ta emot en snygg och praktisk påse att förvara kompassen i för sin totalseger i H40.

När vi sagt adjö eller vi ses igen (många av deltagarna ska liksom vi fortsätta mot Laramie, Wyoming för de amerikanska mästerskapen) så styrde vi hyrbilen österut. Efter mycket funderande och rådfrågande av alla möjliga hade vi till slut bestämt oss för att köra en stor S-krok, där vi börjar med att åka rakt österut mot Idaho och Montana och sedan vänder söderut för att ta oss ner till Salt Lake City i Utah. Under eftermiddagen körde vi på i ganska rask fart och tog oss ända till gruvdistrikten i norra Idaho, där vi hittade både mat och motellboende i den lilla staden Kellogg.

Dagens bana

Lördag 2/8, Långa banor

2008-08-02T21:40:00.000+02:00

Lördagens och söndagens tävlingar var ett så kallat ”A-meet”, det vill säga nationell tävling med fullständig klassindelning, som på eget initiativ arrangerades av enbart juniorer i 17-18-årsåldern. Förutom att man gjorde det klassiska OCAD-misstaget att lägga banorna på 10000-del när det skulle vara 15000-del så att banorna blev 1,5 gång så långa som det var tänkt så fungerade det mesta hyfsat. Den som klagade mest över banläggning var banläggarens far, de andra amerikanska orienterarna verkade rätt luttrade. Terrängen var extremt öppen barrskog med lite undervegetation och lagom kupering för att det inte skulle vara helt lättlöpt. Vädret var fint och soligt utan att vara extremt varmt så det gjorde nog att de flesta blev mer positivt inställda. Eftersom jag kände mig frisk idag så försökte jag mig på att jogga runt banan, men när jag ganska tidigt förstod att det var 11,9 km i stället för de utlovade 7,9 så beslöt jag mig för att bryta efter ungefär en timme. Nisse hade dock inga större problem med H40-klassens 9,4 km (som skulle ha varit 6,6) och kunde ta en klar seger.

På kvällen efter tävlingen fick vi middag med glass till efterrätt och umgicks med de övriga som bodde på Camp Koinoonia, vilket verkade vara majoriteten av de dryga hundratalet löpare som var på plats.

Fredag 1/8, Vattenfall och sprinttävling

2008-08-01T21:37:00.001+02:00

Idag var det första dagen med orienteringstävlingar, två stycken till och med. Efter att vi noggrant studerat den speciella TV-kanalen för trafikrapporter i Seattleområdet tog vi ganska tidigt hyrbilen och körde österut mot Cle Elum. På vägen passade vi på att turista lite vid vattenfallet i Snoqualmie Falls. Fallet var inte riktigt lika vildmarksmässigt och imponerande som vi tänkt oss. Större delen av vattnet som rinner i floden leds numera in i en tub ner till ett kraftverk och bara en mindre mängd går över kanten på fallet. Vi tog i alla fall en liten promenad genom en väldigt fuktig, tät och brant skog ner till botten av fallet. Om tävlingsterrängen skulle vara på det sättet skulle det nog bli jobbigt tänkte vi. Lyckligtvis visade det sig att när man passerar passet över Cascade-bergen som sträcker sig längs kusten innanför Seattle och kommer ner på baksidan så blir klimatet genast mycket torrare. I Cle Elum visade det sig vara öppen och torr tallskog som bjöds.

Efter en sväng i downtown Cle Elum (population 1795) och en hamburgare på Dairy Queen lyckades vi på något sätt hitta till det lokala skolområdet där eftermiddagens sprint skulle avgöras. Vi var på plats i god tid, det vill säga långt före banläggaren Eric Bone. Till slut dök han i alla fall upp och började sätta ut kontroller så att tävlingen kunde starta. Nisse gjorde ett stabilt sprintlopp och blev tvåa, ett tjugotal sekunder efter vinnaren. Själv kände jag fortfarande av förkylningen som jag drog på mig efter 5-dagars och nöjde mig med att promenerera runt banan. Terrängen bestod till ena hälften av skolområdet med byggnader och idrottsplaner och till andra hälften av platt och öppen tallskog.

Efter middagen på den officiella tävlingsförläggningen ”Camp Koinoonia”, där vi även bodde under ganska spartanska förhållanden, så arrangerades en så kallad ”Street Scramble”. Tävlingsformen är en sorts Rogaine i stadsmiljö där kontrollpunkterna inte är utmärkta utan man i stället bevisar att man varit på rätt ställe genom att svara på frågor av typen ”När töms postlådan vid postkontoret i South Cle Elum?” Varken jag eller Nisse tog särskilt hårt på tävlingen utan vi nöjde oss med att promenerera till några av de kontroller som verkade intressantast.

Sprintkartan

Torsdag 31/7, Sightseeing i Seattle

2008-07-31T21:35:00.000+02:00

På grund av tidsomställningen vaknade jag betydligt tidigare på morgonen än vad jag egentligen ville. Till frukost slog vi till på den stora amerikanska frukostmenyn med bacon, ägg och massor av rostat bröd som serverades på kvartersbutiken inte långt från där vi bodde. Efter ett litet rådslag bestämde vi oss för att stanna en natt till på samma hotell och använda dagen för att turista i Seattle. Vi prickade av flera av de viktigaste turistattraktionerna, Pikes Place market (som Hötorgshallen ungefär), Space Needle (som Kaknästornet ungefär) och Monorailen (ett ganska häftigt sätt att glida fram några meter ovanför gatan). Vi var även en sväng och tittade på gamla träbåtar i småbåtshamnen. Framåt kvällen började det regna lite och vi smet in på en kinarestaurang för mat. Eftersom vi fortfarande var ganska jetlaggade blev det tidigt sänggående.

Onsdag 30/7, Resdag

2008-07-30T21:33:00.000+02:00

Efter att ha hälsat på syster, sambo och systerdotter i Uppsala under tisdagen så blev jag skjutsad ända fram till Arlandas terminal 5 på onsdagmorgonen. Kändes lite lyxigt när man vant sig vid att använda långtidsparkering eller mer eller mindre krångliga buss- och tågförbindelser när man ska till flygplatsen. Redan i incheckningskön blev jag utsatt för den fruktade utfrågningen som numera tydligen alltid ingår vid flygresor till USA. Lyckades i alla fall svara rätt på knepiga frågor om vad jag gjort i Iran, vilka konstiga visum jag hade i passet och varför jag hade så lite packning när jag tänkt stanna i Amerika 1,5 månad. Eftersom alla var så trevliga och effektiva så kändes det ändå som rena barnleken jämfört med en del östeuropeiska gränskontroller jag varit med om.

Flygresan gick med US Airways till Seattle via Philadelphia. Hade ganska tråkigt på flyget och lyckades inte sova mer än några minuter på hela tiden. Landade något försenad vid 21.30-tiden och efter uthämtning av bagage och hyrbil och en del väntan i bilkön ut från flygplatsen träffade jag äntligen mitt ressällskap Nils Olsson på Kings Inn i centrala Seattle.

Vittjärvs 2-dagars

2008-07-27T21:01:00.002+02:00

Medeldistans dag 1. Sprang helt okej med tanke på min träningsnivå.
Del 1 av den långa (15,4 km) långdistansen dag 2.

Del 2. Började bli riktigt trött på väg mot 7:an och efter 10:an orkade jag bara gå väldigt långsamt.